Inrikes 15 oktober, 2020

Den danska modellen för kriminalpolitik

Dubbla straff för gäng­brottslingar, slopad ungdoms­rabatt och mer avlyssning. Dansk kriminal­politik är en ständig inspirations­källa för svenska politiker. Dessvärre verkar ingen veta om de tuffare tagen verkligen fungerar.

Om regeringen hade vågat göra som i Danmark, då hade vi inte haft de här problemen med gäng­kriminalitet. Det slår Moderaterna Ulf Kristersson och Johan Forsell fast i en debattartikel i Aftonbladet i slutet på augusti.
S-ministrarna Mikael Damberg och Morgan Johansson är snabba att svara. ”Visst finns det mycket att lära från Danmark” skriver de i samma tidning bara ett par dagar senare.

Den danska kriminalpolitiken har delat svensk offentlighet i två. På ena sidan finns de som ser föredömligt hårda tag mot buset. På den andra finns de som i stället ser insatser med rasistiska övertoner, som inte gör annat än att skapa ett hårdare samhälle.

Som historien går var det 2009 som det började. Danmark plågades av konflikter mellan kriminella mc-gäng. Skottlossning på gatorna, mord och sprängningar blev vardag.
Folket var rädda och politiken tog oron på allvar.

Det första så kallade ”bande­pakket”, gängpaketet, presenteras av den konservativa regeringen 2009. Paketet innehåller lagskärpningar som borde vara bekanta i Sverige mer än tio år senare. Det handlar bland annat om dubbla straff för brott som kan anses ha en gängkoppling, och kraftigt höjda straff för brott som begås mot polis och så kallad blåljuspersonal.

Det är starten på en ny dansk kriminalpolitik, som betonar hårda tag mot gängbrottslighet. Det första bandepakket kompletteras med ytterligare två, det senaste infört så sent som 2017.

Bakom paketen står både en bred politisk enhet. Konservativa Venstre, Socialdemokraterna och Dansk Folkeparti är alla överens liksom de flesta av de mindre partierna. Bara Vänster­partiet Enhedslisten är egentligen kritiska.
Det danska folket verkar också nöjda med sin nya politik.

– Det har vi opinionsundersökningar som visar, säger Dudre Dahlerup, dansk-svensk sociolog till Flamman.

Nu vill flera svenska politiker och debattörer göra som Danmark. Moderater, socialdemokrater och sverige­demokrater inspireras alla av den danska politiken.

Men är det egentligen något att inspireras av?

I en serie artiklar ska vi utforska hur danska idéer importeras till Sverige. Av olika personer, partier och politiska strömningar.

Vi börjar mitt i alltihop.

Vid Köpenhamns tingsrätt tillämpas dubbla straff för gängkriminella. Foto: Johan Nilsson/TT

Vid Köpenhamns tingsrätt tillämpas dubbla straff för gängkriminella. Foto: Johan Nilsson/TT

I augusti döms fem unga svenska män i Köpenhamns tingsrätt. De anses vara inblandade i ett dubbelmord i Herlev strax nordväst om den danska huvud­staden – en del i gängkonflikten mellan de svenska kriminella gängen Shottaz och Dödspatrullen. Straffen är hårda. Livstids fängelse för de tre äldre männen, varav den yngsta var 21 år gammal när morden begicks. 20 års fängelse för två 17-åringar.

– I Sverige hade de fått fyra år, säger en av de yngre männens advokat lite uppgivet i tingsrätten.

Fallet är grannländernas kriminalpolitik sammanfattad i en dom. Även om domstolens beslut omedelbart överklagas visar den på flera viktiga skillnader: de med svenska mått långa fängelsestraffen påverkas både av att Danmark saknar den straffrabatt för ungdomar som Sverige har och att brott som kan anses begås inom en gängmiljö i Danmark kan bestraffas dubbelt.

Vilken som är den rimliga sidan av Öresund beror förstås på vem du frågar.

