Efter den azerbajdzjanska krigsvinsten i Nagorno-Karabach tog landets auktoritära ledare allt hårdare tag om makten i landet och möjligheten till opposition minskade ytterligare. Samtidigt har befolkningen i Armenien drabbats hårt kriget som nu blossar upp igen.

Areg Poghosian stoppar in nyckeln i startlåset i traktorn och vrider om. Den gamla motorn skriker och ryker när den börjar arbeta.

– Inte den här gången heller, suckar Areg innan han stänger av motorn och hoppar ner från traktorn.

Han kliar sig i håret på huvudet och tittar på den gamla sovjetiska traktorn som de har kämpat med att få styr på i ett par dagar. Brodern Murad skakar på huvudet och konstaterar att ”det bara är att fortsätta”.

– Det är väl ett litet problem i sammanhanget, säger Areg och torkar av sina händer på ett stycke tyg innan han tar i hand.

Från den lilla byn Yeghvard där han bor med sin familj kan man titta ut över horisonten. Om man tittar tillräckligt noggrant kan man se azerbajdzjanska flaggor bredvid militära utposter. De fanns inte där för bara några år sedan.

– För två år sedan hade vi 90 procent mer mark, nu har vi nästan inget kvar, säger han när han blickar ut över jordbruket nedanför berget.

Det har snart gått två år sedan kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach ägde rum. Det var efter nästan 30 år av fredsförhandlingar som Azerbajdzjan den där söndagsmorgonen den 27 september 2020 avfyrade de första raketerna mot armeniska så kallade separatistiska soldater i regionen.

Kriget som varade i fyrtiofyra dagar tog slut i november när Armenien och Azerbajdzjan, med Rysslands hjälp, undertecknade ett avtal om eldupphör. Den icke-erkända självstyrande regeringen i Nagorno-Karabach förlorade nästan två tredjedelar av det territorium som man tillförskansat sig under ett krig på 90-talet och Azerbajdzjan gick vinnande ur striderna med nytt självförtroende.

Grunden till dagens konflikt är en omröstning om självstyre 1988. Det var det lokala parlamentet i den autonoma sovjetrepubliken Nagorno-Karabach som röstade om att skrivas över från den azerbajdzjanska sovjetiska delrepubliken till den armeniska. Nästan 90 procent röstade för att så skulle ske.

Den azerbajdzjanska regeringen ogiltigförklarade omröstningen i Nagorno-Karabach.

I Azerbajdzjan uppfattade många omröstningen som en krigsförklaring, vilket utmynnade i att pogromer mot armenier utbröt i flera städer. När Sovjetunionen föll 1991 var det fullskaliga kriget ett faktum. Armenierna i Nagorno-Karabach tog med hjälp av den utländska diasporan kontroll över regionen, och azerbajdzjanerna drevs på flykt.

Efter tre år av strider räknade konflikten en miljon flyktingar, både armenier och azerbajdzjaner, och 30 000 döda.

FN:s säkerhetsråd uppdrog åt Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, att att bedriva fredsförhandlingar.

I dessa ansvarar sedan 1997 Frankrike, Ryssland och USA för medlandet. Ett skarpt förslag, Madridprinciperna, kom 2009 där både ett lands territoriella integritet och ett folks rätt till självbestämmande skulle tas i beaktande. Både Armenien och Azerbajdzjan har godkänt principerna, men de har inte verkställts.

Efter kriget 2020 anser Azerbajdzjan att formatet genom OSSE inte längre behövs. Azerbajdzjan anser att man löst konflikten med militära medel – vilket landets president Ilham Alijev menar sätter punkt för fredsförhandlingarna.

I dag bevakas eldupphöret av 2 000 ryska trupper enligt det avtal som skrevs mellan Armenien och Azerbajdjzan. 2025 ska avtalet mellan länderna förnyas. Frankrike och USA har godkänt lösningen i brist på andra initiativ.

En som inte är övertygad över att kriget har inneburit en lösning är den azerbajdzjanska vänsteraktivisten och statsvetaren Bahruz Samadov. Han skriver sin doktorsexamen på Karlsuniversitet i Prag om Alijevregimens retorik och auktoritärism. På ett café i Georgiens huvudstad Tbilisi förklarar han att kriget 2020 är ett stort misslyckande för fredsrörelsen.

