I snart två veckor har Sudans huvudstad Khartoum och tvillingstaden Omdurman skakats av strider mellan två militära fraktioner. Det som först var skärmytslingar mellan förband har den senaste veckan alltmer kommit att likna ett inbördeskrig. Hittills har 420 människor dödats, varav 264 är civila, och mer än 3 700 har skadats.

Flera länder har evakuerat sina beskickningar och medborgare under helgen. Flera försök till eldupphör har gjorts men ännu har inget av dem hörsammats av de stridande. På söndagen hade internet och telefonnätet kollapsat och tillgången till livsmedel och bränsle har blivit allt sämre i huvudstaden. Flera biståndsorganisationer varnar därför för att striderna kan leda till en humanitär katastrof.

Det är fortfarande oklart vem som inledde stridigheterna. Sedan revolutionen 2019, då diktatorn Omar al-Bashir störtades, har Sudan präglats av ett maktvakuum. I augusti det året nåddes en överenskommelse mellan armén och representanter för civilsamhället om en plan för att upprätta en civil regering. Militären skulle leda det gemensamma rådet under första hälften av övergångsperioden och sedan lämna över det åt det civila styret. Men när tiden för överlämningen kom i oktober 2021 genomförde militären en kupp. Sedan dess har Sudan de facto styrts av armén.

Det är hög tid att internationella aktörer tar den sudanesiska revolutionens krav på fred, frihet och rättvisa på allvar i stället för att kompromissa med våldsaktörer.

Militären är dock uppdelad i den reguljära armén, som leds av Abdel Fattah al-Burhan, och de så kallade Rapid Support Forces (RSF) – en paramilitär styrka som formats av den tidigare Janjaweed-milisen och som leds av Mohamed Hamdan Dagalo. Det är dessa två sidor som nu strider om makten, efter att diskussionerna om att integrera RSF i armén kollapsade den 15 april.

Båda sidor är också skyldiga till grova övergrepp på civilbefolkningen.

– Sedan militärkuppen i oktober 2021 har armén och RSF dödat 125 fredliga demonstranter som fortsatte att protestera mot regimen, säger Lutz Oette (bilden), som är professor i internationella relationer vid School of Oriental and African Studies i London, till Flamman.

Enligt honom har fredsavtal i Sudan ofta lett till nya våldsspiraler, eftersom militära aktörer tillåtits sitta med vid förhandlingsbordet. Det var även fallet 2019. Om en varaktig fred ska kunna uppnås måste de militära aktörerna marginaliseras, menar han.

– Den sudanesiska revolutionen, som inleddes i slutet av 2018, är en av detta århundrades största och mest anmärkningsvärda politiska mobiliseringar. Den var fredlig, uthållig, välkoordinerad och leddes till stor del av unga och kvinnorörelser. Det är nu hög tid att internationella aktörer tar deras krav på fred, frihet och rättvisa på allvar i stället för att kompromissa med våldsaktörer, säger Lutz Oette.

Hans kollega Hisae Kato (bilden), som också är specialist på Sudan, instämmer. Trots att internationella försök har inletts för att få till stånd nya fredsförhandlingar tror att det kommer att krävas stora ansträngningar från alla aktörer, såväl civila som militära.

– Det beror på vilken typ av ”fred” vi talar om. Om vi bara menar eldupphör tror jag att det kan uppnås tillfälligt, men det har misslyckats och båda sidor har fortsatt att skylla på varandra för att bryta vapenvilan, säger hon och fortsätter:

– Folk upplever en stark känsla av orättvisa, inte bara för att så många oskyldiga dog under revolutionen, men historiskt och strukturellt har folk lidit av olika typer av våld från regeringarna, särskilt i periferin som Darfur, Kordofan och Blå Nilen. Men så länge dessa stridande aktörer vet att de kan behålla sin makt och sina pengar, tror jag inte att de kommer att ge sig. Det handlar om girighet och makt. Om vi låter dem behålla sin makt kommer det aldrig att bli riktig fred för civila.