En tonåring kommer in på biblioteket och ber om hjälp att skriva ut några dokument. Han vill ha hjälp att komma in på sin mejl – ett problem som visar sig svårlöst. Besökaren kan nämligen inte webbadressen till e-postleverantören, inte heller sitt lösenord. Efter en stunds lirkande förklarar jag hur man återställer lösenordet, och får assistera i hela processen steg-för-steg: från att verifiera sig som användare, till att hitta filen, granska och ladda ned den.
Händelsen illustrerar en återkommande fråga: att vi på biblioteken ofta får bistå ungdomar med teknikrelaterade problem som många nog trodde var utdöda.
2001 beskrev den amerikanske pedagogen Marc Prensky en process som var på väg att förändra såväl samhället som utbildningsväsendet. Han kallade brytpunkten för ”en singularitet – en händelse som förändrar allt så till den grad att det inte längre finns någon återvändo.”
Det Prensky syftade på var utvecklingen av informationsteknik, som upptog en allt större del av den uppväxande generationens tid. Utifrån detta lanserade han två begrepp, som även de har fått vingar: digitala infödingar och digitala invandrare. Med begreppen ville han illustrera den ungdomsgeneration som föddes in i en utveckling med vardagsbruk av datorer och internet, och som redan då tillbringade dubbelt så mycket tid med tevespel än med böcker. De nya generationerna fick digitala tekniker med sig från barnsben, till skillnad från deras föräldrar, som varit tvungna att invandra till den digitala eran.
Prenskys begrepp flyger ännu omkring i digitala och pedagogiska samtal och förekommer i kurslitteratur för såväl lärarstudenter som bibliotekarier. De infödda sägs ha andra förutsättningar för sitt lärande, eftersom de är vana att röra sig i digitala miljöer och hantera information på nätet.
I takt med den digitala kapprustningen har man låtit teknikbolag och deras säljare peka ut riktningen åt skolan.
De senaste decenniernas omdaning av svensk skola skulle kunna beskrivas som en digital kapprustning, i och med introduktionen av digitala verktyg i klassrummen, lärplattformar och – inte minst – omfattande ”en-till-en-projekt” med mål om en dator till varje elev. Syftet är tudelat: Å ena sidan är det en jämlikhetsåtgärd, för att säkra varje elevs tillgång till en egen dator. Men projekten har också ett annat syfte, som konkurrensverktyg för att locka till sig ”kunder” på en nyliberaliserad skolmarknad. Vi ser hur elevdatorer används som multiverktyg och ofta även får ersätta tryckta läromedel. Svenska elever är i dag mer vana vid att öppna en laptop än att öppna böcker.
I takt med den digitala kapprustningen har man låtit teknikbolag och deras säljare peka ut riktningen åt skolan. Det märks inte minst i valet av elevdatorer, där det är teknikjättarna som dominerar bland valen av såväl hårdvara som mjukvara. Microsoft, Apple och Google avgör därmed till stor grad förutsättningarna för svenska elevers lärande och kunskapsutveckling, såväl ämnesmässigt som tekniskt.
Och sanningen är att många ungdomar aldrig interagerar med andra digitala enheter än sina telefoner och elevdatorer, vilka båda är utformade för att guida användaren genom olika flöden eller i så liten mån som möjligt utmana denna i sin användning. Problemet påminner om det som Miranda Cox tidigare beskrev i en text i Flamman (45/2023), där förenklade gränssnitt, instängslade plattformar och allt grundare förståelse för tekniken leder till passiviserade användare. Elever går ut gymnasiet med en, i vissa avseenden, sämre digital orientering än sina föräldrar.
Frågan är: Var Marc Prensky snett ute med sin analogi om de digitala infödingarna? Begreppet används ofta som synonym för att de infödda är experter på de tekniker de brukar, ett synsätt som i dag blir allt mindre sant.
Snarare riskerar infödingarnas skolpengar att bli byten på expansiva marknader, medan de själva hamnar i digitala reservat. Det står som en påminnelse om att vi inte enbart använder oss av tekniken – tekniken använder också oss.