– Vi var ett gäng som gick ihop om att skriva ett fredsmanifest under själva kriget. Det blev givetvis hårt kritiserat av stora delar av samhället. Inte minst av civilsamhällesorganisationer som liksom de flesta andra stämde in i skönsången bakom Alijevregimens krigsretorik, säger Bahruz.

En anledning, som han beskriver det, är att man i Azerbajdzjan genomfört auktoritära lagändringar som resulterade i att civilsamhället bröts ner mellan åren 2013 och 2015. De föreningar som är kvar är godkända av regimen och har ingen självständig agenda.

– Vi som är kvar i fredsrörelsen har fått arbeta mycket mer under jord. Visst är vi så pass få så att regimen inte riktigt bryr sig om oss, men vi har ont om medel för att organisera oss, säger han.

Han menar dock att nyheterna om att ett fyrtiotal azerbajdzjanska krigsveteraner har tagit livet av sig har gjort att folk har börjat bli mer kritiska mot regeringen. I Armenien finns jämförelsevis bara ett känt fall där en veteran har tagit sitt liv.

– Jag skulle verkligen inte säga att folk i stort är organiserade i fredskampen, men när Azerbajdzjan anföll Nagorno-Karabach i augusti kunde man se i sociala medier att vanliga människor ifrågasatte om det var värt det. Man börjar bli mätta på krig, säger Bahruz Samadov.

Han syftar på när Azerbajdzjan i början på augusti anföll armeniska trupper i Latjinkorridoren, ett område som ansluter Armenien till Nagorno-Karabach. Det resulterade i tre döda på den armeniska sidan, och en på den azerbajdzjanska.
Med nya gasavtal med EU för att byta ut beroendet från Ryssland finns indikationer på att öppna samhället något. Det är tal om Alijevregimen ska tillåta ett öppnare civilsamhälle. Bahruz Samadov tror dock att dessa inte kommer förändra mycket.

– Det finns små eftergifter som regimen kommer göra, men de är inte av märkbar natur utan kommer nog uppfattas som symboliska för att blidka Europa, säger han.

Azerbajdzjan rankas av både the Economists demokratiindex och Freedom House som mer auktoritärt än både Belarus och Ryssland. Reportrar utan gränser placerar landet på plats 154 av 180 i sitt yttrandefrihetsindex.
Dessutom anses landet av antikorruptionsorganisationen OCCRP ha ett av de mest välutvecklade korruptionssystemen i världen. Man har systematiskt mutat journalister, politiker och beslutsfattare i Europa i något som fått öknamnet ”kaviardiplomati”.

Mutorna har delvis skett genom organisationen The Azerbaijan-European Society (TEAS) där bland andra den före detta moderata politikern Göran Lindblad var en frontfigur. En läcka, som den tyska tankesmedjan European Stability Initiative tog del av, visade att TEAS lyckades med mutor påverka tillräckligt många delegater för att en omtalad omröstning i Europadomstolen 2011 skulle falla på målsnöret. Omröstningen handlade om att fördöma Azerbajdzjan för bristande mänskliga rättigheter.

I TEAS uppdrag ingick det också att påverka beslutsfattares och forskares syn på konflikten i Nagorno-Karabach. Däribland påverkades det UD-finansierade svenska forskningsinstitutet Institute for Security & Development (ISDP) i Stockholm som trots att TEAS inte längre finns fortfarande tar emot pengar från ett byggbolag ägt av Alijevfamiljen.

Areg och hans bror Murad, som förlorade stora delar av sina ägor i samband med kriget lever dock långt ifrån storpolitiken. För dem är det viktigaste att få livet att gå ihop.

– Vi höll på att spara ihop till en ny traktor, säger Areg som trots allvaret skrattar åt saken. Men nu får vi väl ha kvar den här gamle jäveln ett tag till!

Murad som står vid sidan av fortsätter att försöka få ordning på motorn och ropar till sig bror att sätta sig i traktorn igen.

– Tyst med dig nu, vi måste ut till skörden innan den också försvinner.

Efter att Flamman var på plats i Yaghaverd har Azerbajdzjan anfallit byn. Den 13 september inleddes en militäroffensiv som har lett till att familjerna som bor där har evakuerats. Även efter att Ryssland meddelade att ett nytt vapenstillestånd trätt i kraft så har striderna fortsatt.

