Vid midnatt mellan den 29:e och 30:e mars nästa år lämnar Förenade Kungariket medlemskapet i EU. Utträdet kallas Brexit, vilket egentligen är fel, för i Storbritannien ingår inte Nordirland.
Det allra största problemet, i vad som borde heta UK-exit, är just hur man ska lösa frågan med den norra enklaven på ön Irland. Det regerande brittiska högerpartiet Tories är djupt splittrat och tycks oförmöget att komma med ett förslag till avtal med EU. Tories lever kvar i ett gammalt imperietänkande från den stora kolonialmaktens tid. Och den irländska frågan är i högsta grad en del av den historien.

I 800 år var Irland en exploaterad och förtryckt brittisk koloni. Irländska rebeller gjorde återkommande uppror och lyckades till sist skapa ett självständigt Irland år 1922, men till priset att man gav upp de sex grevskapen i norr, det så kallade Nordirland, som kvarstod under brittisk kontroll. En olöst kolonial fråga som inte har med protestanter och katoliker att göra, utan med konflikt mellan unionister (som vill ha fortsatt brittisk kontroll) och nationalister (som vill sätta slutpunkt för brittisk kolonialism och återförena Irland, alltså en synnerligen progressiv kraft).

De senare utsattes för fortsatt brittiskt förtryck. De flesta fattiga nationalister saknade till och med rösträtt ända fram till 1970-talet, eftersom rösträtten fördelades efter egendom. Inspirerade av medborgarrättsrörelsen i USA inleddes en fredlig kamp för demokratiska rättigheter för alla medborgare i Nordirland. Brittiska armén svarade med verkanseld och terror. Nationalisterna tvingades ta till vapen och bildade IRA för självförsvar. Men som ofta är fallet när vapen blir en del i en politisk kamp, så tar den militära aktionen snart över den politiska tanken. IRA besvarade brittisk/unionist-terror med egen terror. Mer än 3000 människor dog under de blodiga år som följde. Ett krig som alltså pågick inom det EU som i sin propaganda påstår att det alltid rått fred inom unionen. Den brittiska armén kunde inte besegra IRA. Fredsförhandlingar inleddes, och gav till sist ”The Good Friday Agreement”, undertecknat på långfredagen 1998. Äntligen var det fred på norra Irland.

De flesta fattiga nationalister saknade till och med rösträtt ända fram till 1970-talet, eftersom rösträtten fördelades efter egendom.

Fredsavtalet är en oerhört viktig del i Brexit-förhandlingarna. I avtalet klargörs att Irland och UK är medlemmar i EU och att regeringen i London därför måste säkra att medborgarna i Nordirland omfattas av den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna från 1950. Det innebär att medborgarna har rätt att vända sig till Europadomstolen i Strasbourg om deras mänskliga rättigheter kränks. En helt avgörande punkt för nationalisterna, som bara decennier tidigare inte ens hade rösträtt.
Tory-regeringen har klargjort att man vill bryta med människorättsdomstolen i Strasbourg. Men fredsavtalet med Irland hindrar detta. När landet går ur EU öppnas dock den möjligheten för den brittiska högerregeringen. Om så sker är freden i norr hotad.

Fredsavtalet slår också fast att den regionala regeringen i Belfast ska bestå av både unionister och nationalister. Avtalet garanterar dessutom en öppen gräns på ön Irland. En stängd gräns skulle medföra tullar och ekonomiska problem på bägge sidor. Men dessutom skulle de idag 208 öppna gränsövergångarna på ön Irland slutas igen och kräva bevakning dygnet runt.
Majoriteten på Nordirland vill inte ha den här utvecklingen. 56 procent röstade för att stanna i EU. En aktuell opinionsundersökning visar att om Storbritannien lämnar EU, så är 52 procent av befolkningen i norr istället för ett återförenat Irland.
Det innebär att också tidigare unionister tänker i nya banor.
Och det är hoppingivande.