Jag är en av dem. En av dem som gärna omnämns i matematiska termer. Volymer. Mängder. Antal. Eller matematiska problem. Hur mycket invandring tål Sverige. Hur många fler blir det från synnerligen ömmande omständigheter till särskilt ömmande omständigheter. Jag är en av dem som rättfärdigar min existens med att jag faktiskt bidrar till samhället. Att jag inte gör några brott. Att jag också betalar skatt.
Jag är en av dem som inte tror på dåliga ursäkter. ”Blond och blåögd” är inte en olycklig formulering. Tvärtom. Det är en lyckad formulering. Sätter ord på det många tänker. Att du är bättre än jag. Att du är mer hedervärd än jag. Att dina motiv är ädlare än mina. Läs tidningen om du inte tror mig. Läs om sjukvårdspersonalen som vägrade att köra fallskadad asylansökande till sjukhus. Läs om poliserna som stoppade personer med ”utländskt utseende” på blåa linjen. Läs om topp-politikerna som rände runt med järnrör i händerna (jävla hora, blattelover) och som dessutom fick med sig en tiondel av befolkningen. Är du en av dem? Killen bredvid mig på perrongen tänder en cigarett. Eller du? Tjejen på andra sidan stirrar ner i sin mobil. Kanske inte. De flesta bor i Landskrona.
Jag är en av dem. En Babbe. Och jag talar i egen sak. Utifrån egna erfarenheter av hur rasismen ser ut en onsdagseftermiddag. Kvinnan utanför systemet. Är du också en jävla invandrare. Mannen på nätet Men lilla du skaffa en kamel. Jag skrev en debattartikel. Om att bryta segregationen. Om att bygga hyresrätter i rika kommuner. Jag ville frigöra oss invandrare från skulden för en uppdelad stad. Rikta strålkastarljuset mot den vita överklass som isolerar sig i villaförorterna. En twittrare hörde av sig. Varför skriver du ”oss invandrare”. Är det inte bättre att motarbeta ”vi och dem” mentaliteten, skrev han. Jag svarade att ”vi” är bra. Bättre än ”dem” (= invandrarna). Alla som bor här är svenskar i en global värld, skrev han, skillnaden ligger i ekonomiska förutsättningar och inte i hudfärg.
Inte i hudfärg. Nej. Okej. Inte i hudfärg. Läser du inte tidningen? Läste du inte om chaufförerna som delade upp resenärerna. En buss för blattar. En buss för svennar. Läste du inte om den antimuslimska demonstrationen i Malmö. Läste du inte Jonas Hassen Khemiris brev om att vara tio och bli jagad av skinheads för första men inte sista gången.
I vår globala värld går inte gränsen bara mellan kronor och ören. Mellan rik och fattig. Den går också mellan rosa hud och brun hud. Uppdelningen finns där. Inte mitt påfund. Det går inte att låtsas som att det bara handlar om klass.
Vi invandrare. Det är inte bara ännu en olycklig formulering. Det är en väg för frigörelse. En megafon. En röst för oss som behöver höras. För oss som behöver synas. Våra historier behöver bli kända. Om inte vi hörs hörs någon i vårt ställe. Då blir vi objekt. Som volymer. Som diagram. Som svårlösta matematiska problem. Jag är en av dem. En av dem vars röst aldrig ska tysta. En av de bruna och brunögda.