Nagorno-Karabach

Officiellt namn: Republiken Artsach (sedan 2017)
Huvudstad: Stepanakert (Chankendi på azeriska)
Befolkning: 130 000 invånare (innan kriget 2020: 155 000)
Nagorno-Karabach är föremål för en av flera konflikter i Kaukasien som uppstod när länge undertryckta etniska motsättningar blossade upp i samband med Sovjet-unionens kollaps 1991. Azerbajdzjan och Armenien hamnade i krig om Nagorno-Karabach, varpå vapenvila ingicks 1994. Länge rådde dödläge, om än med upp-flammande strider, innan ett kortvarigt krig 2020 med-förde svåra förluster för områdets armeniska befolkning och bitterhet i Armenien.

Fakta: Landguiden

Rasmus Canbäck

Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Så gör Tidöregeringen det igen. Direktstyr statliga myndigheter i sin ”heliga” kamp mot folkrörelserna. Det som arbetarrörelsen har byggt upp måste raseras och det ska gå fort, helst så mycket förstörelse som möjligt på mandatperiodens fyra år.

I kommunikationen från regeringen vill man få det att framstå som att inga ändringar är gjorda, ”allt rullar på som vanligt”. Business as usual. Men Sveriges andra största parti, de som egentligen styr landet, är ärligare.

SDs Björn Söder slår återigen fast att ”Sida ska läggas ner” (DN 15/6). Han är missnöjd med hur partiets egna biståndsorganisation Hepatica behandlats sedan de bildades. Han är missnöjd med Sidas tjänstemän och han är även missnöjd med andra statliga tjänstemän. ”Många tjänstemän i Sverige bör bytas ut”.

Men Benjamin Dousas statssekreterare Diana Janse är toppen tycker Söder. Hon gör ju precis som SD vill, lyfter luren till generaldirektör Granit och får jobbet gjort. Statssekreteraren ordnar så att Olof Palmes Internationella Center (OPC), på en dag och som enda organisation, stoppas att ta del av SIDAs medel. Hon fixar också så att UNWRA, trots SIDAs egna rekommendationer att fullfölja utbetalningen av biståndet, blir utan stöd. Och hon svingar trollspöet så att Hepatica äntligen belönas efter allt hårt slit för att hjälpa specifikt kristna och pensionärer.

Inget fel med de målgrupperna, men bistånd handlar om humanitär hjälp för mänskligheten där den behövs, oavsett vilken religion eller kulturell grupp man tillhör. Bedömningen måste vila på grundläggande mänskliga värden.

Kulturhus, replokaler och konsertlokaler släcks ned på löpande band och Sverige blir tystare, tråkigare och dummare.

Det regeringen gör med biståndspolitiken är att med ”kirurgisk precision”, för att låna en formulering från Palmecentrets generalsekreterare Oscar Ernerot, följa Trumps och Orbáns politiska massakrer av demokratin hack i häl.

Beslutet om att stoppa stödet till OPC:s verksamhet inom civilsamhället internationellt får oerhörda konsekvenser. Det kommer att hämma demokratiutvecklingen i länder med ett redan svagt demokratikapital. Det handlar om civilsamhällsorganisationer i länder som Belarus, Georgien, Palestina, Moldavien, Namibia och Filippinerna som inte längre kommer att erhålla stöd genom OPC.

Strategin att attackera folkrörelserna och civilsamhället i stort började dock tidigare.

Mandatperioden inleddes med ett praktnummer av regeringen. Med Tidöavtalet i handen på väg från den inledande slottsbataljen rattade de bilen rakt mot det första budgetbeslutet att påbörja nedmonteringen av folkbildningen. En tredjedel av studieförbundens totala verksamheten – 500 miljoner kronor – skär regeringen bort under perioden 2024-2026.

Två studieförbund – Kulturens Bildningsverksamhet och Ibn Rushd – har redan fått stänga ned och de åtta som är kvar kämpar för sin överlevnad. Kulturhus, replokaler och konsertlokaler släcks ned på löpande band och Sverige blir tystare, tråkigare och dummare.

Kulturministern pratar ofta starkt och vältaligt om bildning, om att ge alla möjligheter att kunna navigera i det kulturella landskapet. Den som har en annan kulturell bakgrund än etnisk svensk ska få kompasshjälp genom den kulturkanon som herr Trägårdh kommer att presentera senare i år.

