Hur kan man förstå det faktum att det finns människor som stödjer diktaturer ”mot bättre vetande”? Utifrån totalitarismteorin kan man inte riktigt göra det utan att komma fram till att somliga människor är – onda. Men så pass enkelt är livet tyvärr i princip bara i barnsagor och diverse filmproduktioner.
I sin detaljrika undersökning av Sveriges relationer med DDR går Britta Almgrens dessvärre in i den här normativitetsfällan. Redan inledningsvis irriterar hon sig över att det fanns personer i Sverige som ”grät av sorg” den 9 november 1989, dagen då Berlinmuren föll.

Almgren skriver sedan om sin ”känsla av overklighet” inför det diktaturkramande som hon tillskriver det lilla vänskapsförbundet Sverige-DDR.
Indignerad ”avslöjar” hon nämligen att staten DDR såg kulturpolitiken som ett redskap för sin (ondskefulla) utrikespolitik. Detta gjorde ju också nazisterna! Diktatur som diktatur, helt enkelt.
Intressant är att Almgren själv nämner att även västtyska staten och USA använde sin kulturpolitik i propagandasyfte under kalla kriget. Var de då också diktaturer?

Trots alla intressanta detaljer om samarbetet mellan östtyska och svenska utbildningspolitiker och DDR:s kulturutbyte med Sverige samt DDR:s inblandning i splittringen av VPK på 1970-talet, förstörs helhetsintrycket av Almgrens obligatoriska hänvisningar till DDR-oppositionens bistra vardag och hennes personangrepp mot Stellan Arvidsson, socialdemokratisk riksdagsman och utbildningspolitiker som under många år var ordförande för Vänskapsförbundet Sverige – DDR. Synd.