På ett möte med Lars Norén och Ulrika Josephsson, dåvarande chefer på Riksdrama, Riksteatern, frågade de mig om jag kunde tänka mig att min pjäs skulle kunna spelas på gymnasieskolor.
Jag hade nyligen tackat ja till att vara en av de fyra som skrev en pjäs till projektet Den polske rörmokaren som sen turnerade runt med Riksteatern våren 2007.
Jag sa ja, fast på villkoret bara på bygg- och fordonsprogram och andra praktiska linjer, där arbetarkillar går. Jag mindes tydligt när jag som elevrådsordförande tillika humanist, bråkade om allt möjligt med rektorn, däribland att killar på praktiska program aldrig fick vara med på något.
Rektorn ”visste” nämligen att de inte var intresserade av politik och samhälle.

Därför fick de sällan vara med och lyssna till politiska diskussioner. Inte heller kunde de sitta still, sa rektorn, därför var det svårt att spela teater för dem. Min idé var att göra precis tvärtom. Göra dem till de utvalda, snarare än att välja bort dem.
Det hela blev en succé. Bygglärare fyllda av stolthet affischerade hela skolan med information om pjäsen, som bara skulle spelas för deras program. Bygghallar användes som scen, vilket gjorde att bygg- och fordonskillar fick gå på teater där de annars har lektion. Upprymda recensenter beskrev levande hur de gick på teater där eleverna satt uppflugna på allehanda byggställningar.
Självklart var publiken både intresserad och stillasittande.

Nu är pjäsen Concha tu madre ute på sin andra turné, denna gång ensam. Under tre dagar besöker vi Blekinge. Karlshamn, Sölvesborg och Karlskrona får besök av en pjäs som handlar om papperslösa, där den ena killen bryter kraftigt, där båda huvudrollerna skulle kunna kallas invandrare även om det ene faktiskt är svensk med de fyra sista siffrorna och allt.
På förmiddagen i Karlskrona, staden där Sverigedemokraterna är tredje största parti, spelar de i en stor bygghall där 140 byggelever har bänkat sig. I senaste valet blev Sverigedemokraterna största parti på skolan. De sitter still, de skrattar, de är med. När jag leder samtal efteråt sitter de fortfarande kvar. På eftermiddagen spelar de utanför stan där fordon och vissa inriktningar i byggprogrammet har sina lokaler. Det är kyligare, där finns det sådana som öppet kallar sig nazister i publiken och själv har jag aldrig sett så mycket sydstatsmärken samlat. De sitter still, de kollar. De skruvar besvärat på sig under samtalet men de sitter där.