Ställda inför en global pandemi ser vi genom finanskapitalismens bländverk och upptäcker vad som verkligen räknas. Det kan leda till en bestående förändring i hur vi ser på ekonomin.
Corona-utbrottet och de drastiska åtgärder som land efter land nu tar till för att begränsa det har fått världens börser att störtdyka. En global ekonomisk kris framstår som oundviklig, frågan är bara hur djup den ska bli. Blir det ”bara” som finanskrisen 2008, eller kommer den mer att likna 30-talets djupa depression?
I Kina dök bilförsäljningen med 80 procent i februari och i Sverige har tusentals varslats inom hotell- och restaurangnäringen. Ingen bransch lär undgå följdeffekterna av nedstängningen av stora ekonomier som Italien, Spanien och Frankrike. Utan massiva statliga insatser hotar massarbetslöshet och social misär. För världens fattigaste kan en global depression bli lika dödlig som själva viruset.
Trots det är jämförelserna med tidigare kriser missvisande. Den senaste globala krisen 2008 började på den amerikanska bostadsmarknaden och spred sig via finansmarknaderna till den reala ekonomin. I dag står vi inför något helt annat: en ekonomisk kollaps orsakad av en mikroorganism, eller snarare samhällets försvar mot den. Världsekonomin har fått feber.
För alla som nu riskerar att förlora sin försörjning spelar sådana distinktioner förmodligen ingen roll. Ändå är det ljusår mellan politikernas lama svar på krisen 2008 och de krispaket och ekonomiska stimulanser som bland annat den svenska regeringen på kort tid snickrat ihop. Vad beror det på?
En del av svaret är att makthavarna inte kan låta bli att agera eftersom krisen direkt kan spåras till deras egna beslut, till skillnad från under finanskrisen 2008 då de exakta sambanden var mer komplexa och delvis dolda bakom finanslobbyns rökridåer. Samtidigt utgör en global pandemi ett påtagligt fysiskt hot, som dessutom drabbar rika såväl som fattiga, om än knappast jämlikt. Dagens situation har i det avseendet mer gemensamt med ett krigstillstånd än med en finanskris.
Det är ljusår mellan politikernas lama svar på krisen 2008 och de krispaket och ekonomiska stimulanser som bland annat den svenska regeringen på kort tid snickrat ihop. Vad beror det på?
För de flesta människor födda i det rika väst under efterkrigstiden är detta en helt ny erfarenhet. Vi har varit befriade från verkliga kriser så länge att vi vant oss vid att betrakta den moderna finanskapitalismens sociala relationer som naturliga och att mäta alltings värde i pengar. Därför accepterar de flesta att tomma restauranger och stoppade flygresor utgör ett dråpslag mot samhällsekonomin, samtidigt som vi tar relativt lättvindigt på att stänga skolor. Ändå är det bara de senare som producerar något av bestående värde. Att stänga ner restauranger och nattklubbar är visserligen en uppoffring för stunden, men långvariga störningar av barns skolgång kan bli knepigare att helt ta igen.
Det betyder inte att plötslig arbetslöshet i till exempel restaurang inte är ett högst verkligt problem. Men det är ett som vi relativt lätt skulle kunna lösa, med snabbt utbyggda sociala skyddsnät och stöd till småföretag. Detsamma gäller såväl arbetare i bilindustrin som kulturarbetare. Riktigt jobbigt blir det först om vi får allvarliga störningar i sådant som livsmedelförsörjning, elproduktion eller nödvändiga transporter. Och några sådana störningar finns det egentligen inget som talar för att corona-epidemin måste leda till – förutom som indirekta effekter av en okontrollerad depression, överdriven protektionism eller panikartad åtstramningspolitik.
Inför ett akut krigshot skulle vi antagligen strunta i utvecklingen på börsen eller bankernas och storföretagens balansräkningar och börja se över vilka verkliga resurser vi har till hands, och hur vi bäst kan utnyttja dem. Och även om vi knappast står inför en övergång till en planerad krigsekonomi i dag kommer vi bli tvungna att ställa oss samma typ av frågor: Vilka delar av ekonomin är nödvändiga för samhället och vilka kan relativt smärtfritt stängas ner? Hur säkrar vi alla människors försörjning när så sker? Hur maximerar vi produktionen av akuta bristvaror? Hur ser vi till att alla som har möjlighet att bidra får göra det, så att inga mänskliga resurser går till spillo?
Många har gjort sig lustiga över att Moderaterna plötsligt upptäckt värdet av nationella beredskapslager och ekonomiska stimulanser. Men att marknadsliberaler vänder sig till staten i kristider är inget nytt, och varar sällan länge. Om corona-pandemin blir en katalysator för mer bestående förändringar kommer det snarare vara genom att påverka hur miljontals människor ser på ekonomin, långt bortom frågan om den lämpliga balansen mellan marknad och stat. Krisen tvingar oss helt enkelt att se genom finanskapitalismens bländverk och återupptäcka den verkliga ekonomin. Det vore i så fall ett uppvaknande som inte kommer en dag för tidigt.
