Vi har flyttat till en av de få hyresrätter som finns kvar i ett område på Södermalm där två olika världar lever sida vid sida. Först kan man se de lyckligt lottade paren som köpt sig en bostad för fyra miljoner och kommer med sina barn på morgonen till förskolan nedanför vår balkong. Sen kan man se de andra. De ovälkomna. De som varken har bostad, miljonlån eller kärnfamilj. Stockholms hemlösa. Från köket i vår lägenhet kan man utifrån ansiktsdrag, kläder och kroppshållning lätt kategorisera de förbipasserande i facket De lyckligt lottade eller i De ovälkomna.

Här vid Mariatorget finns ett av Stockholms stora sociala projekt för hemlösa. Bland annat en vårdcentral för hemlösa, mottagning för patienter med metadon och subutex, akut boende för hemlösa och ett ungkarlsboende. För något år sedan hade även Stadsmissionen verksamhet här med varm mat, möjlighet att duscha, tillgång till telefon och vilorum för dem som varit ute hela natten. Men flera av de närboende upplevde ökat problem med narkotikabrott och våldsamheter så tillslut tvingades Stadsmissionen flytta till Kungsholmen.

Jag förstår att det inte är så fräscht att hitta kanyler och sprutor i trappen. Kanske finns det en poäng i att sprida verksamheterna på olika områden i staden. Men det offentliga äger för få fastigheter och privata ägare vägrar ofta hyra ut lokaler till den här formen av verksamhet. Samtidigt måste även människor utan fast adress få finnas till någonstans. Men vart? Det tycks finnas gott om dubbelmoral i den här frågan: ”Visst måste vi ta hand om de som fallit utanför systemet, men varför just här?”. Missbrukare ska helst vara osynliga och verksamheten skötas i skogen där vi andra slipper se det. Att De lyckligt lottade ska tro att de kan få slippa se De ovälkomna bara för att de satsat miljoner på en lägenhet med toppläge är bara sorgligt.