När vallokalundersökningen i Storbritannien publicerades i torsdags kväll stod det klart att det konservativa partiet återigen spelat högt och förlorat. Jeremy Corbyns Labour lyckades med en historisk ”remontada”, en upphämtning som knappt någon, även bland hans egna anhängare, ens trodde var möjlig. Från ett underläge på över 20 procent i opinionsmätningarna så sent som i början av maj tog partiet in på de konservativa och stängde gapet nästan helt. I slutändan skiljde bara två procent partierna åt.
I det brittiska valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar innebar det dock att Labour fick nöja sig med 261 säten medan Tories fick 318. Det viktigaste var dock att de Theresa Mays regering inte fick egen majoritet. Mays försök att skapa ett stabilt politiskt läge genom att utradera all opposition har i stället orsakat ännu mer kaos i ett redan kaotiskt brittiskt landskap.
Återvunna Ukip-väljare
Labours valresultat är positivt ur flera perspektiv. För att sätta Corbyns 40 procent i perspektiv är det bara en procentenhet ifrån det resultat som gav Tony Blair en jordskredsseger 2001. Skillnaden är att det brittiska politiska landskapet under de senaste två åren tycks ha återgått till det tvåpartisystem som rådde under stora delar av efterkrigstiden. Samtliga småpartier gick bakåt jämfört med valet 2015. De konservativas 42 procent, som i varje val de senaste 30 åren skulle ha gett en egen majoritet, räckte därför inte.
En av anledningarna till resultatet är att högerpopulistiska Ukip helt utraderades. Det intressanta är dock att en stor del av dessa väljare gick till Labour, och inte de alltmer högernationalistiska Tories såsom hade förutspåtts. En stor del av dessa ”globaliseringens förlorare” är arbetarklassväljare som blivit offer för den cyniska åtstramningspolitik som har bedrivits över hela västvärlden sedan finanskrisen. Om ett äkta vänsteralternativ erbjuds som gör upp med den politiken går det därför att kanalisera deras vrede åt ett annat håll än mot invandring. Efter Jean-Luc Mélenchons valrörelse i Frankrike, som i våras för första gången lyckades vinna tillbaka arbetarklassväljare från Nationella Fronten till vänstern, har vi nu fått ännu ett bevis på att högerpopulism går att effektivt bekämpa med vänsterpolitik som vänder sig mot etablissemanget.
Ungdomens hämnd
Den största faktorn till Corbyns framgång var dock de unga. För många som såg Brexit-omröstningen som en äldre generations attack på deras framtid var detta en chans att ge igen. Enligt en undersökning ökade valdeltagandet bland väljare under 35 års ålder med tolv procent från valet 2015.
Men hämnden för Brexit är bara en aspekt. Ända sedan Jeremy Corbyn valdes till partiledare sommaren 2015 har en stor del unga väljare och väljare som aldrig tidigare röstat mobiliserats av hans öppet socialistiska politik och den mobiliserande folkrörelsen Momentum. Enskilda förslag har också hjälpt. Löftet att slopa de skyhöga universitetsavgifterna har kritiserats för att vara ett sätt att muta över oroade medelklassfamiljer. Men i det längre perspektivet är det en demokratisk reform som syftar till att bryta upp den orättvisa utbildningspolitik som reproducerar de redan hårt cementerade klasskillnaderna i Storbritannien.
Högernationalistisk koalition
Men trots den odiskutabla framgången som torsdagens val var för Jeremy Corbyn och Labour innebär resultatet att de konservativa kommer att försöka bilda en minoritetsregering med stöd från andra småpartier, antingen som en koalition eller med indirekt stöd. Redan i fredags morse sade premiärminister Theresa May att hon kommer att inleda förhandlingar med det nordirländska unionist-partiet DUP.
DUP som har styrt på Nordirland de senate årtiondena är ett i många avseenden ultrakonservativt nationalistiskt parti. Bland annat är partiet skeptiskt till klimatförändringar och man har konsekvent blockerat försök att öka sexuella minoriteters rättigheter, såsom könsneutrala äktenskap. Så sent som på 1980-talet stödde partiet även Apartheid-regimen i Sydafrika.
Historiskt har partiet starka band till olika terroristorganisationer på Nordirland. Det vore därför en djup ironi om Theresa May, som under valrörelsen har attackerat Corbyn för att stödja terroriststämplade rörelser som IRA, bildar regering med DUP. IRA:s politiska gren Sinn Fein gick också framåt men det positiva resultatet kan inte utnyttjas av Labour som eventuellt regeringsunderlag eftersom partiet låter sina säten i det brittiska underhuset stå tomma i protest mot den brittiska överheten på Nordirland.
Karta för framtiden
Men oavsett om Labour lyckas bilda regering eller inte går det inte att se på resultatet i torsdagens val som något annat än en seger. Det markerade en återkomst för vänsterpolitik i det land som var det första i västvärlden med att i praktiken avskaffa den till förmån för kortsiktigt maktinnehav. Jeremy Corbyns folkrörelse som drog enorma massor till sina valmöten, trots en konstant hatkampanj i tabloidpressen, kan närmast liknas vid en politisk väckelserörelse av det slag som existerade kring förra sekelskiftet.
Storbritannien är dock unikt på flera sätt. Den ekonomiska ojämlikheten är fortfarande större än i något annat europeiskt land. Labour, som brukar beskrivas som en ”bred kyrka”, innefattar dessutom flera politiska grupperingar som i länder med proportionella valsystem skulle utgöra egna partier. Men trots skillnaderna pekar detta resultat på en trend som för varje nytt val i ett västerländskt land blir alltmer uppenbar: mitten-vänstern förlorar på att gå högerut och vinner på att flytta sig vänsterut.
För att sätta resultatet i ytterligare perspektiv kan man titta på skillnaden i Labours röstandel i olika val . Labours röstandel ökade med 9,6 procent från förra valet – det är en större ökning än vad Tony Blair uppnådde i sin epokgörande seger 1997 och den största som ägt rum sedan den legendariske Labourledaren Clement Attlees resultat i valet 1945, som inledde uppbyggnaden av den brittiska välfärdsstaten. Det är något som borde få de flesta ”blairiter” och andra högersossar i Europa att fråga sig vad framtidens vänster egentligen bör vara och vilka den bör tjäna.
