CHILE Klockan slog 22:30 och en mjuk behaglig röst meddelade: “Detta är Radio Moskva som sänder de senaste nyheterna från Chile”. Så lät det varje kväll på den sovjetiska radions kortvåg. Då, efter den 11 september 1973, fanns det ingen internet, mail eller ens fax som kunde informera omvärlden om de barbariska händelser som utspelades i det som skulle blivit den “fredliga och chilenska vägen till socialismen”. Radionyheterna på kvällarna utgjorde en slags förbindelselänk med kampen och själva livet.

Chilenska vänner har berättat om hur pappan i hemmet inskärpte för sina barn att de under inga förhållanden fick röra “pappas radio” för att inte inställningen på radion skulle försämras nästa natt. Andra har berättat om hur medlemmar ur det fascistiska partiet Patria y Libertad åkte runt i arbetarområdena och besköt de fönster där lägenhetsinnehavaren hade för hög volym på radion.

Trettio år har gått, men den chilenska samhällskroppen har ett öpet sår som inte läks, trots att militärdiktaturen formellt överlämnade makten till sina civila efterföljare 1991. Tre socialist- och kristdemokratiska samlingsregeringar har, trots tidigare löften, inte gjort upp med straffriheten och de oerhörda brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks av en fascistisk kamarilla den 11 september 1973 och de efterföljande åren.
– Vi inser att vi inte kan bryta den vitala inringning som förtycker Chile utan att först ha återerövrat våra naturresurser ur händerna på det utländsska kapitalet, förstatligat kreditsektorn, genomfört en genomgripande jordreform och tagit kontrollen över import- och exporthandelssektorn, sa president Salvador Allende på en historisk presskonferens den 5 maj 1971. Han kom att få rätt – men han utmanade samtidigt den chilenska borgarklassen och dess allierade i världens mäktigaste stat, USA.

Trettio år efter statskuppen sitter jag vid Stilla havet i det vackra Arica och minns tillbaka i några egna personliga reflektioner. Arica är Chiles nordligaste stad, en stad som erövrades av Chiles väpnade styrkor 1879 när de sopade bort peruanska och bolivianska styrkor från det som i dag är norra Chile. Bakom “Stillahavskriget” stod den brittiska imperialismen, som i Chile såg sin chans att lägga under sig den viktiga salpetern i det som var södra Peru och Bolivias utfart mot Stilla havet. Britterna öppnade salpetergruvor där det chilenska proletariatet under ledning av kommunistpartiets grundare Emilio Recabarren kom att växa fram. Men när tyskarna uppfann den syntetiska salpetern i början av 1900-talet svalnade det brittiska intresset i motsvarande grad.

Och det är så man ska se Unidad Popular och Salvador Allendes valseger den 4 september 1970. En valseger för läkaren som bars fram av miljoner chilenare med förhoppningen om ett bättre liv, en enorm livs- och stridslust att återerörvra Chiles pulsåder, den chilenska kopparn. Den hade i decennier, i likhet med salpetern, plundrats av de nordamerikanska företagen Anacondas och Kennecott. Det handlade om att återerövra Chiles nationella självständighet och värdighet, som Allende och UP hade understrukit på presskonferensen den 5 maj 1971. Men för att göra det var man tvungen att ta strid, de visste att inga segrar var gratis.

Återerövra Chiles pulsåder
Den 2 december 1971 presenterades lagförslaget 17.450 som innebar nationalisering av den chilenska gruvindustrin. Till och med högern intog en låg profil medan kristdemokratiska partiet gav sitt stöd till lagen. Bakgrunden är inte svår att förstå.
Lagdekretet innebar att ett skadestånd skulle utbetalas till de nationaliserade gruvornas ägare, men eftersom dessa hade fört ut en sammanlagd vinst på över tio miljarder dollar, ansåg folkfrontsregeringen att endast Compania Minera Andina skulle kompenseras, med ett skadestånd på 4,8 miljoner dollar.
– Vinsterna som de hade skördat de senaste 15 åren var så överdrivet stora, sa Allende vid FN:s Nationalförsamling i december 1972. Ett exempel är Anaconda Company som under denna period hade ett genomsnittsöverskott per år på 21,3 procent av insatt aktiekapital medan Kennecott Copper Corporation uppvisade hela 52 procent. 1967, 1968 och 1969, det vill säga åren innan gruvornas nationalisering, redovisade USA-förtaget gigantiska vinster med 100, 115 respektive 200 procents utdelning på insatt aktiekapital. Medan Kennecott och Anaconda hade ett genomsnitt i andra länder som låg på 10 respektive 3,6 procent per år, använde de till och med dubbel bokföring för att pressa ned sina gigantiska vinster för att föra ut Chiles rikedomar.

