Pontus Hultén utgjorde en betydande del av konstvärldens livsöden. Så även mitt. På bilden, där jag står lutad över den legendariske museimannen är jag 34 år, året är 2004 och fotot är taget under nyinvigningen av Moderna museet, där jag sedan några år arbetat som pressekreterare. Pontus är hedersgäst under festligheterna i samband med att museet åter kunde öppna efter flera års sanering av den nya byggnaden, som nästan direkt uppmätt hälsofarliga mögelnivåer och behövt stänga. En utställning av hans samling och en hel bok ägnas honom. Hans österrikiska fru bor på Grand hotell, men ”har inte tid” att köra runt honom, så det är jag som baxar honom in och ur taxin under deras vistelse.
Den här vintern är vi som arbetar på museet uppfyllda av eufori över att museet nu går in i en ny guldålder och att vi är en del av den. Symbolen för den kommande glansperioden är alltså den svårt alkoholiserade mannen i rullstolen som för ett ögonblick skinit upp mot kameran. Några dagar innan, på en påkostad middag, har han till allas förtjusning, berättat att han ska donera sin privata samling till museet. Den astronomiska summan av dess värde i pengar mumlas tyst mellan oss. I vår värld pratar vi inte om pengar över huvud taget.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!