Synen på män som ständiga vinnare ogiltigförklarar vi inte bara deras lidande – det hindrar också samhället från att röra sig framåt.
Nyligen befann jag mig på ABF-huset i Stockholm för att lyssna på Selma Brodrej och Gudrun Schyman samtala om huruvida det är ”rätt åt männen” att kvinnorna flyttat fram sina positioner i samhället på senare år. Hårddraget kan man säga att Brodrej – som i år kom ut med boken Testosteron – tog männens sida och Schyman den andra. Vad den nu är. Som alla intressanta samtal lämnade det mig med fler frågor än svar.
Det som nästan alltid händer när någon påtalar hur kvinnor och flickor i dag kan ha en fördel gentemot män (som skolresultat och karriärmässig ambition), är att någon kontrar med alla de fördelar män fortfarande har. Fortfarande ser vi alltså patriarkatet som synonymt med män, något det därför är omöjligt för dem att lida av. Envist fortsätter vi definiera denna allomfattande samhällsstruktur som ”män har det bra”, vilket gör att deras påstådda lidande ogiltigförklarar patriarkatet som helhet och kvinnors lidande med det.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men är patriarkatet verkligen ett lidande- och maktmässigt nollsummespel? Står vi verkligen på var sin ände om ett rep – där varje erövring är en förlust för andra sidan?
Trots att patriarkatet är erkänt som struktur så verkar det omöjligt för oss att inte skylla den på enskilda män. Det är inte konstigt, eftersom patriarkatet gör sig mest gällande i det som påverkar oss mest – relationer. De flesta kvinnor har någon gång behövt uthärda en relation med en man, och i den relationen kommit i kontakt med patriarkatet. Men är inte den enskilda mannen snarare slussen för denna struktur, än en isolerad och envis upprätthållare av den? När jag för femtioelfte gången är den enda som tar emotionellt ansvar i min relation, är det för att min pojkvän inte vill, eller för att han inte lärt sig det på samma sätt som jag?
Mäns våldsamhet går från att vara naturligt till att bara några år senare tyda på patologi i den enskilda individen.
Trots att jämställdheten ökar verkar mäns våld mot kvinnor inte röra sig ur fläcken. Det beror förstås på en rad faktorer, men en jag tror spelar in är feminismens envisa bild av sig själv som en kvinnofråga. Men att försöka minska våldet mot kvinnor utan att förstå hur även män drabbas av våld är befängt.
Det har säkert med mina egna privilegier att göra, men för mig var våld inte en fråga jag behövde ta ställning till förrän sent i vuxenlivet. När jag pratar med killar i min närhet framträder en annan bild, en där våld alltid varit närvarande. Att ha våldskapital verkar för många blivit inte ett sätt att ta kontroll över andra, utan över sig själv.
Vi är okej med barns våld eftersom det är ofarligt, men tron på att det inte skulle få senare konsekvenser är naiv. Som att socialiseringen in i könsroller inte sker från början. Sedan kommer en dag, när pojken blir en ung man, och då är det absolut inte okej längre. Mäns våldsamhet går från att vara naturligt till att bara några år senare tyda på patologi i den enskilda individen.
Förståelsen för vad det innebär att ha makt är också endimensionell. Makt är inte någonting en man kan välja att ge bort och då göra det, eftersom makt delvis är en social konstruktion. Makt upprätthålls såklart genom valda handlingar, men är också något andra ger en. Att ha makt är inte heller en odelat positiv erfarenhet. Givetvis behöver människor ha inflytande över sina egna liv. Samtidigt är makt är en söndrande kraft, som jag upplever gör det svårare för män att ha nära relationer. Att ha makt över en annan individ är ju synonymt med att kunna skada denna individ – som när du tackat nej till en andra dejt, eller inser att du tjänar mer än dina kollegor trots att ni har samma arbetsuppgifter. Det leder till en olustig känsla av att något sipprar in i relationen och gör det svårare för er att mötas som människor.
Enligt mig finns det något antifeministiskt över fokuset på makt i den feministiska frågan. Det utgår från att maskulina attribut är mer eftersträvansvärda. Men det är också befriande att slippa vara den som styr, slippa ha denna makt som hela tiden behöver skyddas för att inte förloras och kanske framför allt: slippa vara den som utövar våld och dödar – något kvinnor förunnats globalt och historiskt, men som sällan pratas om som en fördel. Att vara den helande kraften snarare än den söndrande känns bättre, om inte annat.
Om vi vill att män ska känna empati med de sätt vi kvinnor lider under patriarkatet är det kanske dags att vi erbjuder motsvarande förståelse för deras smärta, i stället för att se det som rätt åt dem. Långt ifrån alla män tjänar på patriarkatet. Att önska andras smärta är mänskligt, men också en antisocial impuls som står i vägen för verklig förändring.
