Katalys senaste rapport visar att Sverige sitter i knäet på finanskapitalet. Ett instabilt och odemokratisk ekonomisk system där en vänster som som vågar tänka större kan vara räddningen.
Är du född vid ca 1980-talets mitt kan det hända att du får kalla kårar av ordet förändring. Det må låta konstigt för en del, men för de som tog sitt första kliv in i skolvärlden under 90-talskrisens Sverige, har begreppet förändring allt för ofta varit synonymt med försämring. Själv var jag tio år då jag lärde mig vad ordet budgetåtstramning betyder. Jag tillhörde den första generationen som fick växa upp med sämre villkor än generationen före mig. Efter det har spiralen bara fortsatt neråt.
Detta är något tankesmedjan Katalys ringar in i den senaste rapporten Finansialiseringen av Sverige: På väg mot nästa kris?. De påvisar i rapporten en politik som sedan 1990-talskrisen övergivit investeringar i välfärd, jobb och bostad. Istället har röda mattan rullats ut för den finansiella sektorn som kommit att dominera samhället allt mer. Idag ökar tillväxten inte längre på export av malm, bilar och skog. Den ökar genom bankernas skyhöga vinster på människors bolån. Processen kallas finansialisering och rapporten pekar på just bostadsmarknaden som motor i finansialiseringen av Sverige. Med bostadsbristen säkras de ökade bostadspriserna och bankerna kan behålla sitt stryptag över ekonomin.
Men när som helst kan allt fallera och när bubblor spricker är det folket som betalar ett dyrt pris.
Detta skeva system som riggats av socialdemokrater och borgerliga regeringar går dock att förändra och ta sig ur. Först och främst genom att återupprätta en social bostadspolitik – en politik som bygger för dem som behöver och inte för en konstruerad marknad.
Men för att slita oss ur finanselitens hårda grepp bör även ett demokratiserande av våra banker ses över. Högerns blinda tro på överskottsmålet behöver utmanas och flera samhällsinvesteringar bör tas i beaktande. Den förra LO-ekonomen P-O Edin föreslog (i rapporten Totalrenovera Sverige 2015) att staten skulle lånefinansiera och satsa cirka tre procent av BNP per år genom investeringar i infrastruktur, jobb, och välfärd. En satsning som exempelvis skulle kunna innebära 40-60 miljarder mer till skolan årligen i 20 år. Alltså betydligt mer än dagens småreformer och satsningar med någon miljard hit och dit.
Behoven av en politik för samhällsinvesteringar är stora. Vi har bostadsbrist, arbetslöshet och en vårdkris som måste lösas. Här når inte enstaka reformer som vänsterpartiet får igenom hela vägen fram. Det räcker heller inte att kommunicera ut att arbetslösheten sjunker lite då och då. Folk måste *känna* en förändring. Ett förslag på ett stort nationellt investeringsprogram vore ett bra steg på vägen i att ta tillbaka det som gått förlorat de senaste 20 åren.
Det räcker heller inte att kommunicera ut att arbetslösheten sjunker lite då och då. Folk måste känna en förändring.
I dagsläget är det inget parti som vill göra som LO – driva att Sverige skulle lånefinansiera investeringar motsvarande ynka 3 procent av BNP per år, under en 20-årsperiod – trots att statsfinanserna inte skulle försvagas avsevärt av ett sådant grepp.
Tar vänstern initiativet om investeringspolitiken och dessutom höjer rösten om att beskatta de rikaste så skulle det vara en logisk sväng åt vänster för ett parti som på riktigt vågar och vill offensiv vänsterpolitik.
