Med en sträng blick, iförd grön uniform, garneringsband och axelklaffar, dök befälhavaren Min Aung Hlaing, som utsetts till ledare för landets nya regeringsorgan Statens administrativa råd upp på arméns tv-kanal, med den burmesiska flaggan som enda bakgrund. Det var en anakronistisk bild. Åtta dagar efter statskuppen talade han för första gången direkt till folket. Han försäkrade att han tagit makten i enlighet med landets konstitution och att nya val ska hållas efter ett års undantagstillstånd. Han lovade att militärjuntan är ”annorlunda” än de tidigare militärregimerna och att den strävar efter en ”disciplinerad demokrati”. En av hans föregångare, general Than Shwe (som styrde landet från april 1992 till mars 2011), talade på sin tid om en ”blomstrande och disciplinerad” demokrati…

På sociala medier och på gatorna växer mobiliseringen. ”Ett folk på 54 miljoner människor mot 500 000 män”, sammanfattar Aung Kyaw Moe, chef för Centret för social integritet, saken med hänvisning till antalet anställda av Tatmadaw – Burmas beväpnade styrkor. I enlighet med demonstranternas paroll ”enade mot diktaturen” har tjänstemän, bankanställda, vårdarbetare, professorer, advokater och studenter anslutit sig till den historiskt unika rörelsen för civil olydnad, som bara fortsätter att växa. Den 14 februari stannade all tågtrafik och flygtrafiken stördes i brist på personal. Sjukinrättningar har stängts efter att de tömts på sina anställda i protest mot statskuppen. Mitt under en pandemi, men det bryr man sig inte om. Det akuta hotet är ett annat. Det kommer inte på fråga för burmeserna att ge upp den frihet som de fått smaka på.

De som är mellan 10 och 30 år har växt upp i ett öppet land som är sammanlänkat med resten av världen genom internet. ”Våra ögon och våra själar har vaknat, framför allt genom sociala medier”, säger den unga aktivisten Thinzar Shunlei Yi, som sedan kuppen lever gömd. De följde det amerikanska valet och demonstrationerna i Hongkong, och är medvetna om skillnaden mellan sin egen vardag och repressionen som deras föräldrar berättat om.

Minnen av rädsla för godtyckliga och nattliga gripanden, övervakning, arméns brutalitet. Man talar även om kuppen 1962, då armén störtade den folkvalda regeringen. Och 1990, när militären vägrade erkänna resultatet i valet som vanns av oppositionspartiet NLD. ”Det är svårt att uttrycka vad jag kände när jag vaknade den 1 februari. En omätlig sorg och djup vrede. Det är som en resa bakåt i tiden”, förklarar en författare(3) som tidigare suttit fängslad för sin delaktighet i upproret mot militären sommaren 1988. ”Jag är rasande”, säger en ung arbetare som anslutit sig till en demonstration i Rangoon. ”Allt som händer påminner om det som min mamma berättade om när jag var liten”, säger en ung kvinna.

Genom att gripa makten har den ambitiöse Min Aung Hlaing satt stopp för den långsamma process som inleddes i början av 2000-talet av hans föregångare, med målet att successivt återinföra demokratin och bryta landets internationella isolering. Konstitutionen från 2008, som skrivs av armén själv, garanterar dock armén kontroll över tre viktiga ministerier: försvars-, inrikes-, och gränsdepartementen. Dessutom ger den armén vetorätt i parlamentet då 25 procent av sätena är reserverade åt den. Men dessa konstitutionella garantier upphör att gälla när ett land som är öppet mot omvärlden skakas av sociala och ekonomiska konflikter, något som oroar generalen. För landet som han vill styra över ensam, ”utan den fasad som Aung San Suu Kyi utgjorde för honom”, enligt Thet Win från den interreligiösa organisationen Synergie, har inget gemensamt med Burma 2010.

Efter årtionden av isolering har den politiska upptiningen också inneburit att sanktionerna mot landet har hävts. På tio år har fattigdomen halverats, även om 24,8 procent av befolkningen fortfarande lever under fattigdomsgränsen.(4) Före corona-pandemin uppgick den årliga tillväxten till sju procent. ”Burma var ett eldorado för investerare”, säger en bankir som deltog i grundandet av två av landets finansiella institutioner. Men, förklarar han, Suu Kyis liberala reformer gjorde att de företagskonglomerat som kontrolleras av armén ”drabbades med full styrka av den internationella konkurrensen. De var inte längre garanterade tvångskunder som tidigare”. Affärsmän och analytiker är överens på en punkt: ”Under de senaste tio åren har generalerna fortsatt att leva i en bubbla, isolerade från all kontakt med utlänningar, särskilt västerlänningar. De är fortfarande övertygade om att de inkarnerar en burmesisk exceptionalism.”

De är i otakt med resten av samhället, framför allt de unga. ”Vår generation låter sig inte kuvas”, upprepar de som växt upp med sociala medier. På Facebook och Twitter började slagord, teckningar och foton att spridas dagen efter kuppen – ett sätt elda på rörelsen och sprida rädsla. För att beskriva den värld som juntan vill införa hänvisar de till dystopiska filmer som The purge och tv-serier som Black mirror. Precis som hos demonstranterna i Thailand har gesten med tre resta fingrar, en referens till science fiction-verket Hunger games, blivit symbol för motståndet mot juntan. ”Vi demonstrerar inte för NLD eller Aung San Suu Kyi. Denna rörelse innefattar alla, den är mer än bara hennes symbol. Hela samhället är mobiliserat för att sätta stopp för arméns inblandning i politiken. Vi vill ha en helt demokratisk grundlag”, säger Thinzar Shunlei Yi. Hon är konstnär och inspirerades av vad hon såg under demonstrationerna i Rangoon: familjer, unga människor, rika och mindre rika. Till och med invånarna i en byggnad där även folk med kopplingar till militären bor har deltagit. Trots att undantagstillstånd och ett förbud mot folksamlingar på fler än fem personer infördes den 8 februari, fortsätter demonstrationerna att växa. Medborgarkommittéer organiserar sig för att försvara sina grannar mot att gripas under nätterna.

