Nyheten slog ned som en bomb över hela Latinamerika, från Rio Grande i norr till Eldslandet i söder. Ty Chavez, som han kallades kort och gott, var inte längre en venezuelan utan hade förvandlats till en latinamerikan vars 13 år vid makten i ett av kontinentens mest strategiskt viktigaste länder, delvis hade lyckats att ena den kontinent som Simon Bolivar drömde att förvandla till en enda stat.
Därför, när detta skrivs på tisdagskvällen, har gator och torg framför Venezuelas ambassader i Latinamerikas och Karibiens 33 länder, som genom dessa diplomatiska legationer vill ta ett sista farväl av den president som med odiplomatiska grepp och tal gjorde sig till en talesman för folken i denna del av världen.
Som Flammans reporter i Latinamerika sammanföll hans presidentperioder nästan med min tid i Latinamerika, så när som det första året vid makten i Caracas, 1999.
1980, nitton år tidigare, hade jag anlänt till Venezuela för första gången. Vägen från flygplatsen Maiquetia vid den karibiska kusten, kantades av misär och hus på de branta sluttningarna som under regnperioden var livsfarliga att befinna sig i. Den nyliberala modellen slog igenom med full kraft och 80 procent av venezuelanerna levde i fattigdom och misär, trots världens största oljereserver.
De transnationella oljebolagen skar guld med täljkniv, eller rättare sagt, stack ner oljeborren i marken och bara sög upp gräddan, den nästan rena bensinen eller oljan och skickade det utomlands. De betalade en (1) procent i en slags välgörenhetsskatt i de regioner de opererade i. Det politiska tvåpartisystemets kristdemokrater och socialdemokrater gjorde upp om makten och delade på ett antal miljoner dollar från oljebolagen i ett av de värsta korrumperade länderna i världen.
Men i fattigkvarteren i Caracas berg växte både missnöje som klasshat och exploderade den 28 februari 1989 i ”El Caracazo”, upproret mot socialdemokraten Carlos Andres Perez chockterapi med höjda transportavgifter och matpriser. Nyliberalismen mötte en mäktig motståndare som mejades ner under fyra, fem dagar av armén och polisen.
Men inte alla uniformerade deltog. 1982 bildade en grupp unga officerare el Movimiento Bolivariano Revolucionario 200 (MBR200), den Revolutionära bolivarianska rörelsen 200. Gruppen leddes av överstelöjtnanten Hugo Chavez.
Han föddes den 28 juli 1954 i kommunen Sabaneta i delstaten Barinas och var näst äldst i en syskonskara på sex bröder och systrar. Bägge föräldrarna var lärare. Och kanske var det därifrån som Hugos enorma läsintresse föddes, även om han 1971 inledde sina studier på en militärskola. Efter fyra års studier utexaminerades han som löjtnant. 1990 bar han överstelöjtnants grad.
Då hade det underjordiska arbetet inom Venezuelas väpnade styrkor vuxit starkt. Upproret i Caracas 1989 förstärkte övertygelsen hos dessa officerare, som hade breddat det politiska arbetet till delar av den venezuelanska vänstern, att den nyliberala modellen måste få ett slut.
Men inte enbart besluten från Andres Perez att kväva upproret i blod hade förstärkt denna uppfattning. MBR-gruppens kontakter med folket över hela Venezuela skapade insikten om att Venezuelas folk krävde en förändring.
Och det var med den bakgrunden som Chavez ledde det civila-militära upproret mot Carlos Andres Perez som startade i gryningen den 4 februari 1992. Det hade framgång i de flesta regioner men slogs ned i Caracas, nyckeln till framgång i ett folkuppror. Det var då som Chavez fällde de bevingade orden; ”Por ahora no”, att upproret inte hade haft framgång ”just nu” men att det skulle komma längre fram, kanske under andra kampformer än den väpnade.
Chavez tog på sig det fulla ansvaret för det militära misslyckandet, men inledde redan första dagen av de två år han tillbringade i fängelset, återkomsten i den politiska kampen.
Den socialdemokratiske presidenten Perez ställdes senare inför rätta, dömdes till stöld av allmänna medel och begav sig senare i landsflykt till Miami och Dominikanska republiken.
Chavez å den andra sidan frigavs ur fängelset och inledde en landsomfattande turné över hela Venezuela där han organiserade den kommande politiska rörelsen som nu omfattade kommunistpartiet, PPT och delar av vänstern. Men framförallt drog han in hela samhällssektorer av lärare, arbetare, bönder, studenter och till och med småföretagare som insåg att de hade mer att vinna på en social revolution än att konkurrera med transnationella företag med årsomsättningar lika stora som fattiga länders.
