Finanskriser är förutsägbara och återkommer i ett visst mönster. Varningstecknen är tidiga och tydliga. Ändå blir regeringar och finanskretsar lika häpna varje gång. Rekordet hittills har regeringen Reinfeldt.
Redan på hösten 2006 var kristecken tydliga i USA och vicechefen för Bank of England, Rachel Lomax, varnade för en stor likviditetskris under 2007. I augusti 2007 stod bankjätten Citygroup med cirka tio miljarder dollar i värdelösa lån och med ett bankrutt fastighetskreditföretag kallat Egg som barlast.

I augusti var den franska jätten Paribas i kris.
I januari 2008 stod franska Societé General med fem miljarder euro i förluster på derivathandel. Och den 22 i samma månad sänkte den amerikanska centralbanken styrräntan med 0.75, till den lägsta på 23 år och veckan därefter med ytterligare 0.5 – ett historiskt kristecken så gott som något.
I mars 2008 ropade Storbritanniens fem största banker på hjälp från staten på grund av svår likviditetsbrist. Och i samma veva var det dags för Bank of England att inse att ingen ville köpa det havererade bostadslåneföretaget Northern Rock. Goldman Sachs, som på bankens uppdrag analyserade läget, rekommenderade förstatligande(!).
Och så har det fortsatt.

Enligt en hemlig rapport från EU-kommissionen, som läckte ut i brittiska Daily Telegraph, är 44 procent av tillgångarna i EU:s banker värdelösa. Reinfeldt var ju nyss nere i EU. Fick han inte se rapporten? Eller ville han inte? Han verkade i alla fall inte ha några synpunkter.
Är det inte dags för oppositionen att börja diskutera konkret, utifrån att finanskriser inte är några naturkatastrofer utan resultat av inkompetens, personlig girighet och oansvarighet. Vi bör påminna oss att kriser bara i gynnsamma fall leder till folklig revolt – de kan tyvärr också leda till rädsla, känsla av maktlöshet och passivisering.