Man kan tycka vad man vill om en kanons vara eller icke-vara, men om bildning är något viktigt och som ska stödjas, då är det helt oförståeligt varför studieförbundens verksamheter ska krympa till den grad att en medborgare måste åka många, många mil för att komma till närmsta studieförbundsavdelning.

I veckan presenterade Parisa Liljestrand utredningen om breddad finansiering till kulturen. Vid presskonferensen slog kulturministern återigen fast att viljan att öka den privata finansieringen absolut inte har någonting att göra med att det offentliga stödet ska sänkas. Det ska verkligen hållas på samma jämna nivå , säger hon.

Dilemmat är att den offentliga finansieringen redan är fullständigt urholkad av Baumols effekt, det vill säga när kostnaderna för löner, lokaler, varor och tjänster ökar markant under längre tid, medan intäkterna står stilla. I vissa fall handlar det om rena sänkningar av det statliga stödet.

Sådant slår extra hårt inom kulturområdet.

Regeringen är inte lika tydlig som SDs Björn Söder när det kommer till deras politik inom folkbildning och kultur. Men strategin är tydlig. Även inom dessa områden ska paradigmskiftet genomföras.

En sak har dock Tidögänget kraftigt underskattat när det gäller den samlade strategin för att rasera folkrörelsernas arbete inom bistånd, civilsamhälle och kultur och det är hur befolkningen reagerar.

Läs mer

Ett minibibliotek skapat av studieförbundet NBV 2022,
i en kampanj för att visa hur folkbildningen sprider läsande
över landet. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Ledare • 25 mars, 2025

För oss på landet är folkbildningen allt

När effekterna av de politiska besluten kommer nära och lokalsamhället drabbas av nedstängda mötesplatser och verksamheter som funnits i 100 år, då blir motreaktionen kraftig.

Den kraften som då sätts i rörelse är civilsamhällets raison d’être och den kraften är stark.

Diskutera på forumet (0 svar)

Calle Nathanson

Studieombudsman och koncernchef ABF Stockholm

Politikerna har tappat de ungas förtroende. Så här kan de vinna det tillbaka.

Intervjun med mig i SvD, ”Du pekas ut som dum, obildad och ond”, hamnade på tidningens förstasida. Med armen djupt nere i torktumlaren pratade jag öppet om varför så många unga män känner sig svikna av politiken.

Men faktum är att det inte bara handlar om män. Problemet är större än så. Bara en av fyra unga tycker att samhällets framtid ser ljus ut. Majoriteten har tappat tron på politiska lösningar och inte ens hälften instämmer helt i att demokrati är det bästa systemet.

Politiken håller på att tappa en hel generation av unga och det är ett enormt demokratiskt problem. För oavsett vem som vinner valet så lär det, om inget ändras, bli för att de är ”de minst dåliga”. Inte för att unga på riktigt tror på dem.

Så här är sju sätt politiken kan vinna tillbaka ungas förtroende:

1. Ge oss visioner att tro på

”Vi har Black mirror, men var är vår White mirror?” undrade en vän nyligen. Vi unga är nämligen trötta på att dränkas i dystopier. Vi törstar efter politiker som vågar drömma stort och måla upp ett Sverige värt att tro på.

2. Sluta läxa upp, börja lyssna

När jag intervjuade Sara från Karlshamn, en ung före detta missbrukare, sade hon: ”Politikerna måste ut och prata med folket. Försöka att faktiskt lyssna.”

Orden hade lika gärna kunnat komma från någon av mina barndomsvänner. När unga känner att framtiden är hopplös förtjänar de mer än ett ”ja, men du är dum som röstar på SD”. För i stället en dialog i ögonhöjd och visa genuin nyfikenhet inför vår verklighet.

3. Visa att ungas känslor är politik

För de av mina klasskamrater som slutade tro på politiken började det oftast med en känsla. Ilska över att inte ha ett jobb, att bussen inte kommer i tid, eller över folkmordet i Palestina. Men allt det är ju politik! Avfärda inte känslorna, utan erkänn dem och hjälp unga att använda dem för förändring.

4. Fixa skolan

När jag började i högstadiet på Parkskolan i Osby slogs vår klass ihop med två andra. Då räckte varken datorer eller skolböcker till, så vi fick dela. Sjukskrivna lärare ersattes med vikarier utan utbildning. Skolkuratorn var bara där någon dag i veckan. När skolan fungerar så dåligt är det inte konstigt att många tappar många tron på politiken innan de ens fyllt arton.

5. Stå på ungas sida, inte elitens

”Det är så sjukt att du håller på med politik”, sade en barndomsvän. Jag stämde inte in på hans bild av politiker – en liten grupp verklighetsfrånvända kläggmänniskor som skor sig på folket. Det hjälper nog inte att Sverige rankas rekordlågt i korruptionsindex, svenska ministrar sysslar med suspekt aktiehandel, och svängdörrarna snurrar fritt mellan lobbyism och politik.

6. Var ärlig med svårigheter

I SvD-intervjun säger jag att politiker måste kunna ge enkla analyser och svar. Men de måste också vara sanna. Unga ser igenom ordbajs och tomma löften, så visa respekt genom att vara öppen med politikens begränsningar och tala klarspråk om målkonflikter.

7. Var där unga är

Förmodligen inte på Facebook, i dagstidningarna, eller ens i ditt hörn av Instagram. Gör ett konto på Tiktok, Youtube eller Discord. Och förstå plattformen du verkar på. För att vara trovärdig och tränga igenom algoritmerna måste du börja med att förstå ungas språk, kultur och trender – och interagera med dina följare. (Behöver du hjälp får du gärna skicka ett meddelande på Tiktok.)

Bonus: Kom ihåg att de flesta inte bor i Stockholm

Nio av tio unga bor någon annanstans, och de som bor i landsbygdskommuner känner sig bortglömda av samhället. Om man vill vinna tillbaka ungas förtroende är sådana kommuner en bra plats att börja på.

Skibidi.

Diskutera på forumet (0 svar)

Magnus Bjerg Sturm

S-debattör.

Småföretagare, pr-lobbyist, SD-kritiker. Nu ska Sveriges minsta riksdagsparti ledas av Sveriges yngsta partiledare, som brinner för demokrati – men tar frågor om Palestina i andra forum. ”Verkligen glädjande”, skriver hennes tidigare chef på pr-byrån Narva.

Simona Mohamsson, 30, ska bli ledare för Liberalerna. Det föreslår partiets valberedning under torsdagsmorgonen. Hennes uppgift blir att samla och mobilisera partiet, enligt valberedningens ordförande Lars Persson Skandevall.

– Skojarna från vår skattefinansierade välfärd ska helt bort, och det måste hela borgerligheten ställa sig bakom, säger hon på presskonferensen.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Flera av de senaste årens skolattacker i Sverige och Europa har haft kopplingar till högerextrema nätmiljöer. Ändå framställs gärningsmännen ofta som ensamma, sjuka och ideologiskt vilsna. Politikerna måste sluta blunda för ideologins betydelse – och för den roll de själva spelar.

Den 12 juni föll domen mot 15-åringen som knivmördade en 31-årig man i Norrköping. På grund av sin låga ålder dömdes han till fyra års sluten ungdomsvård.

Men i rapporteringen har en avgörande aspekt hamnat i skymundan: mördarens politiska ideologi. Som Flamman kunde visa lyssnade han på nynazistiska rockband och poddar omedelbart efter dådet, samt sökte på låttexter med rader som ”häng dem högt, skär av deras halsar”.

Två dagar före domen inträffade Österrikes värsta massmord i modern tid. En 21-årig man mördade tio elever på en skola i Graz, och tog sedan sitt liv. Flamman kunde som första tidning i världen visa att han följde nazistiska konton i sociala medier.

Kanske var även det alltså ett ideologiskt dåd. Samtidigt hade han själv gått i skolan utan att få slutbetyg. Var det en hämnd mot ett dysfunktionellt skolsystem? Eller ett uttryck för psykisk ohälsa, då polisen beskriver honom som en ”introvert” med skjutspel som sin ”stora passion”.

Allt detta kan stämma samtidigt.

Som Centrum för våldsbejakande extremism (CVE) skriver i sin årsbok för 2024/2025: ”alla komponenter spelar roll – och […] de samverkar. […] Därför bör man undvika binära frågor: ’Är det ideologi eller psykisk ohälsa?’, ’Är drivkraften mobbning eller extremism?’. Svaret är nästan alltid både-och, inte antingen-eller.”

Men i debatten framställs det ofta som att förklaringarna utesluter varandra. Man utgår från att det ska finnas ett enda, tydligt motiv. Om bilden är rörigare tyder det på varje dåds unika karaktär, och ett trasigt psyke som vi aldrig kommer att begripa.

Den österrikiska mördarens bakgrund liknar massmördaren på Campus Risbergska i Örebro. Han återvände till sin Komvuxskola för att mörda elever, nästan uteslutande med utländsk bakgrund. Men då han aktivt rensat bort sina digitala spår, har polisen inte hittat något motiv. Högern menar nu att vi därmed vet att dådet inte var ideologiskt motiverat – vilket är något helt annat.

Vi måste snarare tala öppet om de våldsamma nätmiljöer som förgiftar de unga männen.

Vad anonyma troll ropar om i Hanif Balis kommentarsfält på X kan man alltid ignorera. Direkt oansvarigt blir det dock när statsåklagare Elisabeth Anderson och kriminologiprofessor Susanne Strand tvärsäkert avfärdar ”rykten om främlingsfientliga motiv” (Nerikes Allehanda, 13/6). När en vit man skjuter människor med utländsk bakgrund på en invandrardominerad skola, så får det en skrämseleffekt, oavsett om han hade ett sådant motiv eller inte.

Vad avslöjar de med sin iver att städa bort ideologin?

I borgerlighetens fall en obekväm insikt. Man styr med ett nazistgrundat parti, som i förra valet hade 214 kandidater med kopplingar till högerextremism. Sverigedemokraternas ständiga hets mot muslimer kan mycket väl sporra våldsamma individer, som vill ge sina dåd politisk laddning.

Med tanke på hur många massmördare som finns i rasistiska nätmiljöer är det förstås besvärande att man inom Tidöavtalets ramar har kommit överens om att aldrig kritisera Sverigedemokraternas rasism.

Dessa miljöer stärks nämligen om politiker uttrycker sig allt råare om svenska medborgare. För som CVE skriver i sin årsbok: ”När gränsen för vad som är normalt att uttrycka flyttas fram kan det leda till att våldsbejakande extremister anser sig ha stöd, inte bara för sin uppfattning utan även för att begå brott.”

Och oavsett hur varje enskild skjutare motiverar sig, så är det tydligt att den högerextrema miljön ofta finns med i den större bilden. Det märks tydligt i våldsamma nätrörelser som 764 och No Lives Matter, som ständigt beskrivs som ”nihilistiska” trots att de – som Mathias Wåg har visat i Flamman (nr 42/2024) – har kopplingar till både satanism och nazism.

Det här må vara ensamma killar som fallit illa, och det behövs en rad insatser inom psykisk ohälsa och arbetslöshet, samt kanske även striktare vapenlagar och ett samtal om hur vi bryter ensamheten i sociala medier.

Läs mer

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

Krönika • 18 april, 2025

11-åringarnas dödskult speglar vårt empatistörda samhälle

Men vi får inte glömma den ideologiska komponenten. Och den behöver inte vara så direkt som att man ”tror” på det. Det är snarare ett återkommande element i en bredare nätmiljö av kvinnohat, nihilism, rasism och martyrfantasier. Från sådana digitala miljöer kommer många av de gärningspersoner som ligger bakom en stor mängd våldsdåd på svenska skolor det senaste årtiondet – i Trollhättan 2015, Eslöv 2021 och Kristianstad 2022.

Möjligen finns en rädsla för att hjälpa mördarna genom att skriva in dem i denna mörka kanon, och på så sätt även uppmärksamma deras dåd mer. Men nihilistiska massmord kommer alltid att väcka uppmärksamhet. Vi måste snarare tala öppet om de våldsamma nätmiljöer som förgiftar de unga männen – och de politiker som pekar ut delar av befolkningen som främlingar och förrädare, vars liv är mindre värda.

Därifrån är det inte långt till tanken att om vi bara blir av med de här människorna, så mår vi bättre sedan.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Jag förstår att det är kittlande för högerkrönikören Anna Nachman att jämföra människor med lupiner, som ska slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”. Men det är de som förpestar klimatet.

”All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna” lyder rubriken på Anna Nachmans senaste krönika i Fokus. Jag förstår så klart att syftet: att sådana som jag ska bli upprörda. Så låt mig göra er nöjda.

Även om alla över fjorton år förstår rubrikens budskap, och anar mellan raderna vilken sorts mångfald som inte berikar, får den som tar sig in bakom betalväggen först en lektion i frejdig naturrutan-ton om hur brandgula nyckelpigor tagit sig in i svensk natur och orsakat bitna barnarmar och utträngning av den gulliga röda som vi känner till.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

I min barndoms pingstkyrka var det självklart: Gud hade utvalt Israel, och vi skulle stötta staten. Men när bomberna faller över Gaza och lidandet växer, är det dags att avslöja den kristna sionismen för vad den är – en farlig irrlära som får människor att blunda för krigsbrott.

Den 5 april 2024 talar den kristna SD-profilen Alexander Christiansson inför hundratals delegater på Jerusalem Prayer Breakfast, en lobbyorganisation som vill föra samman mäktiga politiker och kristna ledare i stöd för Israel.

Mötet hålls på Elite Hotel Marina Tower i Nacka, och Christiansson berättar att det är en speciell samling för honom. Israel har, börjar han, varit ”en del av mig, det har varit i min dna sedan min ungdom.” Det var inte självklart att sonen till den frikyrkliga rockikonen Ulf Christiansson, sångare i bandet Jerusalem, skulle hitta in i politiken. Men när han gjorde det var syftet klart: ”Den första motion jag lade fram i riksdagen var att flytta [svenska] ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem,” berättar han på frukosten.

Rummet fylls av applåder.

Förutom Christiansson deltar Svante Rumar, tidigare pastor från Livets Ord, och Lars Enarson. Enarson har en stor följarskara på Youtube, och är en av Sveriges mest kända kristna sionister.

Det hela slutar i ett bönemöte, där stödet för Israel vävs samman med kristet lärjungaskap och en kamp mot världens ondska. Rumar leder slutbönen: ”Vi ber för den israeliska armén. Vi ber för flygvapnet och alla andra försvarsgrenar. Låt din vilja ske i Gaza.”

Att Israels folk är utvalt av Gud, och att kristna därför bör stötta staten Israel var en vanlig talepunkt även i pingstförsamlingen där jag växte upp. För Lewi Pethrus, som ledde både Pingströrelsen och det politiska partiet Kristdemokraterna, var det självklart att grundandet av Israel år 1948 var Guds verk.

Inom den svenska frikyrkligheten lever föreställningen om att staten Israel är en del av Guds plan kvar – ibland som en aktiv kraft, andra gånger som ett mer oreflekterat arv.

Diskutera på forumet (1 svar)

Flammans forum

"Mycket bra artikel!"

ea2d3e3d5608a9b5e95cdc9ee5f874b4

Rasmus Canbäck

Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.

Den nya folkhälsosatsningen på existentiell hälsa vill få oss att sluta grubbla – och gå tillbaka till jobbet.

Livet är meningslöst.

Så känner åtminstone var fjärde svensk, enligt en rapport från 2023. Ångest må vara vår arvedel, men så ensamma, uttråkade, sömnlösa och deprimerade som vi är i dag har vi inte varit på 50 år. Andelen som upplever livet som meningslöst har fyrdubblats på bara två decennier.

Så, vadå? Ska alla in i psykvården? Nej, åtminstone inte enligt socialminister Jakob Forssmed. Han har hittat ett nytt favoritbegrepp: existentiell hälsa. På Forssmeds initiativ har regeringen gett i uppdrag till Folkhälsomyndigheten att utreda hur arbetet kan komma i gång. ”Existentiell hälsa”, står det i regeringens pressmeddelande, ”kan beskrivas som förmågan att tro på, ta vara på, förhålla sig till och känna mening med livet.”

Första gången jag hörde begreppet skrattade jag rakt ut. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur de två orden hängde ihop. Jovisst, man måste väl ha en smula hälsa för att fortsätta existera, men utöver det? Handlar det om att minska rökningen bland franska existentialister? De dog ju av sina lungproblem för femtio år sedan.

Nu har jag läst på, och jag skrattar inte längre. Jag är faktiskt jävligt oroad. När man tränger in bakom de suddiga myndighetsflosklerna, och granskar implikationerna av begreppet, framträder bilden av ett sjukt samhälle.

