För snart 100 år sedan, under den industriella kapitalismens glansdagar, anlade bilmagnaten Henry Ford en stad mitt i den brasilianska djungeln för att utvinna gummi. Men uppror från både lokala arbetare och naturen gjorde att staden övergavs. Kvar står i dag ett ruinlandskap som vittnar om kapitalismens excesser.
När Henry Ford 1927 meddelade att hans företag hade köpt rättigheterna till ett landområde större än delstaten Connecticut i Amazonas för att odla gummiträd och bygga en stad mitt i djungeln, firade pressen det som mötet mellan två lika starka krafter. På ena sidan stod världens mäktigaste industrimagnat, som uppfunnit såväl det rullande bandet som nya produktionsnormer i syfte att i all oändlighet duplicera delar i ständigt enklare och bättre versioner. På den andra stod världens största flodsystem som förser nio länder med vatten och sträcker sig över en tredjedel av den sydamerikanska kontinenten – ett område som då var så vilt och så fullt av liv att vattendragen intill Fords område härbärgerade fler fiskearter än alla Europas floder tillsammans. En kamp mellan den amerikanska kapitalismens ohejdbara energi i början av 1900-talet, inkarnerad av Ford, och en ursprunglig värld som ingen dittills hade lyckats erövra, och som symboliserades av Amazonflodens lugna majestät. Enligt Washington Post skulle Ford skänka djungeln ”den vita mannens magi”, för att odla inte bara ”gummi utan även gummiarbetarna själva” (augusti, 1931).
Affärsmannens engagemang i norra Brasilien är en del av den historiska vändpunkten när upptäckarnas och äventyrarnas epok övergick i världshandelns era. Om Ford själv såg djungeln som en personlig utmaning var det inte så mycket av vilja att dominera naturen som av vilja att främja sin vision av Amerika. Hans syn på existensen var inte befriad från romantik, särskilt som han försökte sprida traditionen med baldanser. Men bilindustrins okrönte konung hade icke desto mindre en stark äventyrslusta. ”En man som arbetar hårt borde äga en fåtölj, en knastrande öppen spis och en behaglig miljö”, slog han fast. Mitt i djungeln lät Ford därför bygga små hus i samma stil som i borgerliga bostadsförorter där brasilianska arbetare skulle bo, och ålade dem att odla sina egna grönsaker i trädgården.
Mellan 1927 och 1945, då han sålde landet till den brasilianska staten, spenderade Ford tiotals miljoner dollar på att bygga två amerikanska städer mitt i djungeln – den första hade övergetts efter att en parasit förstört en plantage. Invånarna åtnjöt civilisationens alla fördelar: torg, trottoarer, rinnande vatten, sjukhus, gräsmattor, biografer, simhallar, golfbanor, asfalterade vägar och, såklart, bilar av märket Ford. När USA:s militärattaché i Brasilien Lester Baker besökte Fordlandia upptäckte han till sin förvåning ett ”paradis” som hämtat från Mellanvästern, utrustat med ”elektriska lampor, telefoner, tvättmaskiner, skivspelare och kylskåp”.
Men de första åren präglades av en typ av våld och misär som har mer gemensamt med en gränsstad i vilda västern än med Disneyland. Malaria och gulsot gjorde att dödligheten sköt i höjden. Himlen förmörkades av askmoln från de största bränderna som anlagts av människor i Amazonas. Migranter på jakt efter arbete, som främst kommit från uttorkade och svältdrabbade regioner i nordöstra Brasilien, samlades i arbetslägren, lockade av ryktet om att Ford anställde tiotusentals män för fem dollar om dagen. De kom tillsammans med sina kvinnor, barn, mostrar, fastrar, morbröder, farbröder och kusiner, som klämde in sig i baracker gjorda av trälådor och tältdukar.
Arbetare som flydde från plantagerna vittnade om våld med blanka vapen, myterier och amerikanska förmän som förvandlade urskogen till ett stort lerfält utan att de hade någon som helst aning om hur man odlar gummiträdet hevea. För dem som stannade hade den fordistiska rekryteringen dåliga konsekvenser: strikta arbetstider trots hetta och regn, bestämd mathållning, till och med för mödrar som enbart fick mata sina nyfödda med sojamjölk (Ford hatade kor), förbud att gå till lokala spelhus eftersom alkohol var förbjudet.
I december 1930, två månader efter ”revolutionen” som hade fört Getúlio Vargas till makten, bröt en revolt ut. Med slagord som ”Död åt amerikanerna!” och ”Brasilien åt brasilianerna!” brände de ned en del av plantagen och tydliggjorde sina krav. De amerikanska förmännen var mycket medvetna om att för deras arbetsgivare utgjorde arbetarnas organisering ”den värsta plågan planeten någonsin har drabbats av”. De lyckades få hjälp av armén: demonstranterna avskedades och småföretagarnas butiker stängdes.
Men nu var det naturens tur att göra uppror. Ford hade insisterat på att gummiträden skulle planteras i täta rader – i enlighet med den kända modell som rådde i hans fabriker i Detroit, där det täta avståndet mellan maskinerna minimerade rörelsemöjligheterna. På det sättet lyckades man skapa en idealisk miljö för kackerlackor och skadliga svampar som snart började angripa plantorna. Fordlandia tycktes fördömt.
Det är dock inte utan att man känner en viss melankoli när man besöker resterna av staden i dag. Trots de första kolonisatörernas intensiva användning av bränder, och skogsförbrukningen som det som då var Latinamerikas största sågverk stod för, för platsen inte så mycket tankarna till skogsskövlingens förstörelse som till en annan typ av förlust: avindustrialiseringen. Det rostbetäckta vattentornet och ruinerna efter sågverket påminner på ett obehagligt sätt om industriruinerna i Iron Mountain i Michigan, en annan ”Ford-stad”.
Ungefär två kilometer från Fordlandias flodhamn, på en kulle omringad av en flod, ligger resterna av det amerikanska kvarteret. Trähusen som fortfarande präglas av protestantisk återhållsamhet har behållit sina spåntak, trägolv, gipsväggar, stuckaturer, kaklade badrum, vägglampor och kylskåp. Efter att ha förfallit och slukats av vegetationen inhyser de nu kolonier av fladdermöss som har målat om golven med ett tjockt lager guano.
Närmare floden lever brasilianer, varav vissa är gamla Ford-anställda, fortfarande i enkla bungalows som står på rad längs tre gator. Elcentralen och sågverket skiljer denna arbetarstad från de vitas gamla kvarter. Turbiner och generatorer har försvunnit från maskinsalen, men industriella lämningar ligger fortfarande utspridda på marken i området. En stump räls påminner om det fem kilometer långa järnvägsspåret som användes för att föra vedträna till centralen.
Greg Grandin är författare till boken Fordlandia: the rise and fall of Henry Ford’s forgotten jungle city
Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatiques magasin Manière de voir
Översättning: Jonas Elvander
