För övrigt… … blev det helt tyst på lägenhetsfesten när Eva berättade vad hon arbetade med.

De satt i ring i vardagsrummet i Haga, en sen sommarkväll, ett par år in på 1970-talet. Affischerna på väggarna i lägenheten, berättade om vietnamesernas rättmätiga kamp, krigets vansinne och proletariatets rätt. De var kanske 30 stycken. Och de hade alla tystnat. Av beundran.

Eva kom fortfarande ihåg händelsen 25 år senare.
– Jag sa ju bara att jag jobbade vid bandet på Volvo. Det var ju så jag fick mina pengar.

Nu är hon sjukskriven. Förbannad. Hon hade kommit från ett möte med Partiet där hon träffat några av personerna från Hagafesten 25 år tidigare. Hon hade försökt få mötet att förstå hur illa socialtjänsten behandlar dem som söker hjälp. De som tystnade då för nästan tre decennier sedan, var desto ljudligare nu.
– Ett angrepp på en hel yrkesgrupp, sa en chef över en förvaltning.
– Det är ingen representativ åsikt, sa en mellanchef inom socialtjänsten.
– Ska vi börja angripa undersköterskor också? frågade en socialarbetare.
Besviken gick Eva från mötet. Men hon var inte säker på vad hon tyckte var värst: att sitta i en inrökt lägenhet i Haga med 30 studenter, som ena stunden djupt beundrade henne för det yrke hon hade och några minuter senare förklarade vad hon skulle för åsikt i allsköns frågor, eller att sitta med samma personer 25 år senare och få höra att hennes erfarenheter inte var värda någonting.
Hon berättade att känslan var densamma. Känslan av klassförakt.
Jag kom att tänka på Eva, som egentligen heter något annat, när redaktören för den här tidningen bad mig att skriva en krönika om 68-rörelsen. Evas bild är en av flera bilder av 68-rörelsen och åren efter, men det är en bild hon garanterat delar med många de här dagarna så där 40 senare.