Systemet är stabilt – men beståndsdelarna är var för sig också bräckliga. Detta är den borgerliga regeringen väl införstådd med, och har nu systematiskt börjat angripa sten för sten i det svenska välfärdsbygget.
I mångt och mycket bygger ordningen på arbetsmarknaden på idén att endast löntagarna själva är löntagarnas vän. Det är fackföreningsrörelsen – inte stat, riksdag eller regering – som kan antas tillvarata löntagarnas intresse i vått och torrt.
Det finns några sanningar som tål att upprepas.
A-kasseersättning är inte bidrag. Föräldrapenning, sjukpennning och sjukersättning är inte bidrag. Dessa ersättningar utfaller enligt ett försäkringssystem, och bör benämnas försäkringar. Att beteckna arbetslösa och sjuka som bidragstagare är intressant för borgarna, inte för arbetarrörelsen.
Höga tak i ersättningarna är inte enbart viktiga för att välbemedlade ska kunna upprätthålla en god levnadsstandard. Välfärdssystemen fungerar bara om de innefattar många. Det brukar kallas det generella välfärdssystemet. Om man däremot nöjer sig med ett golv för dem som har minst pengar, grundtrygghet, får de rikare inte tillbaka tillräckligt av systemen. De börjar då lösa privata försäkringar. Därpå kommer de att tycka sig betala för mycket i skatt, i förhållande till vad de får ut. Det blir politiskt omöjligt att omfördela genom höga skatter.
Det finns inte någon motsättning mellan det generella välfärdssystemet och strävan efter inkomstutjämning. Om alla en dag skulle tjäna exakt lika mycket skulle absolut rättvisa uppstå i systemet per automatik.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på att löner och många andra villkor avtalas fram mellan arbetsmarknadens parter – fack och arbetsgivare – i stället för lagstiftas av riksdag och regering. Det är den långsiktiga fackliga styrkan som avgör – inte skiftande majoriteter i parlamenten. Och modellen har dessutom omhuldats även av arbetsgivarna, så länge styrkeförhållandena varit någorlunda jämna.
Att lagstadga om minimilöner är förödande och kontraproduktivt, eftersom det skulle stödja arbetsgivarnas rätt att sätta lägsta möjliga lön, i stället för att ge arbetsgivarna en kraftmätning i varje avtalsrörelse. Internationellt har länder med lagstadgad minimilön LÄGRE lönenivåer. Om enbart lagstiftning reglerar arbetsförhållanden och löner, måste den anställde driva process i domstol ensam mot arbetsgivare som bryter mot lagen. I och med kollektivavtal har den anställde hela facket i ryggen. Facken kan också, inte minst, utöva den solidariska lönepolitiken. Genom att sträva mot högre lägstalöner, och hålla tillbaka de högsta, motverkas lönekonkurrens mellan branscher och bibehålls det sammanhållande kittet inom arbetarrörelsen. Givetvis är det främst kvinnor som tjänar på att även de lägsta lönerna hänger med uppåt.
Men regeringen Reinfeldts attacker mot vårt välfärdssystem och mot den svenska modellen har inte uppstått ur tomma intet. I ärlighetens namn krattades manegen redan av socialdemokraterna, sedan tjugo år bedrivit en allt mindre klassmedveten politik. Framför allt en permanentad hög arbetslöshet gjorde att förtroendet för den svenska modellen sjönk. Tilliten till socialdemokraterna sjönk. Detta banade följdriktigt väg för den borgerliga alliansen i senaste valet.
Nu ser vi att den generella välfärden och ordningen på arbetsmarknaden angrips hårt steg för steg. På sikt kommer angreppen att urholka solidariteten och rasera systemen. Men stödet hos folket för den svenska modellen är starkt.
Hur mycket skada kommer regeringen Reinfeldt hinna åstadkomma? Det är en kamp mot klockan för såväl röda som blå.