Under de dryga två veckorna efter kuppen gjorde de sociala medierna det möjligt för rörelsen för civil olydnad att föra kampen såväl på gatan som på nätet – även om armén den 3 februari bad internetleverantörerna att blockera Facebook, som har blivit till ett slags ”burmesernas blod”, i vilket livsnödvändig information flödar. Över hälften av burmeserna har ett Facebook-konto; för tio år sedan hade bara två procent av befolkningen tillgång till en mobiltelefon.(5) För att komma runt censuren måste man installera en VPN (ett privat virtuellt nätverk), på samma sätt som kineser och vietnameser. De yngsta lär de äldre hur man gör. ”Styrkan i dessa verktyg hjälper oss att organisera oss, men de är väldigt sköra. Armén kan strypa internet när som helst”, säger Thinzar Shunlei Yi.

Kan kampen mot armén, den gemensamma fienden, ge upphov till ett bestående kollektivt medvetande? Motsättningarna mellan olika grupper har plågat Burma sedan självständigheten 1947. Spänningarna mellan den största etniska gruppen bamaret och de övriga, som tillsammans utgör en tredjedel av befolkningen, har präglat historien och försöken att upprätta en ”Myanmars Union” – landets officiella namn. Denna spricka har upprätthållits av militären som framställer sig som garanten av en illusorisk enighet. De senaste tio åren har präglats av konflikter mellan Tatmadaw och de etniska minoriteternas lokala arméer i delstater som Kachin, Shan och Rakhine, ofta om tillgången till naturresurser.

Genom att 2015 sjösätta konferensen Panglong II, som inbegriper armén, regeringen och representanter för de etniska minoritetsgrupperna, lovade Suu Kyi att garantera en mer jämlik representation av de olika delarna av landet folk. Diskussionerna ledde dock ingen vart. Armén och NLD, som båda domineras av bamarer, har samma syn på minoriteterna: de är ”destabiliserande element som försvagar centralmakten”, sammanfattar analytikern Carine Jaquet. Suu Kyi har till och med försvarat armén och sitt land inför Internationella brottmålsdomstolen i Haag mot anklagelser om etnisk rensning av rohingyer, en muslimsk minoritet i det huvudsakligen buddhistiska Burma. 2016 och 2017 flydde över 700 000 av dem till Bangladesh efter att Burmas armé satt igång en våldsam kampanj mot dem som svar på attackerna mot burmesiska gränsposteringar av Rohingyernas skyddsarmé. Majoriteten av landets befolkning ställde sig då bakom general Min Aung Hlaing och statschefen, efter att en uppviglande hatkampanj spritts på internet av nationalistiska buddhister och armén. Suu Kyis popularitet ökade markant i och med detta, vilket också förklarar hennes partis senaste valframgångar.

I dagens klimat av hänförd mobilisation mot juntan grasserar ursäkterna. Folk ångrar att de inte tog rohingyernas situation på större allvar tidigare, som man fram tills för bara ett tag sedan fortfarande såg som fiender. Det mest akuta, säger chefen för Centret för social integritet, är att göra sig av med armén, innan man kan tänka på att konstruera någon som helst enighet: ”Just nu måste vi bekämpa militärerna. Det är en principfråga, för NLD:s legitima regering har störtats.”

Vad kommer de utländska stormakterna att göra? USA har fryst den burmesiska regeringens tillgångar. Ytterligare direkta sanktioner mot arméns ekonomiska intressen är under utredning. ”De utländska investerare som jag rådger håller på se över sina alternativ”, säger en strategisk analytiker, utan att kunna gå in på detaljer. Kina som är Burmas viktigaste handelspartner har meddelat att den rådande situationen ”absolut inte är den som [de] vill se”,(6) men landet har ändå lagt in sitt veto mot ett fördömande av statskuppen i FN:s säkerhetsråd. Japan, som är landets näst största handelspartner, har fördömt kuppen, men försvarsministern Nakayama Yasuhide har lyft ett varningens finger: ”Om vi slutar [att handla med Burma] kommer relationerna mellan den burmesiska och den kinesiska militären att stärkas och landet kommer att dra sig längre bort från de fria länderna, såsom USA, Japan och Storbritannien.”(7) Flera japanska företag, som Suzuki och bryggeriet Kirin, har trots det ställt in sin verksamhet i landet. Men det är inte fråga om att ifrågasätta Kaladan-projektet, ett stort infrastruktursamarbete mellan Japan och Indien, försäkrar den indiske utrikesministern Subrahmanyam Jaishankar.(8) EU nöjer sig än så länge med att ”överväga sanktioner”, med den franske Europa- och utrikesministern Jean-Yves Le Drians ord.(9)

Under tiden har lagen om skydd av privatlivet och medborgarnas säkerhet, en av demokratiseringsprocessens landvinningar, upphävts – en symbol för tillbakagången – samtidigt som kravet på att man måste meddela myndigheterna om vilka personer man hyser i sitt hem har återinförts. I Rangoon, huvudstaden Naypyidaw och på andra håll i landet har stridsvagnar intagit städerna. På dagarna äger demonstrationer rum över hela landet. Om natten fortsätter arresteringarna. Och internet stängs nu av med jämna mellanrum. Hur länge kommer folkets beslutsamhet att hålla ut mot arméns godtycklighet?

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander