Extremhögern har fått ett fastare grepp om Europa. 75 år efter andra världskrigets utbrott befinner sig vår del av världen återigen i ekonomisk kris och det blir smärtsamt tydligt att historien är på väg att upprepa sig. Låt oss först konstatera det som den svenska rapporteringen från Europaparlamentsvalet utelämnat; Det har gått bra för vänsterpartierna runt om i Europa. Syriza, som kämpar i krisens Grekland, går starkt framåt och får 25 procent av väljarstödet. Vänsterns partier i Finland, Nederländerna och Irland har bra siffror. Och Vänsterpartiet här i Sverige noterar sin första valframgång på 15 år. Det är inte oväsentligt. Öppenhet, solidaritet och sammanhållning är vänsters svar på en ekonomisk kris som trasar sönder Europa och det finns ett stöd för den politiken. Men det är uppenbart att i spåren av kapitalismens kollaps, social oro och arbetslöshet så gynnas också de högerextrema partierna, vars lösningar på krisen går på tvärs med vänsterns. I Tyskland ser det ut som att nynazistiska NDP tar ett av mandaten, det grekiska nazistpartiet Gyllene Gryning ökar, likaså Jobbik i Ungern och FPÖ i Österrike.
I Storbritannien blir det högerpopulistiska partiet UKIP största parti bland väljarna, samma gäller för Danskt Folkeparti i Danmark. Sverigedemokraterna, är nu ett etablerat parti med 10 procent av rösterna och de gör inbrytningar i både Norrland och Stockholm, där partiet tidigare haft det svårt. Franska Front National har tillsammans fler mandat i parlamentet än alla de svenska partierna tillsammans. Det finns alltså fler främlingsfientliga partimandat i EU-parlamentet än vad det finns svenska ledamöter. Det är ett stort problem. Vi pratar alltså om en organiserad rasistisk rörelse som aldrig varit så här stor i modern tid. Det nya EU-parlamentet är valt av 43 procent av alla de européer ledamöterna ska företräda. De som tror på EU borde ta det legitimitetsproblemet på större allvar. Att sitta i samma parlament som en allt större grupp av högerextremister, men med en allt svagare demokratisk legitimitet, borde få fler länder att fundera över vart man hittar utträdesblanketten?
Vänsterns uppdrag står fast. Att stå upp för alla människors lika värde och inte på något sätt dras med i de rasistiska vindar som drar fram, varken nere på kontinenten eller här hemma. Att dessutom fortsätta propagera för en rättvis fördelning av ekonomin, en politik där människor går före kapital och där åtstramningspaket är ett ord förpassat till historiens skräphög.
Högern har sin bild klar för sig. För vänstern kan det bli svårt att konkurrera med enkla populistiska lösningar som de högerextrema står för, därför måste det bli tydligare vad vänstern har att kontra med? Men det behövs också en tanke med vad vänstern vill med Europa? Välstånd och lycka, naturligtvis, men hur skulle ett framtida europeiskt samarbete ut, utan överstatlighet och fördrag med nyliberal agenda? De inte fullt så federalistiska delarna av den europeiska vänstern måste också kunna säga ”en annan värld är möjlig”, och mena det. Detta för att kunna bygga ett förtroende som går djupare än flyktiga väljarströmmar.