Mot denna utplundringspolitik handlade det om att vinna tillbaka Chiles pulsåder. Enligt undersökningar innebar nationaliseringen av kopparn att staten 1972–1985 hade inkomster som översteg 20 miljarder dollar. Det var en av orsakerna till att Chile i jämförelse med andra latinamerikanska länder har kunnat uppvisa en ekonomisk stabilitet.

Men i dag, efter 17 års militärdiktatur och tolv års socialistiskt+kristdemokratiskt styre, har den statliga sektorn endast en tredjedel av gruvsektorn, där tio procent av vinsterna dessutom går till de väpnade styrkorna.
Den svenska regeringen under Olof Palme fick krav från USA:s Richard Nixon att inte betala de fakturor som det chilenska statliga gruvbolaget skickade till företaget Gränges, som importerade mycket koppar från Chile. Palme föll till föga och under lång tid låg Gränges’ betalning för chilensk koppar infryst, vilket medförde att den svenska socialdemokratiska regeringen bidrog till det ekonomiska sabotaget, eller den “ekonomiska kollapsen” som regeringen Nixon hade beslutat att verka för med CIA som verktyg.

”Jorden till den som brukar den”
Frågan om en jordreform har varit en vattendelare i Latinamerika. I Chile hade denna inletts redan 1967 under den kristdemokratiska regeringen. Men det var folkfrontsregeringen som intensifierade den och skapade ett nytt jordbruk och en framtid för de jordlösa lantarbetarna och bönderna.
Det halvfeodala jordbruket med stora gods hade sedan 1930-talet bara ökat med två procent årligen, medan befolkningen ökade 2,6 procent. Viktiga grödor som vete och andra basgrödor hade dessutom minskat i produktion.

Regeringen Frei hade exproprierat 3,55 miljoner hektar men 1972, när storgodsväldet likviderats, hade regeringen Allende exproprierat ytterligare 5,34 miljoner hektar. Bara den storgodsägarvänliga högern röstade mot jordreformen. Men Allendes och vänsterregeringens lagförslag om att sätta ett tak på 40 hektar för maximala markinnehavet röstades ned, när kristdemokraterna fick stöd av högern. Därmed förblev maxtaket 80 hektar.

Industrin förstatligas
Den 2 december 1970 förstatligades textilföretaget Bellavista de Tomé, som svar på att ägarna stängt fabriken. Dessa i sin tur hade stängt fabriken som svar på en strejk från arbetarna. Arbetarna insåg vilket enormt stöd den hade i vänsterregeringen. Ytterligare företag skulle gå samma väg och 50 procent av de företag som ingick i större monopolföretag förstatligandes. Staten gick vidare med bankerna för att undvika finanseillt kaos och sabotage. Utrikeshandeln var en annan strategisk sektor.

Kommunister, socialister och president Allende var väl medvetna om att denna historiska omvandling av Chile inte kunde genomföras, om inte de i spetsen också deltog i ledningen av den demokratiska stat som var under uppbygge. Därför tog representanter för fackföreningarna, arbetarna och andra folkliga sektorer plats i ledningen för företag, jordbrukskooperativ och den administrativa förvaltningen. För första gången ingick arbetare i en chilensk regering.

