En palestinsk månlandning, en tvåstatslösning i parallella dimensioner och olympiska spel i Gaza City. När Israels ockupationspolitik blir allt mer brutal, vänder sig den palestinska konsten till sci-fi för att föreställa sig det obegripliga.
En astronaut tar några stapplande steg ut på månens yta och placerar en flagga i det grå dammet. Scenen som spelas upp på den lilla tv-apparaten är välbekant – med undantag för en detalj. Det är inte USA:s flagga som sticks ned i det öde landskapet, utan den palestinska i grönt, rött, vitt och svart.
Jag befinner mig i ett snötäckt Köpenhamn för att se den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansours utställning These moments will disappear too på Charlottenborgs konsthall. Filmen med månlandningen, ”A space exodus”, inleder utställningen som rymmer ett flertal videoverk och några skulpturer. Förutom att imitera Neil Armstrongs lilla steg för människan, refererar kortfilmen vagt till soundtracket till science fiction-eposet 2001 – A space odyssey.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Kanske är den stora utmaningen för science fiction inte längre att spegla dagens perverterade verklighet, utan att föreställa sig en framtid där palestinska barn på allvar kan drömma om att bli astronauter.
Absurt, så klart. I vilken värld skulle Palestina ha ett månlandningsprogram? Men här finns också en smärtsam underton. För om fördrivningen av palestinier fortsätter, som den har gjort under 1900-talets rymdålder, blir inte då slutmålet a space exodus – en sista flykt, så långt bort som möjligt?
Genomgående flirtar Sansour, som i flera av verken samarbetat med sin partner Søren Lind, med science fiction för att sätta nytt ljus på den palestinska verkligheten. I filmerna möter vi alltifrån kloner som levt hela sitt liv under jord (”In Vitro”) till en mystisk organisation som använder arkeologi för att stärka palestiniernas rätt till landet (”In the future they ate from the finest porcelain”). Själv fastnar jag framför skulpturen ”Monument for lost time”, en gigantisk sfär så svart att den nästan absorberar allt ljus i utställningsrummet. Vad som än sugits upp i det här svarta hålet, kommer det aldrig ut igen. Ett lågt, illavarslande surrande spelas från högtalare och får det att krypa i skinnet.
Sansour är inte den enda som kopplar det palestinska temat till science fiction. I Ibtisam Azems The book of disappearance (förra året nominerad till internationella Booker-priset) skildras ett Israel där alla palestinier över en natt mystiskt försvunnit.
För några år sedan utkom också antologin Palestine+100, med texter av tolv palestinska författare som alla fått skriva varsin novell som utspelar sig i Palestina 2048 – hundra år efter fördrivningen, Nakban, och Israels utropande.
Redaktören Basma Ghalayini understryker i förordet att genren inte alls är vanligt förekommande i palestinsk litteratur. Den typ av spekulation som science fiction ger uttryck för menar hon har setts som ”en lyx som palestinier inte uppfattade sig ha råd med” under en vardag av israelisk ockupation. På sätt och vis levde de ju redan i ett tillstånd som påminde om vad man på andra håll skulle se som en framtidsdystopi.
Ahmed Masouds novell ”Application” sticker ut med sin dråpliga historia med två hackers som på skämt skickar in en ansökan om att OS 2048 ska arrangeras i Gaza. Skämtet förbyts dock snabbt till allvar när ansökan godkänns. Israel, tillsammans med en rivaliserande palestinsk stadsstat, bestämmer sig för att sabotera den pr-succé som OS skulle innebära.
I Majd Kayyals ”N” tillåts visserligen både Israel och Palestina att existera som självständiga stater, men i parallella dimensioner. Hårda restriktioner råder för vilka som tillåts resa mellan dessa två världar. Saleem Haddad tar ett liknande, om än mörkare, grepp i ”Song of the birds”, där palestinier befinner sig i ett falskt medvetande om att ha blivit befriade, tydligt inspirerat av The Matrix.
Styrkan, menar Ghalayini i sitt förord, ligger inte i att faktiskt föreställa sig hur framtiden kan bli, utan snarare i möjligheten att med framtiden som duk måla ett porträtt av nuet. Men det finns, påpekar hon, förstås också krassare skäl: genom att skildra något genom en science fiction-lins undviker man att direkt kritisera dagens makthavare.
Framtidsfantasier som avslöjar samtiden återkommer i Larissa Sansours till stora delar datoranimerade kortfilm ”Nation estate” från 2012. En kvinna, spelad av Sansour själv, tar tunnelbanan till en högteknologisk skyskrapa – det enda som återstår av Palestina. Varje våningsplan är namngivet efter en stad och pyntat med kopior av de platser de ska korrespondera med (Klippdomen på Jerusalemvåningen, den historiska stadskärnan på Betlehemvåningen), något som utgör en stark kontrast mot de sterila miljöerna. Alla palestinier bor i små lägenheter i den hotelliknande korridorer som strålar ut från de symboliska kulisserna.
Galet? Kanske inte längre. När filmen i slutet zoomar ut för att visa den animerade skyskrapan utifrån kommer jag att tänka på den AI-genererade videon av ”Trump Gaza” som twittrades ut från Vita huset förra året. Videon publicerades kring samma tid som Trump pratade om att USA skulle ta kontroll över Gaza, och att lokalbefolkningen skulle flyttas därifrån. Att palestinierna skulle kunna trängas ihop i en av dessa byggnader av glas och stål känns inte längre som en särskilt drastisk metafor för sakernas tillstånd, utan som ett reellt framtidsscenario.
Om kraften hos science fiction ligger i att genom allegorier, eller genom att dra saker till sin extrem, avslöja verkligheten – vad gör man då när verkligheten plötsligt tycks värre än den mest dystopiska framtidsvision? På sätt och vis är det symptomatiskt att Basma Ghalayini efter folkmordet i Gaza har ansvarat för en ny antologi, Palestine–1. Den här gången har författarna ombetts att blicka bakåt i tiden till 1947, året före Nakban.
När Trumps Gaza-plan börjar konkretiseras, med krav på att palestinier ska registrera alla sina biometriska data för att få tillträde till de nybyggda områdena, känns det som att verkligheten överträffar dikten. Kanske är den stora utmaningen för science fiction inte längre att spegla dagens perverterade verklighet, utan att föreställa sig en framtid där palestinska barn på allvar kan drömma om att bli astronauter.
