Det första målet var ju att få bort Iraks massförstörelsevapen. Det lyckades så väl att ingen har lyckats hitta ett enda efter invasionen. Det andra målet var att förgöra USA:s fiender i det irakiska Baathpartiet. Det lyckades också, eftersom baathisterna istället blev USA:s vänner och hjälpsamma byggstenar i den nya statsapparaten. Det tredje målet var att bekämpa den politiskt extrema terrorismen. Också det lyckades eftersom ”terrorismen”– motståndet – nu har blivit politiskt mainstream i Irak. Det fjärde målet var att inrätta demokrati av amerikansk modell. Också det lyckades över förväntan: vänstern marginaliserades tack vare sitt samarbete med etablissemanget, medan konservativa, religiösa och familjefundamentalistiska grupper kammade hem segern. Eventuellt kan också kvalitén på valets tillgänglighet för oönskade väljare likna den nya amerikanska standarden satt i Florida och Ohio.
Det kanske inte är läge att skämta om det irakiska valet, men vi får konstatera att precis allt som sagts oss har varit fel, även de senaste veckorna.

Valet var för det första inte en kraftmätning mellan ockupationen och motståndet. Många har tvärtom röstat med ett underhandslöfte om att ockupanterna skall köras ut.
Konflikten i Irak utspelas inte mellan ett fundamentalistiskt muslimskt motstånd och sekulära demokratiska ockupationsvänner. Bland shiamuslimerna är en av de mest extrema grupperna, SCIRI – The Supreme Council for Islamic Revolution in Iraq – samtidigt den mest USA-vänliga. Bland sunniterna är det gamla baathister som Allawi – sekulära, men knappast demokrater – som stödjer ockupationen.
Inte heller argumenten om att motståndet mot ockupationen är ”utländskt”, medan stödet för ockupationen är ”patriotiskt” håller. SCIRI är nära bundet till Iran. De som USA har föreslagit leda landet kom tillbaka från lång exil i just USA. Det irakiska kommunistpartiet IKP har en tragisk historia av beroende till Sovjet, ett beroende som redan under 1960-talet skar av dem från folkligt inflytande.

Det är, kort sagt, dags att rasera propagandabilderna. Det politiska landkapet i Irak är mer komplicerat och det är svårt att säga vad som kommer att hända. I de första valanalyserna från vänster finns åtminstone två gissningar utifrån om hur de interna politiska krafterna förhåller sig till ockupationen.
Pepe Escobar skriver i Asia Times att den nya regeringen kommer att vara instabil, men måste höja rösten mot USA, eftersom valets shiitiska segrare inte kan backa i kärnfrågorna utan att förlora allt stöd.
Edward S Herman menar att valet blir starten på ett totalt krig från regeringen mot allt motstånd, i likhet med vad som hänt tidigare i Dominikanska republiken, Vietnam och El Salvador.

Men oavsett om Escobar eller Herman har rätt bör vi stödja motståndet mot ockupationen. En regering som tar strid mot ockupanterna kommer att behöva stödja sig på motståndet. En regering som låter USA stanna förtjänar inte stöd: då är motståndet det vi skall hoppas på.
Valet i Irak lanseras som ännu en vändpunkt i kriget. Sveriges regering tar nu liksom EU tillfället att tona ned kritiken mot USA. Och vi kommer säkert att få höra argumenten om att motståndet nu är illegitimt eftersom det finns en folkvald regering. Men det är precis tvärtom: den nya regeringen kommer att vara illegitim om den inte snart ser till att ockupationen upphör. Om inte i våra ögon, så i irakiernas.