Sverige har inte främst brist på mat. Sverige har brist på kontroll över de system som gör maten möjlig. Det är där livsmedelsberedskapen måste börja, skriver Daniel Blennow.
När jag antogs till ett beredskapspolitiskt projekt för hemmaodlare, finansierat av Malmö stad, började jag räkna på mina tomater. Det visade sig bli mer avslöjande än jag hade trott.
Vi är tio villaägare som får en kurs i att maximera våra matodlingar. I min villaträdgård odlar jag bland annat 30 tomatplantor och 40 meter gråärtor. I år hoppas jag kunna skörda ungefär 100 kilo tomater.
Det låter mycket. Men när jag jämförde den planerade skörden med min familjs faktiska näringsbehov försvann känslan av överflöd.
Vi är två vuxna och fyra barn som bor hos oss halva tiden. Hundra kilo tomater kan låta mycket i en villaträdgård. Men det är mindre än en sjundedel av vårt årsbehov av frukt och grönt, och bidrar nästan ingenting till kalorier, protein och fett.
I rapporten Räcker maten? ställer två lantbruksforskare vid SLU samma fråga på nationell nivå. De frågar inte bara hur mycket mat Sverige producerar, utan hur den svarar mot människors faktiska näringsbehov.
I beredskapsdebatten fastnar frågan ofta vid importen. Sveriges försörjningsgrad brukar beskrivas som omkring 50 procent – men det måttet handlar om handel, inte om behov. Rapporten ställer en annan fråga: producerar vi tillräckligt med energi, protein, fett, frukt och grönt? Det kallas näringsmässig försörjningsgrad. Förskjutningen verkar liten. Men den förändrar allt.
Regeringen driver en politik som vill öka produktionen – men utan att säkra det produktionen vilar på. Då riskerar vi att producera mer av fel saker, medan sårbarheten består.
Enligt rapporten producerar Sverige under ett normalår råvaror som motsvarar 150–200 procent av befolkningens energibehov, 200–250 procent av proteinbehovet och 110–140 procent av fettbehovet. Däremot täcker produktionen av frukt och grönsaker bara omkring 20 procent av det rekommenderade intaget.
Det borde skaka om svensk livsmedelspolitik. Om Sverige redan producerar mer kalorier och protein än befolkningen behöver, räcker det inte att svara med kapitalstarka bolags favoritlösning – producera mer. Då måste vi börja producera rätt.
Regeringens Livsmedelsstrategi 2.0 landar i just det: mer. Mer råvaror till industrin. Mer volym genom handeln. Mer att tjäna pengar på.
Det är inte livsmedelsberedskap. Det är en tillväxtstrategi för de företag som redan kontrollerar kedjan från gödsel till butikshylla. Och den förväxlingen är inte oskyldig. Beredskap handlar inte om att maximera omsättningen i livsmedelskedjan. Den handlar om att människor ska kunna få den näring de behöver även när något går sönder.
Räcker maten? skiftar inte bara fokus från import till näringsbehov. Rapporten skiftar också fokus från produktion till försörjningsförmåga – det vill säga om produktionen fungerar även när något störs. Och det avgörs inte bara av bönderna, utan av allt det som får maten från jord till bord.
Svenskt jordbruk använder 240 miljoner liter diesel om året. Nästan allt av det är fossilt. Nästan allt av det köps utifrån – till priser som sätts på marknader svenska bönder inte kontrollerar, i kedjor som sträcker sig långt bortom svenska gränser. Det är inte en teknisk detalj. Det är en kontrollpunkt. Och den ägs inte av bönderna.
Det spelar ingen roll hur mycket rödbetan har vuxit i svensk jord – den är fortfarande internationell. Gödseln kommer från naturgas, naturgasen från Ukraina, och transporterna kan störas långt bortom Sveriges gränser. Ett stängt Hormuzsund har snabbt blivit en svensk matfråga. Ett svenskt bröd kräver importerad gödsel och diesel. En svensk mjölk kräver el och ett mejeri som fungerar.
Regeringen driver en politik som vill öka produktionen – men utan att säkra det produktionen vilar på. Då riskerar vi att producera mer av fel saker, medan sårbarheten består.
Så trots att Sverige på papperet producerar mer kalorier och protein än befolkningen behöver, är tryggheten bräcklig. Om dieseln inte kommer fram och traktorn står still spelar det ingen roll att Sverige är självförsörjande till 50 procent i dag eller att livsmedelsstrategin lovar att öka den till 100 procent.
Det jag har lärt mig av att räkna på min egen odling är att nästan ingen försörjer sig själv. Inte bonden, inte staden, inte landet och inte heller villaodlaren. Mat är något djupt gemensamt. Vi är beroende av jord, vatten, arbete, energi, transporter och kunskap som ingen ensam kontrollerar.
Ändå behandlas maten ofta som ett individuellt ansvar. Konsumenten ska välja rätt. Bonden ska effektivisera och odla mer. Staten ska stimulera produktionen. Men beredskapspolitiken kan inte bygga på att staten stimulerar mer produktion. Den måste skilja på produktion som ökar volymerna när det inte är kris och produktion som stärker vår försörjningsförmåga när det är det.
För när någon äger dieseln, gödseln eller mejeriet, lagret och hyllan fungerar de som grindar. Maten måste passera dem innan den når oss, och varje grind kan ta betalt, stänga, strypa eller styra flödet. Och så länge livsmedelspolitiken handlar om att öka volymen genom de grindarna, i stället för att förändra vem som kontrollerar dem, är beredskapen en illusion.
Livsmedelsförsörjning är en samhällsfråga, lika grundläggande som försvaret, elnätet och tågrälsen. Sverige har inte främst brist på mat. Sverige har brist på kontroll över de system som gör maten möjlig.
