I 2021 års korruptionsindex från Transparency International ligger Mexiko i den undre tredjedelen. Det senaste året har 88 politiker och 35 000 personer totalt mördats i landet. Inkomstskillnaderna är enorma: varannan invånare är fattig och var tionde lever i extrem fattigdom. Samtidigt är medelklassen välbärgad och det finns en stor grupp mycket förmögna.

Det är svårt att inte bli cynisk.

I Michel Francos bioaktuella film New order berättas en blodig historia, med ovanstående siffror som bakgrundsfond. Filmens första scener visar bleka kroppar täckta i grön färg och blod – en grotesk parafras på den mexikanska flaggan – som ligger kors och tvärs över varandra. Därifrån klipps till ett förälskat par på sitt bröllop, mitt bland den dekadenta överklassen som bakom lås och bom och vakter festar friskt i ett hus som mest framstår som ett ointagligt fort.

Men stadens pågående protester och demonstrationer läcker så småningom in i fortet: vattnet i badrummet är grönfärgat, en gäst skyndar sig snabbt från bröllopet, en annan anländer täckt av färg. En tidigare anställd dyker upp på tröskeln och ber om att få låna pengar till sin frus hjärtklaffoperation. Den enda som tar honom på allvar är bruden och dottern i familjen, Marianne (Naian González Norvind), som målinriktad – och inte minst skulddriven – ska ordna fram pengarna och åker ifrån sin egen fest.

Och så kommer de. Demonstranterna, upplopps­makarna, underklassen. De mördar, plundrar och förstör, med hjälp av flera bland husets anställda. Hämnden följer ingen plan. Här finns inget formulerat politiskt subjekt, utan en tyst massa i rörelse, en uppdämd frustration. Ett kaos av våld som rinner ut i filmens allt mörkare efterdyningar. Arbetarklassen övervakas, kontrolleras och sprejas med desinfektionsmedel när de ska resa till stadens finare delar där arbetsgivarna finns.

Att underklassen inkräktar i överklassens hem har varit ett återkommande tema i filmer som nått stor publik de senaste åren. Men New order är ingen Parasite och ingen Us. Snarare än något uppror bekräftas här upprorets dramaturgiska perspektiv, utan snarare utifrån den tyske sociologen Wolfgang Sofskys teori om att överhetens våld föder kaos, och att den ordning som ska göra slut på kaoset snarare föder fram mer våld. Även om folket vänder våldet mot överklassen är militären och ordningsmakten alltför intresserade av att behålla sitt våldsmonopol för att systemet ska ruckas. En ny ordning skulle begränsa den frihet som våldet innebär för den som har makten. Alla är förlorare. Men mest av alla underklassen.