Vänsterpartiets miljöpolitik är bra. Tyvärr får partiet inte så mycket cred för det. Då kan man förstås skylla på de stora orättvisa demonerna Media och Miljöpartiet. Men jag tror ändå att vänsterpartiet också får skylla sig lite självt. Min uppfattning är att vänsterpartiet lider av viss – sällan erkänd – beröringsskräck med miljöfrågorna. Denna är djupt irrationell och därmed stark som ett troll. Den är så klart inte allenarådande och den syns oftast inte i direkt och bokstavlig bemärkelse, på den välputsade ytan. Men den finns där, det är ett slags kultur. Den bygger mestadels på gammal tråkig, enögd polariseringslogik, eller kalla det svart-och-vitt-tänkande.
Ungefär så här: Vi hatar miljöpartiet (borgerliga new age-hippies), och att omfamna deras hjärtefråga är ju att ge dem rätt. Usch. Ungefär så här: Miljöpolitik har blivit ett låtsasradikalt alibi som tenderar att tränga ut klassperspektivet, därför är miljöpolitik per definition antisocialistisk. Och ungefär så här: Arbetare köper inte ekologiska äpplen och har inte råd med miljöbil, därför är det dåligt med ekologiska äpplen och miljöbilar.
För att föregripa kritik: detta är en grov tillspetsning. Mängder av vänsterpartister gör ett fantastiskt jobb med miljöfrågorna och är inte fångna i ovan nämnda logik, en del bara delvis. Och inga eller mycket få vänsterpartister skulle använda sig av denna typ av argumentation, då det vore intellektuellt förnedrande. Men om och om igen ger sig här och var känslobaserade reaktioner tillkänna, vilka opererar enligt ovan nämnda logik.
Jag tycker man borde kunna ställa högre krav på människors förmåga att hålla två bollar i luften samtidigt. Typ: Ja, miljöpartister är borgerliga eller kanske rentutav kokobäng, men det är ändå viktigt att vi räddar vår jord eftersom den är grunden för människans existens som är grunden för såväl socialism som feminism.
