Det blev en ”gringo” som gjorde dem världsberömda. I centrum Compay Segundo, eller Francisco Repilado som 95-åringen egentligen hette. Ry Cooder, amerikansk gitarrist, insåg att de gamla gubbarna representerade en kulturell skatt utan jämförelse. Över hela världen fortsätter Compay Segundo att leva i sin musik.
BOGOTÁ Rösterna från Ibrahim Ferrer och Compay Segundo, de outplånliga melankoliska Candela, Chan, Chan, Dos Gardenias eller El Carretero fick biobesökarna att vibrera och gunga med när filmen Buena Vista Social Club premiärvisades runt om i världen 1999. Sedan satte gubbarna och den underbara Omara Portuondo, känd för Lagrimas negras, svarta tårar, i gång en världsturné där musiken, humorn och Kuba kom i centrum.
Den kubanska Miamimaffian rasade och talade om Ry Cooder som en landsförrädare och en representant för den ”Castristiska diktaturen”.
Men nu har Compay Segundo för alltid lämnat sina kamrater och musiker. Och Kuba sörjer och går i tiotusentals till den sista vilan för Compay.
Compay blev den andre kulturlegenden som Kuba sörjer i år. I början av året förolyckades i en bil-olycka Paolo Montañez, El Guajiro, som han också kallades efter sin klassiska musikstil guajiro.
I Colombia grät unga som gamla på diskoteken när nyheten om trafikolyckan som ändade hans liv blev offentlig. Hans Un mundo de Estrellas, en värld av stjärnor, skulle lika gärna kunnat ha kallats En ö av stjärnor, ty Kuba är en liten plats med verkliga musiklegender där revolutionen inspirerar och stimulerar kulturen i varje gathörn eller varje samlingslokal. Få länder som Kuba har producerat så många stjärnor inom kulturens område.
Compay Segundo föddes för 95 år sedan i Santiago de Cuba i det sydöstra och heta Kuba, även kallat revolutionens vagga. Nära den stora playan Siboney växte Compay upp.
Det var här som Fidel och ”Los Barbudos” inledde attacken mot Batistadiktaturen den 26 juli 1953, genom att attackera militärgarnisionen La Moncada.
I en av de sista intervjuerna Compay Segundo gav, underströk han vikten av att La Trova Cubana, trubadurrörelsen i vilken Silvio Rodriguez och Pablo Milanes är förgrundsgestalter, blir ett ämne på Havannas universitet.
Journalisten Jorge Petinaud Martínez från den kubanska nyhetsbyrån Prensa Latina noterade Compays blå kostym, ljusa slips och den klassiska hatten – alltid lite på sniskan – parat med ett charmant leende avsett att få kvinnorna att smälta.
Den 95-årige trubaduren korsade den stora karibiska ön under ett oräkneligt antal turnéer. 1922 komponerade Compay sin första melodi, Yo vengo aquí, som han tillägnade en kvinna han förälskat sig i. Därefter framskred den musikaliska karriären snabbt. Compay Segundo blev klarinettist i Santiago de Cubas kommunala musikorkester 1929, mitt under den djupa depressionen. Den unge svarte musikern kunde inte föreställa sig att han en dag, på ålderns höst, skulle bjudas in till Vatikanen och självaste Påven.
– Allt detta har tagit mig med överraskning, men jag har redan komponerat en melodi på alla dessa upplevelser som heter Las flores de la vida, Livets blommor, som är namnet på en av mina skivor. Den blev nominerad till en Grammis. Jag skrev texten till den i Tyskland, satte musiken i Havanna och gjorde inledningen till den medan jag flög till mitt möte med Påven, sade åldringen.
Compay Segundo ville inte kalla sig politisk, men han hade erfarenhet av ett helt sekel. Han såg och kände i märgen de korrumperade regeringarna som växlade mellan liberaler och konservativa, med mandat att regera från USA-ambassadören.
Han upplevde de olika diktaturerna från Machado 1933 till korpralen och USA:s man, Fulgencio Batista, som 1952 genomförde en statskupp för att undvika en säker valseger för det kubanska Folkpartiet, med den unge juriststuderande Fidel Castro Ruz, som medlem.
– Jag är ingen politiker, men när jag första gången fick höra om en person vid namn ”Fidel”, som stred upp i bergen i Sierra Maestra, och det första han skapade var en skola för att lära våra ”Guajiros”, barn, att läsa och skriva, blev jag imponerad. Tänk om alla presidenter skulle ägna sig mer åt hälsovård, utbildning och folkens kultur. . .
På sina världsomfattande turnéer såg Compay mycket elände. Tusentals människor utan bostad, medicin, utbildning och ännu mindre rätt till kultur.
– Därför lever jag lycklig i mitt land för jag har sett hur ett folk har formats som i dag är stolta över sin kultur, sade han.
– Om jag därför kan auktionera ut min hatt för 20 000 dollar så donerar jag med glädje dessa pengar till vår hälsovård. Jag har redan skänkt 37 500 dollar till den offentliga sjukvården.
– Kuba har gett ett annorlunda men bra exempel. Självaste presidenten har arbetat på landsbygden, invigt nya skolor med datorer, infört solenergi för att vi ska ha tillgång till elektricitet. På mina turnéer i världen har jag bytt ut ordet ”vapen” mot ”själ”, för att vi med kulturens hjälp ska kunna rädda mänskligheten.