”De sociala förvandlingarna som landet behöver kan bara ske om Chiles folk i sina händer tar makten och i realiteten utövar den effektivt”, hade UP:s program fastställt.
Med kopparn, jorden och finanssektorn i folkets makt och ägo gick Unidad Popular vidare på samhällslivets alla områden. På en av landets haciendor växte Victor Jara upp. Hans mamma var känd som en fantastisk folksångerska – sonen skulle komma att bli känd över hela världen, när han de svarta dagarna i september 1973 sjöng UP:s valsång Venceremos! Därefter avrättades folksångaren och kommunisten Victor Jara.

CIA skrider till verket
USA:s president Richard Nixon, indragen i krigen i Indokina, tvekade inte i att fastställa domen mot Salvador Allende och UP – ”vi måste slå sönder den chilenska ekonomin” – för att fälla regeringen. Nixon gav via CIA:s bulvaner av olika slag, oberoende organisationer, journalister, bankirer, affärs- och industrimän nödvändiga miljontals dollar för att skrida till verket mot den nyfödda chilenska självständigheten.

Bara 24 dagar efter Allendes valseger, den 28 september, gav CIA-chefen för den västliga hemisfären, William Boe, ordern som innebar den chilenska ekonomins kollaps. USA-kontrollerade finans- och bankorgan, som Interamerikanska utvecklingsbanken, stoppade alla krediter till Chile. Däremot betalades ut miljoner dollar till dagstidningen El Mercurio och till taxi- och åkeriägare som genomförde vecko-långa strejker, för att stoppa eller sabotera produktion och distribution. Pengar till fascistiska rörelsen Patria y Libertad medförde mord på regeringens allierade eller militärer som var lojala mot grundlagen och regeringen.
Mot denna undermineringsverksamhet mobiliserade regringen och Allende de breda samhällsgrupper, som insåg att vad som stod på spel var deras framtid. Reaktionen lyckades inte skapa det missnöje som de trodde skulle vara den avgörande faktorn för att fälla regeringen. Tvärtom befäste UP sin ledande position i kommunalvalet i mars 1973. Detta accelererade USA:s och det inhemska borgerskapets planer på en statskupp, som inleddes på morgonen den 11 september samma år.

Exilen
Vi är en del av denna generation som vuxit upp med det chilenska dramat och exemplet på vilka mäktiga krafter som sätts i rörelse när folket självt tar hand om statsrodret.
Den blodiga statskuppen utförd av ett antal höga chilenska militärer, med general Augosto Pinochet Ugarte i spetsen, var i praktiken enbart verktyg i händerna på de ansvariga – de som i sekel hade plundrat den chilenska nationen på dess rikedomar.

Dessa kunde inte tillåta att Chile frigjorde sig från det totala beroendet av storkapitalet och stormakter som i Chile såg en del av sin bakgård. Eller som en känd USA-medborgare uttryckte det: ”USA har inga vänner, bara intressen”.

Statskuppen innebar att tiotusentals chilenare anlände till Sverige, Norge och övriga delar av världen. Chile kom Sverige närmare när El Chino, som jag hade sett på de östtyska filmarna Schuman&Hainowsky film om koncentrationslägret Chacabuco, anlände till Sverige.

Böcker, filmer, föredrag och tal av bland annat Sveriges hjältemodige ambassadör i Santiago vid tiden för statskuppen, Harald Edelstam, som kom till Stockholm och inför rörda chilenare berättade om hur han i ambassadens bil räddade många chilenare som undslapp de chilenska gorillornas klor.

Skräcken släpper
Den 4 september 1983 stod jag vid Salvador Allendes grav, som då återfanns i staden Viña del Mar, grannstad till Valparaiso. Jag minns det som om det vore igår, pappan som höjde sin knutna hand tillsammans med sin 7–8-årige son och skanderade slagord mot militärdiktaturen som omringat kyrkogården. Tio år hade gått efter statskuppen och de första nationella protestdagarna inleddes mot diktaturen.

Den 28 augusti, en vecka innan det första högtidlighållandet av Allende, hade 25 000 poliser och armésoldater skjutit ihjäl 28 människor vid den stora protestdagen.
Den 11 september 1983 reste de fattiga invånarna, i Santiagos så kallade poblaciones, barrikader och förhindrade karabinjärerna att utöva sitt terrorvälde.
Ett nytt Chile, ett kämpande Chile, hade fötts, tio år efter de gastkramande dagar då Salvador Allende i det bombade presidentpalatset slogs till slutet mot Pinochets specialtrupper.

