Det är nu vetenskapligt bevisat att ickevåldsaktioner i form av civil olydnad och byggande av alternativprojekt kan främja demokratisering, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Det är vetenskapligt belagt att ickevåldsrörelser – liknande Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse i USA och Mohandas K Gandhis antikoloniala befrielserörelse i Indien – ”försöker bekämpa krig och förtryck med fredliga och frihetliga medel”.
Det är även vetenskapligt belagt att civil olydnad ger möjligheten till befrielsekamp mot organiserat våld och förtryck.
I ett kapitel i Stellan Vinthagens avhandling framgår att ickevåldsrörelser uppstod långt före Gandhi, den person som många sett som skaparen av ”ickevåld”. Och visst har Vinthagen rätt på den punkten. När nybyggarna från Cornwall ockuperade maorisk mark i mitten på 1800-talet vände sig maorierna till deras överhuvud – den engelska kronan. Till maoriernas stora förvåning svarade den engelska kronan med att ockupera mer mark. Som exempel kan nämnas 1879, då representanter för den engelska kronan flyttade in på den konfiskerade marken i Taranaki, på den nyzeeländska nordön. Senare samma år inledde Te Whiti-O-Rongomai, en av ledarna i Taranaki, en kampanj i civil olydnad.
Motståndet gick ut på att plöja den mark som den brittiska kronan tagit och hindra besiktningsmännen i deras arbete. Pacifisterna stoppades av tusentals soldater och fängslades. Den engelska kronan stod inför ett organiserat och disciplinerat passivt motstånd: För varje man de brittiska soldaterna förde bort och eller dödade kom det en ny för att plöja jorden.
Så nej, Gandhi var inte först. Tack och lov inte heller sist.
Till skillnad från i resten av världen är civil olydnad relativt okänt i Sverige och anklagas ofta av politiker för att vara ”odemokratiskt” eller ”oansvarigt”. Underligt, för ett land vars politiska representanter ofta vill framstå som konfliktmildrare i världen.
Det ser ut som att vi och våra representanter kan lära oss mer. Utmärkande för civil olydnad sägs vara en vilja till dialog och ett försök till konsensus, även i konflikter präglade av fiendebilder, maktrelationer och legalt våldsanvändande. Ta till exempel antikärnvapenrörelser eller den brasilianska lantarbetarrörelsen MST, som med samtalsfrämjande metoder, byggandet av ickevåldsliga sociala institutioner och ”ickevåldsträning” bekämpar organiserat våld och förtryck.
Låt oss utveckla kraftfulla aktioner, som Vinthagen säger. Kanske kan vi och våra representanter då leva som vi lär.
