Den anrika Brunnsviks Folkhögskola ska flytta till Borlänge och hotas av nedläggning. Det sker i ett läge när behovet av folkbildning är åter igen mycket stort. Lena Kallenberg skriver om nödvändigheten av en ny kulturpolitik för arbetarrörelsen.
Det står inte rätt till bland de röda gamla husen på Brunnsvik, det står inte rätt till med folkbildningen idag.
I sopcontainrarna vid det ärevördiga folkbildningsskeppet har bland annat upphittats Tidens sångböcker och plakat från Ådalen 1931, de stora konstskatterna av arbetarmålare som Amelin och X-ex har stuvats undan, landets största folkhögskolebibliotek som vunnit pris står utan bibliotekarie.
Den sägenomsusade folkhögskolan vid Väsmans strand med hisnande vy över Dan Anderssons Finnberg startades år 1906 av bland andra författaren Karl-Erik Forsslund. Skolan fick snart stöd av arbetarrörelsens organisationer som ansåg det viktigt att bilda och utbilda arbetarklassen och skapade sitt rykte som ett kulturellt och ideologiskt flaggskepp. Det är också platsen där ABF bildades.
I skarven till 1930-talet startades en LO-skola, förmodligen den första och definitivt världens äldsta fackliga skola. Under åren har otaliga betydelsefulla personer inom kulturen och politiken studerat och verkat vid Brunnsvik, från Dan Andersson till dagens arbetarförfattare och konstnärer. Målet för skolan; att fostra de studerande till ”dugliga medborgare och goda människor,” gäller fram till idag. Tankarna var att vanligt folk ska tillskansa sig bildning och politiskt kunnande och förstå vad kulturen betyder för att erövra ordet och göra sina röster hörda i samhällsdebatten, spegla sig i en konst man kan hämta kraft ur och känna igen sig i. Kort sagt ett erkännande och bekräftande av folkmajoritetens existens. Vi finns! Så här ser vi ut! Dessa är våra villkor som vi vill förändra!
Vi vet mer än väl vilken familj som behärskar lejonparten av mediaapparaten inklusive bokproduktionens alla led, att arbetarrörelsen för länge sedan har släppt ifrån sig tidnings- och förlagsägande utan att fatta de långtgående konsekvenserna. Med den borgerliga regeringen fick vi en kulturminister som tagit bort det riktade stödet till kultur i arbetslivet och som på allvar tycker att kulturbegreppet kan bytas ut mot ”underhållning.”
Men LO och ABF beslöt att avveckla Brunnsvik, det hette att skolan inte var lönsam att satsa på. Många blev upprörda och protesterna duggade tätt. Skolan fick en ny huvudman i det ifrågasatta ABF Nordöstra Storstockholm. LO äger dock fortfarande lokalerna med inventarier, däribland alla konstverk.
Jag tror man räknade fel när man räknade bort Brunnsvik, man räknade inte in det förtroendekapital som finns i namnet, vad det egentligen står för. Istället för att fixera sig vid kronor och ören borde man räkna ut folkbildningens vinster på sikt. Och inse att krediten tillhör dem som ställde sig vid rodret i tid.
Mitt i höstterminen beslutas att skolan ska flytta till Borlänge. Men eleverna har upptäckt den gamla Brunnsviks andan, de gillar den, de anordnar stora protestmöten, delar flygblad, håller brandtal och räddar arbetarrörelsens kulturskatter från soporna. De vet var Brunnsvik ligger.
I ett läge när segregationen ökar på alla områden och till och med EU larmar om det sjunkande läsandet både bland barn och vuxna bör man tänka till lite extra. Den statliga litteraturutredningen som nyligen släppt sitt betänkande bekräftar det många av oss ropat efter; Sverige måste åter satsa kraftfullt på folkbildningen. Att läsförmågan sjunkit beror mycket på att arbetarrörelsen släppt lös knypplingen och navigationskurserna istället för att koncentrera sig på folkbildningens kärnfrågor.
Tack vare att ABF och LO-ledningen lyssnade och agerade slipper eleverna flytta och får fullfölja sina studier vårterminen ut. Det är bra men bara ett första steg. Folkbildningsfrågorna bränner återigen just som i Brunnsviksskolans barndom. Det går inte att beskylla Brunnsviksivrarna för nostalgiker som vill gnola gråtmilda sånger framför timmerkojornas lägereldar när en ny generation träder fram och har upptäckt sin historia. Istället handlar det om att ta med sig det gamla kulturarvet in i framtiden och samtidigt utveckla det levande mötet med dagens kulturskapare.
Det borde alltså vara drömläge för arbetarrörelsen att profilera bildnings-och kulturfrågorna. Det borde vara drömläge för en skola som Brunnsvik!
