Tobias Billström har när detta skrivs redan hunnit gå till historien som den minister som uttalat sig mest rasistiskt hittills i den borgerliga regeringen. Genom att påpeka att alla som gömmer flyktingar inte är ”blåögda och blonda” svenska tanter har han retat upp nästan alla utom Sverigedemokraterna, vars järnrörsgarde Kent Ekeroth tycker att Billström visat att ”han kan vara riktigt vettig”.
Men Billströms rasism är klassmässig. Han har inget emot, tvärtom försvarar han, ett system där gästarbetare från Kamerun kan luras hit och med slavliknande kontrakt knytas till svenska arbetsgivare. Han har heller inget emot att svenska arbetsgivare, som McDonalds, ska få hämta fogligare arbetskraft med lägre löneanspråk i icke-bristyrken som diskare och städare, bara de åker hem sekunden efter att anställningen upphört. Om de inte gör det ska de, tillsammans med alla andra mörkhyade svenskar, jagas av Reva-polisen i Stockholms tunnelbana, med ID-krav som påminner om diktaturstaternas polis ständiga fråga: ”Papper, tack”.

Det här dubbelseendet är typiskt för den borgerliga regeringen. Samtidigt som den vill öppna för mer arbetskraftsinvandring i låglönesektorn (i bristyrken var det redan tidigare enkelt att få tillstånd till arbetskraftsinvandring utanför EU) anklagar den ensamkommande flyktingbarn för att vara ansvariga för nedgången i svenska skolan. Samtidigt som den motverkar rättvisa villkor för alla på arbetsmarknaden säger statsministern att om man bara räknar ”etniska svenskar” i medelåldern är arbetslösheten låg.
På så vis spelas grupper med gemensamma intressen ut mot varandra medan skattesänkningar, subventioner och avdrag till företagen och de rikaste haglar utan att det gör något åt den skyhöga arbetslösheten. Regeringen verkar numera närmast medvetet vilja peka ut invandrare som orsak till allt möjligt ont i Sverige, när det i själva verket den själv som är skyldig.

En sak har alltså Jimmie Åkesson rätt i, det är att Sverige är ett land som håller på att slitas itu. Men han har fel i hur detta sker. Det sker inte, som han påstår, mellan ”svenskar” och ”invandrare”, det sker genom att gemensamma resurser flyttas från löntagare, pensionärer och arbetslösa till höginkomsttagare och riskkapitalister som flyttar pengarna till skatteparadis. I stället för nödvändiga satsningar i offentlig sektor och samhälleligt bostadsbyggande går pengarna i kristid till nya kök, sportbilar eller semesterhus i andra länder.
I slutänden gäller de gamla vänstersanningarna. Om detta kan borgarna slingra sig som ormar, de kommer inte undan dem i alla fall. Den fula rasismen sticker ut sitt tryne när människor känner sig hotade, angripna och rädda. I samhällen med full sysselsättning och utvecklade sociala rättigheter är rasismen generellt ett mycket mindre problem än i kristid med galopperande ojämlikhet.

På arbetsmarknader med ordnade förhållanden och kollektivavtal för alla spelas inte grupper ut mot varandra och kan i stället gemensamt börja arbeta för en bättre framtid. Med en borgerlig regering som både rycker undan mattan för folk och pekar finger åt syndabockar riskerar rasismen dock att bli epidemisk.
Romanen Vredens druvor av John Steinbeck (från 1939) påminner om de kamerunska gästarbetarnas öde och visar hur otäck en tillvaro är där rättslösa arbetare tvingas kämpa mot varandra i ett låglöne-race nedåt. Så långt har det alltså gått i Europa i dag, att en skildring av migrantlantarbetare i depressionens USA känns brännande nära den svenska vardagen. Arbetare ställs mot arbetare, rasism frodas och sociala problem växer explosionsartat.
Borde Billström få sparken? Självklart, men det löser ingenting i grunden. Det gör bara en ny regering – med en ny politik. Nog kan Sverige bättre än så här?