Ett blodrött skynke i bomull får duga. Det är vad som separerar min kompis rum från resten av vår lägenhet. Att bo ihop med en vän är förvisso trevligt. Men man ska inte behöva höra en rumskamrats varje andetag för att kunna ha någonstans att bo.
Det är i dag en enorm utmaning att få tag på en lägenhet i storstäderna som ung. Min nuvarande andrahandskontrakt är mitt fjärde på två och ett halvt år. På bostadsförmedlingens sida sneglar jag avundsjukt på de hundratals människor som står framför mig i kön till ett tryggt förstahandskontrakt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Jag tänker ofta på hur den svenska självbilden inte stämmer överens med verkligheten.
Vi är uppvuxna med löftet om att den som utbildar sig, den som jobbar tillräckligt hårt, också kommer att klara sig bra i livet. Ändå tar det i snitt 25 år att spara ihop till en kontantinsats för en etta i Stockholm. Du kan alltså ha jobbat och sparat flitigt sedan du var 16, men utan hjälp hemifrån är det i stort sett omöjligt att hitta sitt första hem. Inte ens det mest plikttrogna livet räcker till längre.
Som ordförande för det socialdemokratiska studentförbundet representerar jag en generation av studenter som är oroliga för framtiden. Ungdomsarbetslösheten är hög och allt fler nyexaminerade akademiker står utan jobb. Tänk att börja vuxendomen i arbetslöshet. Vad gör det med individen? Vad gör det med samhället?
Vi slutar ligga när vår Tinderdejt tvingas småprata med mamma i hallen, för att vi inte haft råd att flytta ut.
Läget är ovanligt illa just nu, men arbetslösheten har varit hög i decennier. Dessutom har ungas inkomster vuxit långsammare än andra åldersgrupper. Det vill säga, ungdomen blir allt mer prekariserad.
Det är då inte särskilt konstigt att så få bildar familj. Aldrig tidigare (åtminstone inte sedan det började mätas) har svenskar fött så få barn. Jag häpnas över alla fantasifulla förklaringar som florerar i debatten – internet, dejtingappar, terapeutiskt tänkande, individualism och feminism. Jag förnekar inte att ett par scroll förbi nyhetseländet i sociala medier får många att tappa lusten att skaffa barn.
Men skälen är mindre mystiska än så. Jag är förvånad över att så många blundar inför det självklara: unga har fått det allt sämre sedan 90-talet. Det borde oroa oss alla.
Just detta, ungas försämrade förutsättningar, är något som S-studenter och tankesmedjan Tiden har undersökt. Bristen på billiga bostäder och jobb pekas ut som särskilt drivande faktorer bakom de sjunkande födelsetalen.
Utvecklingen är sorglig men väntad. När man inte vet var man ska bo nästa sommar eller om man kommer kunna hitta ett jobb är det inte förvånande att man väntar med att inreda ett barnrum. Det är inte heller konstigt att bostadsfrågan har hjälpt vänsterkandidater till makten i både New York och Köpenhamn.
Politiker ska inte övertala oss unga att skaffa barn – det är upp till oss. Men de borde se till att vi är fria att göra det om vi så vill.
Många älskar att diskutera generationers kännetecken. Den jag tillhör, generation Z, beskrivs som särskilt dyster. Vi anklagas för att ligga mindre, ha färre vänner – och för att mer än hälften av oss tror inte på politikens förmåga att lösa samhällsproblemen.
Men det är inte konstigt att vi förlorar hoppet när äldre förklarar för oss att osäkerheten ”hör ungdomen till”. Eller att vi slutar ligga när vår Tinderdejt tvingas småprata med mamma i hallen, för att vi inte haft råd att flytta ut.
Det är inte vi som har slutat föda barn. Det är samhället som har slutat möjliggöra liv.
Som tur är går det att förändra. Vi behöver inte vara den första generationen på länge som får det sämre än sina föräldrar. Och när vår basala materiella trygghet finns på plats, när skynket kan plockas ned, ja, då kanske vi kan släpa hem någon att skaffa barn med.
