SVAR OM VÄNSTERN OCH EU Det är intressant att ta del av den senaste debatten om vänsterns EU-politik i Flamman, jag delar mycket av det som sagts.
Jag vill dock lyfta ett perspektiv, som hittills inte vädrats i just den här debatten.
Det verkligt uppseendeväckande – och oroande – är, om vi breddar perspektivet något, att högern generellt går framåt medan vänstern (med enstaka undantag) backar.
Och detta i en tid då vi har en kraftig och långvarig finanskris – en kapitalistisk kris, vilket man kan tycka borde servera vänstern valframgångar. Det hela säger något om det politiska läget (här kommer Gramscis hegemonibegrepp väl till användning), och utan att klä av Vänsterpartiet något ansvar ger det en fingervisning till förklaring av vårt resultat.

Jag gissar att det är fler än jag som delar den subjektiva uppfattningen att vänstermänniskor gärna ser tillbaka när vi vill hitta våra förebilder: 68-vågen då vänstern ägde greppet om agendan, eller den tidiga arbetarrörelsens och världskrigens tid då svidande klassklyftor, fascismens hot och militarism manade till massmobilisering av arbetarklassen.
Jag tror att vi idag lider oerhört (vilket bland annat manifesteras i valresultat) av att det inte framträder någon riktigt samlad vänster internationellt sett, med tydliga projekt som strävar i samma riktning – jämför med dagens gröna rörelse. Det betyder inte att tendenser eller intentioner till en sådan saknats.
Ta de internationella massprotesterna under USA:s anfallskrig på 2000-talet, eller de sociala forumen där tätare band mellan rörelser i både Nord och Syd har knutits.
Det förstnämnda har vi dock inte lyckats ta till vara för politisk förändring, och den sistnämnda rörelsen har, åtminstone i Europa, inte nått ut till bredare lager än kretsar av vänsterintellektuella och organiserade aktivister.

Här har vi en riktigt knivig fråga att jobba med.
Hur ska vi lyckas forma en slagkraftig vänster som ingjuter förtroende och hopp i människor?
Tyvärr lyckas vi nog inte med det utan en vänster på bred internationell front i ryggen.
Frågan inrymmer dock det svåra momentet att den inte bara gäller oss, därför blir den luddig och vi ryggar därför gärna från den (till exempel som att jag funderade på att avstå från att posta den här artikeln).
Ändå är det inte desto mindre viktig fråga än vår egen EU-politik, samt en del av den. Ett första steg är att åtminstone våga ta i den och diskutera strategier (diskutera med vänsterpartier i andra länder?).

Vi har just nu alla möjligheter att samla brett stöd för en antikapitalistisk ekonomisk politik, på ekologiskt hållbara grunder, som bryter med marknadsfundamentalismen.
Det vore synd och skam om inga sådana alternativ framträdde.