Med denna sociala bas ställde Chavez upp till presidentvalet den 6 december 1998 och kammade hem en storseger; 56,2 procent av rösterna. Det venezuelanska borgerskapet stod handfallen och förlamad. ”En sambo, mulattmilitär”, som de rika kallade Chavez med rasistisk underton, hade berövat tvåpartisystemet den politiska makten med alla dess möjligheter att stjäla ur statskassa och allmänna medel från folket.
Men för att verkligen nå framgång räcker det inte med att vinna presidentvalet eller majoriteten i parlamentet. Hela statsapparaten måste brytas ned och successivt ersättas av just venezuelaner som inte tjänar oligarkin eller utlandet (läs USA).
Trots att Chavez omedelbart utlyste val av deputerade till en grundlagsstiftande församling, som i sin tur utarbetade ett förslag till en ny författning som ställdes på prov i en folkomröstning i december 1999 och fick ett överväldigande stöd, hade den gamla makten kontroll över centralbank och rättsapparat. Alla progressiva beslut bekämpades av dessa två strategiska organ inom staten.
Men det var när Nationalförsamlingen i november 2001 fattade 49 beslut inom strategiska samhällsområden som bland annat handlade om en moderat jordreform, som upproret mot Chavez började formeras och organiseras inom den venezuelanska oppositionen.
Söndagen den 17 mars 2002 anlände jag till Caracas från Bogota, där jag arbetade och levde med uppgift att bevaka Latinamerika för Flamman. Den 18 mars hade den socialdemokratiskt styrda och CIA-finaniserade landsorganisationen CTV utlyst en generalstrejk mot regeringens politik. Strejken sköts upp i sista stund men på presskonferensen på den 18:e våningen i det stora CTV-huset ställde jag frågan till Carlos Ortega, CTV:s ordförande, om det var en ekonomisk eller politisk strejk. Han svarade lite överraskat ”ekonomisk”, varför jag frågade honom hur det var möjligt att CTV hade fått arbetsgivarföreningens stöd för generalstrejken om den naturliga motparten för en fackförening är just arbetsgivarsidan? En massa vredgade ansikten från de venezuelanska kollegorna vände sig mot mig medan Ortega stammade något osammanhängande till svar på min fråga.
Det var då som jag insåg att Chavez inte bara hade den gamla makten korrupta politiker och fackbyråkrater emot sig, utan också den fjärde Statsmaktens hela maskineri, uppbackat av en hel världs privata massmedier som sedan statskuppen den 11 april 2002, tog som sin livsuppgift att svärta ned och manipulera den allmänna opinionen i världen om verkligheten i det Venezuela som hade Hugo Chavez som president.
Det senaste exemplet som visar att påstått respekterade medier som spanska El Pais inte ens drar sig för att publicera en falsk bild av Chavez som de inte ens vet varifrån den kom, är bekräftelsen på att medierna är kapabla att bryta mot alla journalistiska principer och etik för att delta i det politiska korståget mot en progressiv statschef. Hade det inte varit för att Caracas fattiga och unga militära officerare hade slagit tillbaka statskuppen, som leddes av arbetsgivarföreningen, CTV och en grupp höga generaler och överstar, så hade förmodligen deras historiebeskrivning av vad som hände den 11-14 april 2002 varit accepterad som statshistoria i dagens Venezuela och omvärlden.
Det var just dessa som kom tillbaka i sin psykologiska krigföring den 2 december 2002 och inledde, via sina maktpositioner inom det statliga oljebolaget PDVSA, en lockout av all personal för att ekonomiskt knäcka regeringen Chavez och upprepa statskuppen i april samma år. Under två månader kämpade regering och fattiga venezuelaner för att slå tillbaka och återerövra makten från denna fosterlandsförrädiska grupp som fick allt stöd från State departement (USA:s utrikesdepartemnet)..
Samma politiska krafter i USA stödde även statskuppen i april 2002 i sällskap med José Maria Aznar, El Salvadors och Paraguays regeringar, det Interamerikanska pressällskapet SIP, Internationella valutafonden och så klart, Colombias regering under ledning av den konservative Andres Pastrana. Men som Roy Chaderton, Venezuelas dåvarande ambassadör i Bogota sa på kvällen den 13 april, då det stod klart att Venezuelas folk hade slagit ner statskuppen; ”Några dansade innan orkestern hade kommit”.
I det sällskapet fanns även Sydsvenska Dagbladets chefredaktör Per T. Ohlsson som rubricerade sin ledare ”Adiós, Hugo Chávez”! och påstod att Venezuelas folk hade gjort vad måste göras. Så talar en äkta liberal när det kommer till kritan.
Under hela 2000-talet och fram till Chavez död, har regeringen och den sociala bas som har utgjort den verkliga kraften i den bolivarianska revolutionen, tvingats till att med näbbar och klor försvara demokratin. Chavez har vunnit alla 13-14 val, utom ett som var en folkomröstning där mer än 70 artiklar skulle modifieras. Men revolutionens landvinningar har hela tiden varit utsatta för konspirationer, intriger och försök att vrida klockan tillbaka.
