När en ny teknik ska krossa kapitalismen finns skäl att vara tveksam.
När världens första bitcoin tillverkas innehåller texten, som utgör den digitala valutans verkliga form, ett dolt meddelande.
”The Times Jan/03/2009 Chancellor on brink of second bailout for banks”
Texten refererar till en rubrik i tidningen New York Times på vad som just då är dagens datum. Det är mitt i finanskrisen och det är dags, igen, att rädda bankerna.
Texten kan läsas som ett slags minnesplakett, men den har också tolkats som ett hot riktat mot bankväsendet. Kanske hela kapitalismen.
Bakom bitcoin stod en en man som bara kanske hette Satoshi Sakamoto och som kanske inte ens var en enskild person, utan flera. Mysteriet är en del av den mytbildning som omgärdar kryptovalutor.
Varje ”mynt” är helt digitalt, och skapas genom att en dator löser en avancerad ekvation och får en viss mängd av valutan som ”belöning”.
Vad Sakamoto själv tänkte vet vi inte, men det är sedan 2009 många som drömt om att använda kryptovaluta för att bryta bankernas kontroll över ekonomin. Att skapa ett fritt betalmedel som kan gå hand i hand med det fria utbytet på internet har tilltalat både anarkister och liberaler.
De senare ser en valuta som inte underkastas statens kastrerande kontroll och förnimmer däri den rena, i sanning oreglerade, marknaden.
Silicon Valley-entreprenören Marc Andreessen, som bland annat uppfann den första brett spridda webbläsaren, har hävdat att bitcoin är den största uppfinningen sedan persondatorn eller internet.
Men på samma sätt som den revolutionära potentialen i just internet, persondatorer, mobil telefoni eller sociala medier snart visade sig vara lika mycket en potential för nästa version av kapitalismen framstår det nu som allt mer tydligt att kryptovalutorna på inget sätt hotar den rådande ekonomiska ordningen.
Marc Andreessens analys kan också tänkas ha färgats av att han investerat 50 miljarder dollar i bitcoinrelaterade företag.
Efter att bitcoin exploderat i värde har valutan också fått sällskap fått av etherum, neo, litecoin, doge coin och så vidare, som alla bygger på liknande teknik.
I kryptovalutans barndom kunde en entusiast med en dator själv skapa sina egna mynt. Men varje nytt mynt kräver en svårare ekvation än det förra, och i dag byggs jättelika anläggningar där för ändamålet specialdesignad hårdvara och mjukvara står i långa rader och tuggar fram låtsaspengar.
En av de mest trovärdiga uppskattningarna är att denna tillverkning använder 143 terrawatt-timmar om året. Lika mycket som hela den svenska industrin. Eller nationen Argentina.
Enligt en rapport från Judge Business School vid Cambridge-universitetet får nästan 30 procent av den här verksamheten någon typ av statligt stöd. 60 procent av tillverkningen drivs av icke-förnybara bränslen, framför allt kinesiskt kol.
Låt oss vara tydliga: ett bit-, lite- eller doge coin tjänar inte något syfte. Det har, för att tala marxska, ett bytesvärde men inget bruksvärde.
Kryptopengarna har inte heller skakat banker eller kaptialismen som sådan. Tvärt om, faktiskt. Finansiella instutioner äger en stor och snabbväxande del av den totala kryptovalutan samtidigt som de transaktioner som inte har en bank som ena parten minskar.
Det blev av drömmarna alltså bara ännu ett värdepapper att spekulera i. Kanske är det en lärdom: tekniken gör ingen revolution av sig själv.
