Efter sex års skönlitterär tystnad kommer äntligen Carina Rydberg med en ny roman, Den som vässar vargars tänder. Efter de båda lekfullt självbiografiska romanerna Den högsta kasten (1997) och Djävulsformeln (2000), har Rydberg nu återgått till sitt tidiga författarspår. Tillbaka är tvillingarna och det lätta snuddandet vid incest som varit föremål för hennes uppmärksamhet i tidiga Månaderna utan R och Osalig ande. Med inslag av övernaturlighet och deckarspänning förirras läsaren in i tvillingparet Jannis och Sonyas värld, en värld av motstridigheter och ett ständigt hotande vansinne.
Jannis och Sonyas relation präglas av en slags motvillig samhörighet. En brutal uppväxt med sexuella övergrepp, moderns tidiga bortgång och Sonyas självmordsförsök i tioårsåldern har gjort syskonparet äcklade av intimitet med andra – såväl den fysiska som den mentala.
Efter en misslyckad frigörelseprocess från Sonya finner sig Jannis åter i hennes garn. Tillsammans har de flyttat från Stockholm till ett ödsligt samhälle på Västkusten och öppnat ett kafé där. De blir snart bekanta med en ensamstående mamma och hennes elvaåriga dotter – och tvillingparets dittills relativt stillsamma tillvaro spårar ur.
Berättelsen är en resa tillbaka, något som liknar ett försök till förklaring av tvillingarnas respektive person, men samtidigt också ett obönhörligt närmande mot berättelsens klimax – morden.
Vill man roa sig med att försöka genrebestämma Den som vässar vargars tänder landar det mest kvalificerade försöket i psykologisk roman.
Stilistiskt är det en antydningarnas text, en drömlik beskrivning av tvillingarnas respektive barndomsminnen – och deras verklighetsförankring. Ändå kan jag inte låta bli att lämna romanen något besviken.
Rydbergs styrka är bland annat förmågan att med en obönhörlig skarpsynthet redogöra för mänskliga relationer – inte minst dess avigsidor.
Här saknar jag den där krassa exaktheten som försvinner i kölvattnet av huvudpersonernas snedvridna verklighetsuppfattning. Samtidigt är det så typiskt Rydbergskt – avsaknaden av respekt för ”verkligheten”, viljan att utmana läsaren. När man har läst klart romanen borde man egentligen ha löst gåtan och förstått berättelsen, men det går inte att tro på huvudpersonerna, eftersom det är möjligt att de är vansinniga. Läsaren lämnar därför romanen med frågan – vad var det egentligen som hände?
