Två timmar före vårt möte ringer CH. Han undrar om jag vill ha mjölk i kaffet, för i så fall ska jag köpa med mig det. Jag lovar att köpa mjölk och Aftonbladet.
CH Hermansson fixar fika och plockar fram bullar. Han bläddrar i dagens hög med tidningar och svarar i telefon.
CH är pigg och munter, trots att åldern medfört vissa krämpor.
– Springa kan jag inte. Men jag hoppas på att få uppleva en sommar till. Jag hade det oerhört fint i somras, ute i skärgården. Badade varje dag.

Tänker du på döden?
– Njaaa… Det lönar sig inte. Men jag tänker på dem som ska ta hand om mig. Åka in och ut på sjukhus och hela det köret.
– Jag tycker om att leva!
Immanuel Wallerstein har sagt att kapitalismen bara har 50 år kvar. CH håller med. Därefter kanske världen kan förändras till det bättre. Om det finns något kvar. Han är mycket bekymrad över de stora miljöproblemen, men framhåller att miljöfrågan också kan vara enande.
– Jag tror Dagens Nyheter och andra har rätt när de fruktar att vänstern ska använda klimatfrågan. Den frågan fordrar en planering av ekonomin. Det är en oerhört viktig fråga som vänstern inte får försumma. Det borde gå att skapa bred folklig enhet kring den. Några av våra största folkliga organisationer är Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen. Då når man över de gamla klassgränserna och kan mobilisera en mycket stor del av befolkningen för en bättre politik.

En av CH:s viktigaste frågor är de arbetandes makt över företagen. Det ska uppnås stegvis, genom att exempelvis börja med arbetsmiljön.
– Facket och de arbetande ska ha ensamrätt på att avgöra hur arbetsmiljön ska se ut. Det ska inte vara resultat av kompromisser bara.
Därefter kan man fortsätta med frågor om investeringar och teknik.
– Och det gäller både arbetare och tjänstemän.
– Jag har alltid sett arbetarrörelsen som en enhet. Där det finns olika uppfattningar om hur man ska nå målet socialism. Men, som jag skriver i kommande numret av Socialistisk Debatt, när nya ordföranden för socialdemokraterna höll sitt stora kongresstal fanns varken kapitalism eller socialism nämnda.
Det är borgerliga media som har problemformuleringsinitiativet, menar han. Nu talas inte om kapitalism, utan om marknadsekonomi. Ordet imperialism har blivit globalisering. Men Marx och Engels hade rätt, motsättningarna har skärpts.
– Storfinansen har skärpt sitt grepp.
Och de 15 ägarfamiljerna som du talade om …
– Ja, de har blivit två. Också förmögenhetsskillnaderna har ökat. Samtidigt försöker man dölja maktförhållandena, genom att påstå att makten bara finns hos riksdag och regering. Det skapar ju väldiga illusioner.
Men det finns de som hävdar att arbetarklassen i sig inte kan uppnå socialism, påpekar jag, att den måste ledas av intellektuella.
– Det varierar under olika epoker. Nu har till exempel Kommunal fört en väldig diskussion om de här principiella problemen. Ledningen ville ta bort ordet ”socialism” ur programtexten, men åkte på bakslag vid kongressen. Jag har framför allt synsättet att arbetarrörelsen är en enhet.

Men du bytte själv från socialdemokratiska partiet till kommunisterna.
– Ja, och det berodde på den socialdemokratiska politiken, det. Dels samlingsregeringens politik mot Nazi-Tyskland. Dels den ekonomiska politiken, där man under kriget pressade ner reallönerna med 20 procent för arbetarklassen.

De partisplittringar som har varit, 1917, 1921 och 1924 och 1929, därefter utbrytningen i KFml 1967 och i APK 1977 har handlat om stora, principiella frågor. Kom sakpolitiken för mycket i skymundan?
– I många fall har det varit doktriner som fått styra, medan det var den faktiska kampen som borde varit avgörande. Det gäller även idag – när jag talar med enskilda socialdemokrater är vi överens om mycket. Men man kan ju inte heller vara utan principer.
– Det bedrövliga är att varken den revolutionära eller den reformistiska arbetarrörelsen har lyckats genomföra sitt program. I något samhälle. Det som ger hopp är utvecklingen i Latinamerika.
Men Sverige har inte motsvarande samhällsförhållanden. De har en fortfarande stor fattig bondebefolkning. Sverige har nästan inga bönder kvar – i alla fall inte radikala.
– På 1950-talet ordnade partiet småbondekonferenser och talade om samverkan mellan arbetare och bönder. Vi samverkade också bra i kampen mot kärnkraften. Men nu verkar det lite svårare, med centerpartiets nuvarande ledning. Hon kan ju inte ens öppna munnen utan att säga konkurrens, den där ordföranden.
Men alla partiet har väl gått åt höger, säger jag, och CH håller med. Jag tar det aktuella valet i Danmark som avskräckande exempel.
– Ja men där var det glädjande att Socialistisk folkeparti gick framåt. Det var i huvudsak missnöjda socialdemokrater som röstade på dem.

