”Vet du om politiker vore ärliga…” sa en vän, vi kan kalla honom Harry, till mig när han skjutsade mig genom centrala Arjeplog. ”Säg inte att hela landet ska leva. Säg till mig, Harry, hela landet kan inte leva. Jag får acceptera det, men var ärlig.”
Arjeplogs kommun, där de 2800 boende utgör en befolkning på 0 invånare per kvadratkilometer, känns för de flesta i Sverige rätt avlägsen. Men därmed skapas också en samhällelig gemenskap som är svårslagen på andra håll i landet.
Jag fick punktering på min bil på vägen till Arjeplog, på ett av ställena där vägen är så dålig att man borde veta bättre än att köra så snabbt som tillåten hastighet. Det är därför Harry skjutsar mig, och han pratar i telefon med en verkstad i närheten.
”Tjena, Harry här. Jo, jag har en punkterad Volvo utanför min uppfart, kan ni komma och byta däck på den imorgon bitti? Schysst!” Han lägger på, tittar på mig och säger ”Ser du? Jag behövde inte ens berätta vars jag bodde.”
Jag är i Arjeplog i jobb och mitt jobb är att vara politisk redaktör på Piteå-Tidningen, vars redaktion ligger 22 mil bort. PT har hela Pite Älvdal som spridningsområde, alltså från kusten hela vägen upp till norska gränsen via kommunerna Älvsbyn, Arvidsjaur och Arjeplog. Trots distributionsstöd är det inte precis en vinstaffär att bevaka Arjeplog.
Varför gör vi då det? Tja, för att tidningen anser att det finns ett demokratiskt värde i lokal nyhetsbevakning även i glesbygd. Och så fungerar det på många håll i landet. Lokaltidningar går ekonomiskt halvbra eller heldåligt, med stora geografiska ytor att täcka i ständig konkurrens med mindre seriös media.
Om vi inte får ta del av seriös journalistik i vår närhet, är risken att vi hämtar vår information genom alternativa medier större
Digitaliseringen har kommit långt för de traditionella papperstidningarna, längre än vad många kanske tror, och det beror till stor del att den digitala utvecklingen underlättat spridandet av nyheter snabbt.
Men vi talar allt oftare om det farliga med filterbubblor. De innebär, som de flesta vet, att vi allt oftare, både på internet och utanför, bara får intryck och information som bekräftar vår egen världsbild.
På ett vis är nog dessa bubblor vanligare att befinna sig i om en bor i storstan, där segregationen är så påtaglig att den nästan blir osynlig. Du lever ditt liv, rör dig i din stadsdel, hänger med dina vänner, som jobbar med ungefär samma sak och tycker likadant som du. Så fungerar det inte glesbygd.
I glesbygd träffar du dagligen oliktänkande, och representanter från alla delar av samhället. För samhället i sig är så litet att det inte går att låta bli. Man behöver inte komma överens, men man tvingas faktiskt klara av att se andras perspektiv och lyssna på varandras åsikter.
Däremot är lokaljournalistikens varningar för nedläggning eller nedskärningar del av faran med filterbubblor och hur vi tar in information på glesbygd. Om vi inte får ta del av seriös journalistik i vår närhet, är risken att vi hämtar vår information genom alternativa medier större.
Därför tillsattes en medieutredning av den tidigare regeringen. I denna föreslogs bland annat ett särskilt stöd till de medieaktörer som utökar eller startar nytt på så kallade ”vita fläckar”, alltså områden som i dagsläget inte har lokal mediebevakning.
Det är en i grunden god, men tyvärr taskigt formulerad, tanke. Den beskrivningen innebär är att medier, som kämpar för att kunna fortsätta bevaka de områden som annars skulle blivit vita fläckar för länge sedan, alltså inte kommer kunna söka detta stöd. Därmed motverkar skrivelsen sitt eget syfte.
Kanske kan de prova söka det ändå. Kanske får de ett ja. Men kanske kommer flera lokaltidningar runtom i Sverige behöva säga till sina prenumeranter i glesbygd att ”Harry, hela landet kan inte leva” trots att den egentliga politiska viljan är att lova det motsatta.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.