Svensk höger drömmer inte längre om individuell frihet, utan om en totalitär stat. Vägen till tyranniet kantas av populistiska löften.
De kriminella gängens vendettor skakar om Sverige och lämnar ingen oberörd. Vare sig vi har det runt knuten eller på tryggt avstånd går det inte att blunda för skjutningar och bombräder. Terrordåd som det i Bryssel bidrar till känslan att vad som helst kan inträffa, när som helst och var som helst, och att staten inte förmår skydda oss. Just det som är terrorns syfte.
Politikens uppgift är att erbjuda lösningar på människors problem. Därför är det inte konstigt att de politiska partierna tävlar om vem som har det mest effektiva botemedlet. Inför valet lovade högerpartierna med Ulf Kristersson i spetsen att ”få ordning på Sverige.” Ett år efter maktskiftet eskalerar snarare våldet – och högerns desperation tilltar.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
De populistiska utspelen haglar. Från visitationszoner och kraftigt utökade möjligheter till hemlig avlyssning, till beväpnad militär på gatorna. Jimmie Åkesson vill ge polisen rätt att frihetsberöva människor på obestämd tid utan brottsmisstanke – ett förslag som snart lär plockas upp av andra partier. Det slutande planet har blivit ett stup.
Det är oklart om de som förespråkar ständigt hårdare tag själva tror att strategin kommer att fungera, eller om de bara är måna om att visa handlingskraft. Och det har egentligen ingen betydelse. Mer oroväckande är deras övertydliga beredskap att ge staten nästan obegränsad makt över våra liv. Samma höger som menar att den offentliga sektorn inte klarar av att driva sjukhus och skolor vill nu ge staten rätt att avlyssna alla våra kommunikationer, låsa in folk utan rättegång och sätta in militär mot den egna befolkningen.
Tanken om att statens uppgift ska begränsas till att försvara liv och egendom är visserligen inte ny. Nattväktarstaten har varit idealet för klassiska liberaler och libertarianer sedan 1800-talet. Men till och med i Robert Nozicks libertarianska utopi skulle individens rättigheter sätta tydliga gränser för den minimala statens rätt att utöva tvång. Det är dessa gränser som dagens statskramande höger vill montera ned, steg för steg. Till skillnad från 90-talets unga nyliberaler drömmer de inte om en nattväktarstat, utan om en totalitär stat.
1900-talets historia visar att rättssäkerheten och individens rättigheter snabbt urholkas i länder där säkerhetsapparaten får alltför stora befogenheter, oavsett syfte. Till en början drabbas kanske ”bara” enskilda individer – oskyldiga förbipasserande som stoppas gång på gång för att visiteras, spärras in på lösa grunder, får sina telefonsamtal avlyssnade. De huvudsakliga offren blir de som saknar inflytande, pengar och en röst i offentligheten. Alltså samma grupper som i dag drabbas hårdast av gängens krig.
Men förr eller senare tenderar statens utökade repressiva repertoar att också riktas mot den politiska oppositionen. Den som väl är redo att offra integritet och rättssäkerhet på populismens altare brukar också vara redo att gå långt för att behålla makten.
Vänstern har gjort sin läxa och dragit lärdomar av 1900-talets mörka historia. Hur starka den svenska borgerlighetens demokratiska reflexer faktiskt är återstår att se. Men blotta möjligheten att en än mer auktoritär regering ska ta kontrollen över den övervakningsstat som byggs upp i dag är skäl att vara vaksam – och göra motstånd.