Med den k-pist som Fidel Castro hade överlämnat under sitt besök 1971, då han varnade för den analkande fascismen, gav Allende sitt liv för det Chile som han under hela sitt liv hade kämpat för.
I juli 1983 träffade jag Sergio Buschman i Managua, Nicaraguas huvudstad. Nicaragua var befriat sedan den 19 juli 1979 i en revolution genomförd av FSLN, Sandinistiska fronten för nationell befrielse.

Jag hade träffat Buschman ett halvår tidigare i Stockholm, då den i Chile kände såpaskådespelaren hade anlänt i spetsen för en salvaoransk-nicaraguansk teatergrupp. Men nu stundade annat.
– Om ett par månader kommer du att få höra dramatiska nyheter från Chile, sa Buschman.
Och mycket riktigt. I december samma år meddelade den underjordiska gruppen FPMR, Frente Patriotico Manuel Rodriguez, att den hade gripit till vapen för att tillsammans med folket störta diktaturen som inte lämnade dem några andra kampalternativ.

Pinochet i bakhåll
Den 6 september 1986 skakades Chile av den obekräftade nyheten att landets diktator Pinochet hade omkommit i ett bakhåll utfört av FPMR. Men diktatorn hade haft tur, hans fem livvakter hade dött när ett kommando, utbildat på Kuba, hade slagit till med raketer och bara skadat kuppgeneralen i handen. Men makten och fascismen var skakad.

Sergio Buschman och hans kamrater – den förkrossande majoriteten medlemmar i kommunistpartiet och dess ungdomsförbund – visade att makten inte var osårbar och att andra kampmetoder var nödvändiga när motståndaren inte gav dem andra alternativ.
Många av FPMR:s, så som Buschman, greps senare. Många dödades men än idag fortsätter kampen för ett demokratiskt Chile.

Trettio år har gått, men Chile är i högsta grad levande. Latinamerika, som under 1970-talet var en kontinent i fascistiskt mörker, med tre militärdiktaturer i den södra delen, Bolivia drabbat av en militärkupp nästan varje år, Brasilien befann sig fortfarande under generalernas stövelklackar.

Men andra tider skulle följas där USA gick mot nederlag i Indokina mot Vietnams, Laos’ och Kambodjas nationella befrielserörelser. Det skulle dröja ända tills den 19 juli 1979, då nicaraguanska Sandinistfronten militärt krossade USA:s vasaller i Somozadynastin, som förhoppningarna om ett annat Latinamerika skulle komma på allvar.

Chile igår, Venezuela idag
I dag är risken stor att Chiles exempel upprepas om de demokratiska och revolutionära krafterna i världen inte i tid uppmärksammar hotet mot den venezolanska och bolivarianska revolutionen.

Tillvägagångssättet, metoderna och det ekonomiska sabotaget är lika upenbart som den ideologiska och psykologiska krigsföringen.

I Chile handlade det om att slå fast och konsolidera jordreformen. Så även i Venezuela, där 120 bondeledare hittills har mördats av de halvfeodala storgodsägarna som ylar om att privategendomen är i fara.
USA menar att Chavez är i maskopi med den kubanska militära underrättelsetjänsten, som är på väg att förvandla de militära styrkorna i den colombianska gerillans tjänst. I Chile hördes exakt samma tongångar.

Men i grunden handlar det om Venezuelas olja, som för trettio år sedan motsvarades av Chiles koppar som då hade ett värde av 150 miljarder dollar. I går anklagade högern den chilenska vänstern för totalitära åtgärder, när den införde en enhetsskola med ett glas mjölk för Chiles fattigaste barn.
I dag kallar den venezolanska högern de bolivarianska skolorna som vuxit upp för de fattigaste, för en ”kubanisering av utbildningen” när barnen ges frukost, mellanmål och lunch.

Klasskampen är enkel ty den är konkret, sa Lenin. Så är också fallet i Chile för trettio år sedan och ”dagens Chile”, Venezuela.