I lördags vann vänsterkandidaten Catherine Connolly en jordskredsseger i det irländska presidentvalet. Receptet: folkfrontsstrategi, plånboksfrågor, sociala medier och tydlighet om Gaza.
I det allt mer kompakta politiska mörkret i västvärlden finns fortfarande ljusglimtar. Zohran Mamdanis borgmästarkampanj i New York är en. Frankrikes stundtals enade vänster, som nu har skapat en politisk låsning som kan tvinga regeringen att stoppa en pensionsreform och i stället införa en miljonärsskatt är en annan. I lördags tändes ytterligare ett ljus ute i Nordatlanten.
I det irländska presidentvalet vann den oberoende vänsterkandidaten Catherine Connolly en storseger med över 63 procent av rösterna. Resultatet är ett svidande nederlag för det politiska etablissemanget. Men det är också ett illustrativt exempel på hur vänstern kan nå framgång i dagens medialt fragmenterade och politiskt extrema klimat.
Likt en irländsk Mamdani visar hon hur man når ut till väljare som inte får sina åsikter från kvällsnyheterna.
Connolly föddes som det nionde av 14 syskon i en familj i Galway. Efter att ha arbetat som psykolog och advokat var det först i 40-årsåldern som hon gav sig in i politiken för det lilla Labour-partiet. Hennes hjärtefråga då som nu var bostadskrisen.
Efter 17 år i lokalpolitiken lämnade hon dock Labour efter att partiet valde att inte stödja hennes kampanj. I stället valdes hon in som oberoende i parlamentet Dáil 2016. Där blev hon 2020 den första kvinnan att nå posten som vice talman, efter att ha enat de olika vänsterfraktionerna. Det skulle visa sig bli en återkommande strategi.
Inför söndagens presidentval lyckades Connolly vinna stöd från alla fem vänsterpartier i Dáil för sin presidentkandidatur. Liksom den franska ”folkfronten” som bildades förra sommaren enades oppositionspartierna Sinn Féin, Socialdemokraterna, People before profit, De gröna, samt Connollys tidigare parti Labour kring hennes grundfrågor.
En huvudprioritet är bostadskrisen, som gjort Dublin till en av de dyraste städerna i Europa. En annan är kritiken mot den pågående militariseringen i Europa som Connolly vill att Irland ska stå utanför – en populär position i det historiskt neutrala Irland. En av de allra viktigaste frågorna för väljarna var också Gaza: enligt Connolly själv, vars obevekliga kritik mot Israel och stöd för palestinierna vunnit många hjärtan, var det en viktigare fråga för många väljare än den om ett enat Irland. Connolly visar alltså att det går att vinna på att vinna på att vara tydlig i sin kritik av Israel, snarare än att undvika eller kompromissa om frågan.
En annan framgångsfaktor var hennes entusiastiska användning av sociala medier. Virala videor där den 68-åriga Connolly jonglerar med en fotboll och spelar basket gjorde henne snabbt till en favorit bland yngre väljare. Likt en irländsk Mamdani visar hon hur man når ut till väljare som inte får sina åsikter från kvällsnyheterna.
Connolly fick också draghjälp av motståndarsidan. Regeringspartiet Fianna Fáil tvingades dra tillbaka sin kandidat efter en finansskandal, medan Fine Gaels kandidat Heather Humphreys försökte rädda sin oinspirerande kampanj med allt hätskare attacker på Connolly som bara fick hennes egna siffror att dyka. Resultatet av den kaotiska valrörelsen var ett historiskt lågt valdeltagande på 46 procent, vilket motståndare kan hävda underminerar Connollys mandat.
En rad kontroversiella uttalanden har också gjort hennes anspråk på att företräda hela Irland svårsmälta för vissa: en resa till Bashar al-Assads Syrien 2018 ser inte jättebra ut, även om Connolly hävdar att syftet var att uppmärksamma flyktingarnas situation. Likaså beslutet att anställa en kvinna som avtjänat straff för deltagande i en väpnad rörelse. Den kanske viktigaste kritiken berör det faktum att Connolly i rätten tidigare har företrätt de banker hon nu kritiserar för deras girighet. Det har dock inte hindrat väljarna från att ge henne sitt förtroende.
Det irländska presidentämbetet är visserligen främst ceremoniellt, ungefär som Sveriges kung. Connollys seger är dock viktig av två skäl. För det första har företrädare som Mary Robinson och den avgående Michael D Higgins sedan 1990-talet tagit allt större plats i politiken, såväl inrikes som utrikes – det kommer Connolly garanterat att fortsätta med, inte minst i fråga om Israel-Palestina. För det andra är hennes förmåga att ena vänstern en viktig signal om att en framtida vänsterregering ledd av Sinn Féin inte längre går att utesluta. Med Catherine Connolly som president ser läget för Irland – och världen – därför lite ljusare ut.
