Att säga att en podcast förändrat ens liv känns pinsamt samtida. Men det krävdes inte många avsnitt, ens under min gravt poddknarkande pandemivår 2021, innan jag förstod att Kill James Bond! skulle betyda något särskilt för mig.
Tre brittiska vänsterqueers sågar imperiets mest alkoholiserade kvinnohatare i kostym, film för film. 007 används som språngbräda för intellektuell kritik mot kolonial rasism, sexism och våldsromantik, varvat med obskyr näthumor och gränslöst riffande på källmaterialet. Det är ömsom idiotiskt, ömsom alldeles för smart – och hysteriskt roligt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Bara att få höra tre transpersoner prata okonstlat med varandra gjorde mycket för mig vid tidpunkten. Men utöver det delar jag erfarenheten av att ha växt upp med Bond. Suttit bredvid farsan i soffan och myst över Aston Martin-bilar och ryska vulkanbaser, med något slags medvetenhet även då om att vi bevittnade något från en svunnen tid. En tid då män var män, kvinnor var lydiga sexobjekt, och icke-vita var karikatyrer som pratade rappakalja.
Spiongenren känns mer aktuell än på länge, i en värld vars rikaste toppskikt utgörs av galningar som idoliserar Bondskurkar utan ironi, och där fascistiska skumraskaffärer smäller högre än West Wings blödiga nyliberalism. Den hemliga agenten är en hjälte för en publik som slutat tro på statens rumsrena lösningar, där det enda sättet att rädda dagen är att inte sky några medel så länge pistolen riktas åt rätt håll. Bond har dock aldrig varit kronans perfekta mördarrobot – visst är han redo att dö för fosterlandet, men lika konstant distraherad av vrålåk, casinon och urringningar. Kuken ska ha sitt.
Däri ligger nog den mest potenta maktfantasin, som format flera generationers machoideal – att rädda världen samtidigt som man följer sin lust över alla moraliska gränser. Oersättlig, med rätt att döda, och övertygad om att man ändå, per definition, står på de godas sida.
Kill James Bond! hjälpte mig att börja bryta ned en nedärvd manlighet och världsbild vars giftighet blivit allt mer uppenbar, och gav mig samtidigt en både kritisk och återerövrande lins att se om filmerna med. Bondbrudarna må vara platta gubbfantasier, men den som inte samtidigt ser det storartade i kitschdrottningar som Pussy Galore och Xenia Onatopp har nog även svårt för dragkultur. Den lika överdrivna manligheten har genomgått många faser – från Sean Connerys råa sadism och Roger Moores dryga charm, till den moderna Daniel Craig-hjälten vars hårda fasad får såras och problematiseras men aldrig bytas mot något annat. Filmernas försök att glorifiera respektive epoks mansideal blir ofta en brutalare exposé än vad någon feminist hade kunnat åstadkomma med flit.
Podden beskrivs tidigt som terapi för den som vill ”avprogrammera sig ur Bond-maskuliniteten”. Men på samma sätt som den mer liknar ett hatkärleksbrev än ett ärligt försök att radera James Bond ur historien, har jag snarare återupptäckt min 007-fascination under rehabiliteringen. För när man grävt klart återstår bara den glassiga yta som gav mitt tolvåriga jag magpirr. Det är min inre Bond jag har dödat – inte mitt inre barn.
För oss före detta osäkra pojkar som i vuxen ålder måste våga ersätta Bonddrömmarna med något bättre, vad det än blir, tror jag inte att ett kritiskt återbesök måste döda all magi. Det går att se Bond som fan (och de flesta andra) läser Bibeln: som ett tidsdokument, och kanske ett nödvändigt led i att bearbeta sin barndoms hjärnspöken.
