När staten säljer företag förlorar vi som deras gemensamma ägare möjligheten att få del av framtida vinster. Men flera andra saker negativa saker sker också.
Den första nackdelen handlar om jobb. Över ett statligt bolag kan man bestämma att jobben skall finnas i Sverige. Så fort staten har sålt finns ingen kontroll kvar.

Vin & Sprit
När Vin & Sprit såldes till den franska spritjätten Pernod Ricard den 11 mars i år, fanns vaga förhoppningar om att jobben i Sverige skulle bli kvar. Ett halvår efter köpet sparkas mer än en tiondel, 80 personer av de anställda.
– Det är en anpassning av Vin & Sprits struktur till Pernod Ricard, meddelade informationsdirektör Jacob Broberg, till TT.
Även i framtiden kommer jobb helt säkert att försvinna, säger Johan Lund, fackförbundet Unionens representant på Vin & Sprit. Och ingen kan vara säker på att Vin & Sprit inte säljs vidare. Där är skälen till att de anställda hellre skulle varit i statlig svensk ägo.
– Alla ville nog att juvelen i kronan hade stannat kvar, säger Johan Lund.

OMX
När staten sålde börsen OMX till Bourse Dubai var det få som protesterade. Men snart efter försäljningen såldes också det redan privatägda Värdepapperscentralen VPC till utländska ägare, och nu började oroliga röster i Finansstockholm se problem:
”Först OMX, sen VPC. Var ska det sluta? Finansförbundet och Försäkringsförbundet beklagar att Finansstockholm inte växer internationellt i stället för att köpas upp.”(Dagens Industri 2/6 2008).

Telia Sonera
Statens sålde ytterligare åtta procent av Telia Sonera 2008. Resultatet av bolagiseringen 1993 och den stora privatiseringen 2000 har varit tydlig. Vinstkraven har ökat, företaget har avknoppats för att kunna pressa underleverantörer att sänka priserna.
Skillnaden efter årets försäljning blir inte så stor, tror Roger Andersson på fackförbundet Seko, men bolaget närmar sig ytterligare några steg mot att bli ett renodlat kapitalistiskt företag.
– Vad händer då? Kommer de vilja ge sig ut längst ut i obygden för att installera telefoner och ge service? Ser man till hur de privata telefonbolagen beter sig är det ju tveksamt, säger Roger Andersson.

Skräckexemplet: Boultbee

Samtidigt som regeringen säljer statliga företag, säljer borgerliga majoriteter i kommuner och landsting också ut egendom. Ett av de tydligaste exemplen är när Stockholms kommun i augusti 2007 köpte sålde tio av sina centrum till det privata företaget Boultbee. Vid försäljningen var argumentet från den borgerliga majoriteten att det inte fanns någon funktion i att staden skulle äga sina centrum.
– Marknadens spelregler brukar faktiskt gå ut på att göra kunden glad, inte ledsen, sa centerpartisten Per Ankersjö inför beslutet.
Men Boultbee gjorde en enorm skillnad till det sämre. När centrumen blev privatägda försvann möjligheten att ha politiska möten. Boultbee chockhöjde också hyrorna både för hyresgäster och affärsinnehavare.
”I vissa fall är hyreshöjningarna så höga som 10.000 kronor per kvadratmeter och år vilket kan ge ökningar på 150 procent.”, skriver tidningen Svensk handel.
– Rena dråpslaget, sa Bertil Lindqvister, ägare till butiken Hälsokraft.

”Vinsten går före allt”

Fackförbundet ST som organiserar statsanställda har sett effekterna av utförsäljningar under flera decennier.
– Vi har inte sett något fall där det blivit bättre för medborgarna, säger Dag Andersson, förbundssekreterare på ST.
Men de har också att privatiseringarna ger större löneskillnader. De högst upp får påökt, de längst ned får mindre.
– De som man anställer efter privatiseringen får oftast sämre villkor, kortare semester, mindre löneökningar.
En annan effekt, säger Andersson, är att de anställda inte längre kan påtala fel eller kritisera sitt företag: då skadar man företaget och anses illojal.
”De största vinnarna på en bolagisering brukar vara cheferna i verksamheterna /…/ De vill bli direktörer och tjäna mer pengar, så cyniskt tror jag faktiskt att det är”, säger Leif Vindevåg, ekonom och rådgivare på Stockholmsbörsen i boken Stat till salu (Premiss förlag 2008).
Annette Carnhede, fackförbundet ST:s ordförande, säger till bokens författare Bengt Rolfer:
”Staten fortfarande spelar en mycket större roll än vad många vet för att vi skall kunna behålla välfärdssamhället.”