Under flera år, i takt med att bostadskatastrofen har intensifierats, har diskussionen om bostadsbristen låtit som att det är enstaka problem med såväl bullerregler som tafatta kommunpolitiker eller mark att bygga på. Så är det naturligtvis inte. Det är systemet som är problemet.
När DN i veckan (1/8, 2016) publicerade sin granskning av bostadsbristens ”verkliga orsaker” så är det tydligt att det är det bostadspolitiska system som svenska politiker av ideologisk övertygelse nedmonterat som är det stora problemet. I granskningen visar journalisten Kristoffer Örstadius på hur byggherrar medvetet bromsar byggtakten för att hålla priserna uppe och att det är en stor anledning till att det byggs på tok för lite och för långsamt.
Det är enkel kapitalistisk logik som gör att varor blir dyra när efterfrågan är hög och billigare när det det istället råder brist på köpare. Men nu är ju inte bostäder vilken vara som helst. Paniken i ögonen på 25-åringen som ännu inte kunnat flytta hemifrån, stressen hos kvinnan som vill lämna den partner som misshandlar henne och oron för paret som inte längre kan bo på 40 kvadratmeter eftersom de snart får tillökning i familjen är verklig. De söker ett hem, inte vilken låda som helst.
Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke som ett av Sveriges största byggbolag, sätter huvudet på spiken när han i en intervju intervju DN förklarar varför bolagen inte vill ta några ”risker” och sätta igång för många bostadsbyggen på en och samma gång. ”De senaste 30 åren har vi gått från en statligt uppbackad bostadspolitik där staten delade risken – till en efterfrågestyrd bostadsmarknad där kommersiella aktörer tar hela risken.”
Med rätta kan man fråga sig hur stor den egentliga ”risken” är i ett land där det råder bostadsbrist i en absolut majoritet av landets kommuner och där våra storstäder får ”tillväxtproblem” eftersom att det inte går att flytta dit, där jobben finns. I praktiken så innebär det att människor betalar för riskerna med bostadsbristen och företagen oavsett gör stora vinster. *Det* är skamligt.
Det är dags att återigen liva upp den ideologiska debatt om hur företagens makt alltid går före människors behov och om hur oacceptabelt, omänskligt och ovärdigt ett sådant system är.