När Robert Prevost valdes till påve i maj i år tog han namnet Leo, och blev därmed den 14:e i raden med det namnet. Men han förklarade snart att han tog namnet med just Leo XIII som förebild.
”Främst handlar det”, sade han några dagar efter att han tillträtt, ”om att påve Leo XIII i sin historiska encyklika Rerum novarum tog sig an sociala frågor kopplade till den industriella revolutionen.”
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Rerum novarum publicerades år 1891, med undertiteln ”Om arbetarnas villkor”. Den är en svidande vidräkning med ett samhälle där arbetarna utnyttjas hänsynslöst av kapitalet: ”Att utnyttja människor som medel för att uppnå egen vinning eller att värdera dem enbart efter deras fysiska styrka – det är i sanning skamligt och omänskligt”, skrev påven då. Att undanhålla någon hans lön, fortsatte Leo, ”skriar till himlens hämnande vrede”.
En viktig sak är det allt större gap som har uppstått mellan arbetarklassen och de allra rikaste.
Påven betonade att arbetarna hade rätt att organisera sig i fackföreningar och att de som anställde dem måste ge dem en lön som de kan leva på. Staten hade ett ansvar att garantera detta: ”Rättvisan kräver därför att regeringen slår vakt om arbetarnas intressen, så att dessa arbetare som i så hög grad bidrar till samhällets nytta själva får del av de förmåner de skapar.”
I dessa korta citat framträder påvestolens unika styrka som politisk röst: förmågan att tala med moralisk auktoritet och inte enbart i termer av effektivitet eller pragmatism.
Den underliggande tanken i katolsk sociallära är att privat ägande kan vara gott, men det är inte heligt. Det är inte acceptabelt att några få samlar rikedomar på bekonstnad av det gemensamma goda.
Påve Franciskus förtydligade denna princip i sin miljöencyklika Laudato si’ (2015), där han skrev att det privata ägandet är underordnat tillgångarnas gemensamma mål.
Det finns alltid, fortsatte han, en social inteckning på all privat egendom.
Franciskus kunde kritisera globala orättvisor och ekonomiska klyftor med en retorisk hetta. Hans efterträdare Leo XIV är mer resonerande, men idealen är desamma.
I september publicerades den första längre intervjun med Leo XIV. Där tog han upp en av sina hjärtefrågor: polariseringen i världen. Vad beror den på, och hur kan den lösas? frågade journalisten Elise Ann Allen.
”En viktig sak”, svarade Leo, ”är det allt större gap som har uppstått mellan arbetarklassen och de allra rikaste. För 60 år sedan tjänade en VD fyra till sex gånger mer än arbetarna, men i dag tjänar de 600 gånger mer. I går kom till och med nyheten om att Elon Musk kommer bli den första triljonären i världen.” [På svenska är en triljon en miljon biljoner.]
Att Leo placerade resonemanget i en diskussion om polarisering, snarare än rättvisa eller solidaritet, är talande. Det visar en förståelse för de materiella frågornas kulturella – själv skulle han kanske säga andliga – betydelse.
Ekonomiska klyftor skapar avstånd också på andra vis: man upphör att leva i samma verklighet och att känna samhörighet med varandra.
Bristen på solidaritet går åt båda hållen. Jeff Bezos bygger fabriker för hårt övervakade och svårt underbetalda arbetare. Samtidigt jublar människor över hela USA när de får höra att Luigi Mangione mördat en försäkringsbolagsdirektör.
Polarisering beskrivs ofta som en följd av en bristande förmåga att lyssna, av sociala mediers algoritmer och kortsiktigt politiskt tänkande. Det är sant. Men påven har rätt i att det också bottnar i den materiella verkligheten: I de ekonomiska orättvisor som repar upp samhällsväven.