Existentiell hälsa är en sekulär översättning av spiritual health (ett forskningsområde som bland annat påstår sig ha visat att man röker mindre om man tror på Gud, så Sartre hade kanske kunnat få lite hjälp där). Andlig hälsa handlar om att känna att ens liv står i relation till ”något större”, en aspekt som fått hänga med till det vagare svenska begreppet. I rapporterna från Folkhälsomyndigheten, som publicerades i december förra året och i mars i år, framgår framför allt att man inte riktigt kan slå fast vad som menas med existentiell hälsa.

Men ”det kanske inte heller är önskvärt med en definition”, säger utredaren Emma Lindholm i en intervju. ”Då är risken att man också väljer bort vissa aspekter. Det är subjektivt och kan ändras under livets gång.” Existentiell hälsa ska alltså vara… allt man vill att det ska vara? ”Vårt arbete”, skriver de sfinxaktigt i rapporten, ”visar både att existentiell hälsa kan mätas och att existentiell hälsa är något omätbart.”

Diskutera på forumet (0 svar)

Lyra Ekström Lindbäck

Filosof, författare och kritiker.

”Kvinna, liv, frihet”, dundrade Netanyahu till det iranska folket samma morgon som bomberna regnade över Teheran i fredags. Men med tanke på fascistpacket han styr med är han knappast någon kvinnornas beskyddare.

En grupp unga, välväxta kvinnor i höga stövlar, tajts och hårsvall står i formation och struttar runt i en synkroniserad bensparkardans à la Beyoncé. Jag fattar att det mobilen visar är AI-slask, generisk mjukporr. Ändå stannar jag upp och kollar klart. Den som delat filmen är en gammal bekant som på instagram de senaste 20 månaderna varvat bilder från familjehögtider och karriärframgångar med klipp av morska IDF-soldater, hejarop till Israels eurovision-sångerska och kampanjer om att släppa gisslan.

Undertexten till dansvideon som fångar min uppmärksamhet. ”Befria Iran. Kvinna, liv, frihet. Rädda Israel.” Det kurdiska slagordet jin, jiyan, azadi blev känt för världen som ett feministiskt stridsrop från de förtryckta kvinnorna i Iran efter mordet på 22-åriga Mahsa Amini 2022. Bombningarna sker alltså inte bara av egenintresse, utan är en räddningsaktion av iranska kvinnor, som de stora starka israelerna ska befria från religiöst förtryck.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Amerikanska gymnasiet, ”en svensk skola med amerikanskt mindset”, är en av Sveriges snabbast växande friskolekoncerner. Men lärare vittnar om ohållbar arbetsmiljö – och nu åker bolaget på en miljonsmäll från Skolinspektionen.

Friskolekoncernen Amerikanska gymnasiet kan behöva betala två miljoner kronor i vite till Skolinspektionen, efter en granskning av koncernens skola i Uppsala.

För att undvika miljonvitet måste man innan den 14 november ”se till att samtliga elevers läsår omfattar minst 178 skoldagar” och rätt antal undervisningstimmar – samt att eleverna har ordentlig tillgång till specialpedagog och läroböcker, och att de digitala läromedel man har använt i stället för läroböcker faktiskt fungerar.

Diskutera på forumet (0 svar)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Efter en ändring i sista sekunden stoppas bidrag på 68 miljoner kronor till Palmecentret. ”Svårt att tänka att det inte är riktat mot oss”, säger generalsekreteraren Oscar Ernerot, som beskriver stödet som bortskuret med ”kirurgisk precision”.

– Tråkigast är beskedet såklart för alla våra partners och verksamheter ute i världen, som kommer drabbas hårdast av det här, säger Oscar Ernerot, generalsekreterare för Palmecentret.

– Inte minst i Palestina, vilket är särskilt allvarligt just nu, där vi stödjer fackföreningar, kvinno- och ungdomsorganisationer. Men även i södra Afrika och Colombia.

Diskutera på forumet (0 svar)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

”Nu har vi nästan ingenting kvar”

Nagorno-Karabach

Rasmus Canbäck

Underskatta inte svenska folkets engagemang, Björn Söder

För oss på landet är folkbildningen allt

Calle Nathanson