Många av husen efter Caracas berg finns fortfarande kvar. Men människorna lever med värdighet och successivt byggs slummen bort. ”Mision Vivienda”, Uppdrag bostadsbygge, som startade 2011, bygger hus överallt, framför allt i de regioner där klimatförändringen har farit fram med naturens vrede och ställt tusentals familjer utan bostad.
Det årliga bostadsbyggandet uppgår till 380 000 bostäder och målet fram till 2018 är tre miljoner bostäder. Fattigdomen har reducerats dramatiskt, vilket FN:s ekonomiska organ Celap har bekräftat. Analfabetismen, som i Venezuela uppgick till 1,5 miljoner personer vid Chavez tillträde 1999, är i dag eliminerad. Universiteten har byggts ut med mer än 1,5 miljoner platser och både utbildning som hälsovård är i dag gratis.
Det är denna omfördelning av Venezuelas rikedomar till de fattiga som medfört att Chavez har dragit på sig mäktiga fiender, både internt som externt.
Men det var tack vare denna politik som Chavez vann presidentvalet den 7 oktober 2012 med 8 191 132 röster (55 procent) mot oppositionens Henrique Capriles Radonski som fick drygt sex miljoner röster eller 44,39 procent.
Det var en kämpande Chavez som bokstavligt gav allt vad han hade i fysiska krafter. Vi som har bevakat Venezuela på första parkett under nästan hela hans tid vid makten, märkte att det var en fysiskt märkt president som reste runt hela Venezuela och eldade massorna som slöt upp på hans valmöten. Inte under något tidigare presidentval hade så många som 80 procent av venezuelanerna deltagit i ett val och aldrig tidigare en vinnande kandidat fått så många röster som Chavez.
Det tog hårt på hans krafter och hälsotillstånd, men Chavez sa själv att han var ett med folket och aldrig skulle svika det.
Chavez var aldrig någon diplomat. Somhans framträdande i FN:s generalförsamling där han sa att ”I går stod djävulen i denna talarstol som fortfarande luktar svavel”, med en pik till Georg Bush Jr.
Eller när han korsade USA:s planer på ett kontinentalt frihandelsavtal, Alca, under mötet med de sydamerikanska och karibiska statschefernas möte i Rio de la Plata i Argentina, där han demonstrerade i sällskap med Diego Maradona och Argentinas och Bolivias presidenter Nestor Kirchner respektive Evo Morale. State Departements fullständiga fiasko orsakade ett raseriutbrott i Vita huset.
Detta latinamerikanska nyfödda självförtroende uttrycktes i en rad nya organ som till exempel Unasur, Celac och Mercosur, som effektivt utestängde den stat som innan Chavez tillträde på presidentposten betraktade Latinamerika och Karibien som sin ”bakgård” och där kongressledamöter i USA föraktfullt talade om ”bananrepubliker” i sin närhet.
Men det räcker inte med bara tjusiga deklarationer och kommunikéer, menade Chavez och tog initiativ till både Alba och Petrocaribe, billig olja och ett ömsesidigt utbyte mellan olja och jordbruksprodukter som betalning för Venezuelas olja.
För att isolera Världsbanken och Internationella valutafonden tog Chavez initiativ till Banco del Sur, Sydbanken och nu har den på allvar satt igång att isolera den krisiga dollarn som handelsvaluta mellan de latinamerikanska staterna.
Chavez konsekventa förbindelser och nära vänskap med den kubanska revolutionen och hans ”brott” att bryta USA:s 50-åriga blockad av denna, har förstärkt USA:s intriger och konspiration mot president Chavez. USA har öst miljoner dollar över den venezuelanska oppositionen, både den legala som den förtäckta i form av olika så kallade NGO:s, arrangerat konferenser och strategier på USA-territorium för den venezuelanska oppositionen med målet att destabilisera regeringen i Caracas för att slutligen störta den.
Förlusten av den venezuelanske presidenten är enorm för Latinamerika. Kontinentens arbetare, bönder, studenter och intellektuella som i Chavez sett en statschef som enat Latinamerika i hela dess mångfald, författar nu uttalanden och fäller kommentarer i en strid ström där de hyllar den avlidne presidenten. Under de timmar på tisdagskvällen som jag har arbetat med denna artikel, har det hela tiden strömmat in mängder av uttalanden från hela världen, men särskilt från Latinamerika och Karibien.
Den argentinske vänsterintellektuelle Atilio A. Boron, skriver i en hyllning till Chavez att ”Med Chavez blir det som med El Che; hans död, långt ifrån att raderas bort från den politiska scenen, i stället kommer att göra hans närvaro gigantisk och hans gravitation märkas i våra folks kamp. För en av dessa paradoxer som historien reserverar till de stora, är att deras död förvandlar dem till odödliga personligheter”!