Även i Sverige brukar vänsterpartiet gå framåt på bekostnad av socialdemokraterna. Hur ska man parera det?
– Det är därför jag menar att man måste arbeta på fler sätt än det parlamentariska. Just inflytandet i företagen är viktigt. Och konsumentinflytande, men i bred mening – i hyresgäströrelsen och så vidare. Miljöfrågorna kommer att få stor betydelse.
– Det räcker inte med bara beslut i riksdag och regering. Det gäller att förändra människors värderingar. Det är många som inte betraktar sig som arbetare. Gå in i en vanlig speceributik och fråga biträdena vad de är för någonting.
Arbetarrörelsen har varit stelbent, inklusive vänsterpartiet, när det gäller att karakterisera människor och vinna dem, menar CH.

Var det kanske bra att borgarna vann valet så att folk radikaliseras?
– Enligt idén att folk måste få det sämre för att det ska bli bättre? Nej, regeringen hinner ställa till med så mycket jävelskap innan vi återtar makten 2010. Privatisering av allt, statliga företag inte minst.
– Men å andra sidan ska man inte överbetona statens betydelse, som hittills. Det har lett till att man har förlorat förtroendet från de arbetande.

Det är ett tålmodigt arbete som krävs, menar CH, för att arbeta på andra sätt än de parlamentariska. Det visar nödvändigheten av ideologisk verksamhet, säger han. Marxismen är den enda teoretiska utgångspunkt som kan förklara samhället. Jag påpekar att i den rådande debatten betraktas marxismen som direkt kopplad till stalinismen.
– Varför finns inga upplysningskampanjer mot kapitalismens och imperialismens brott? Man använder kommunistspöket som slagträ.
Borgerliga media är starka och arbetarklassen har gjort sig av med sina medier, säger han och tar tidningen Ny Dag och bokförlaget Arbetarkultur som exempel.
– Jag är oerhört kritisk till att man gjorde sig av med dem. Och socialdemokraterna har gjort likadant.

När slutade du själv kalla dig kommunist?
– Det gjorde jag när partiet bytte namn. Jag kallar mig socialist eller vänsterpartist. Det tycker jag är naturligt.

Men har inte motståndarna vunnit då, om man överger begreppet?
– Jo, de har varit övermäktiga. Men jag är anhängare av Kommunistiska manifestet.
Miljöfrågan har drivits länge av vänstern. En annan fråga som togs upp tidigt, var kvinnofrågan.
– Socialister har alltid fört fram kvinnors rättigheter.
– Vi var väldigt förtjusta i Kollontay, säger CH och skrattar. Rosa Luxemburg representerade både kvinnokampen och socialismen. Historiskt har de frågorna hört samman.
Jag frågar hur han själv haft det i sin familj. Han och hustrun Märta levde tillsammans i 60 år. CH menar att de två alltid känt sig likställda.
– Om det är något jag ångrar så är det att jag lade så mycket tid på resor. Jag har varit överallt! Det är för stora anspråk på partiledare, det är helt orimligt egentligen.

Redan 1965 diskuterade CH, i Vänsterns väg, att partiväsendet var föråldrat. Han kritiserade sitt eget parti för att vara gammalmodigt. CH håller med om att det i mångt och mycket är samma frågor som är viktiga idag.

Har vänsterpartiet misslyckats?
– Vi har i all fall inte lyckats genomföra vårt program. Men jag är inte kritisk mot partiets arbete i allmänhet.
– Jag tycker inte att partiet är trögt, men samhället förändras. Jag har ingen överlägsen attityd till partiet, absolut inte. Partiet har gett oerhört mycket. Jag har varit medlem i 65 år, en hel levnad. Partiet har format mitt liv.

* TIPS! * Mer läsning i långa versionen (menyn till vänster)