Enligt Drude Dahlerup är det i Sverige framförallt högern som hänvisar till Danmarks påstått populära, framgångsrika och tuffa kriminalpolitik, medan det i Danmark snarare ser ut så att högern använder Sverige som ett avskräckande exempel. Sådär går det om ni låter feminism, postmodernism och islamisering gå för långt.

Men även svenska S har sneglat på Danmark, om än inte lika mycket som M, SD eller KD. Det höjda straff för vapenbrott – som innebär att alla som påträffas med ett vapen häktas automatiskt – brukar till exempel framhållas som en av regeringens viktigaste åtgärder mot organiserad brottslighet av justitieminister Morgan Johansson. Också det är en reform lyft ur de danska bandepakken.

En av de som varit aktivast i att förespråka den danska modellens brottsbekämpning i Sverige är dock Johan Forsell, rättspolitisk talesperson hos Moderaterna. Under hans översyn har partiet de senaste åren lagt fram ett antal förslag som inspirerats av danska föregångare. Det handlar om dubbla straff för gängkriminalitet, förbud för dömda att vistas inom vissa områden, och tillfälliga visitationszoner: det vill säga att polisen inom vissa områden får visitera människor utan brottsmisstanke.

För honom är det viktigaste faktorn i vad han ser som en effektiv dansk kriminalpolitik enighet.

– De bestämde sig verkligen för att göra någonting. Man kan tycka att det var rätt eller fel sak, men man bestämde sig åtminstone för att göra någonting, säger han till Flamman.

Riktigt så blev det inte i Sverige. När partiövergripande samtal om gäng­kriminaliteten hölls i Sverige 2019 hoppade Moderaterna av. De hänvisade beslutet bland annat till att Socialdemokraterna inte ville införa de förslag Ulf Kristersson och Johan Forsell importerat från Danmark.

– Det är intressant med Danmark, säger Forsell, där bestämde sig Socialdemokraterna för att inte ta en politisk konflikt i rättsfrågor. Till skillnad då från den svenska regeringen, även om de så klart inte vill ha brottslighet heller.

Han menar att en tuff kriminal­politik är vad folket efterfrågar.

– Jag är övertygad om det. Det är den stora frågan just nu, och folk är trötta på att det skjuts och sprängs varje dag.

Risken är ju att man inför en lag­stiftning som är väldigt långt­gående, och att man ändå inte får stopp på gängskjutningarna…

– Den stora risken är att det blir som i Sverige. Här har gängkriminaliteten exploderat. Här finns det lika många gängkriminella i Stockholm som i hela Danmark. Det är ju ingen som talar om att man ska inspireras av Sverige i alla fall. Var och en får väl dra sina egna slutsatser av det.

Moderaten Johan Forsell anser att ett kraft­fullt agerande mot gäng­brottsligheten har fungerat i Danmark – och skulle kunna göra det i Sverige. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Moderaten Johan Forsell anser att ett kraft­fullt agerande mot gäng­brottsligheten har fungerat i Danmark – och skulle kunna göra det i Sverige. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Enligt den europeiska statistikmyndigheten Eurostat ligger Sverige mycket riktigt en bit högre än Danmark i brottsstatistiken. Sett till anmälda brott per hundra tusen invånare är Sverige hårdare drabbat av misshandel, mord, och våldtäkter än grannlandet.

Att jämföra förekomsten av gängbrottslighet är svårt. Å ena sidan hade Danmark 2019 åtta bekräftade dödsfall till följd av gängskjutningar, medan Sverige hade 45, enligt uppgifter från respektive polismyndighet. Å andra sidan är Sveriges befolkning dubbelt så stor som Danmarks.

Enligt den danska rikspolisen har de nya lagarna i bandepakken varit effektiva och gett polisen nya verktyg för att bekämpa gängbrottsligheten.

Men de danska gängen har inte krossats utan lever vidare. Hade det varit värre utan bandepakken? Inget vet säkert.

– Det har dessvärre inte genomförts några utvärderingar av de införda bandepakken i Danmark. Därför är det svårt att värdera effekterna. Så det blir mer en fråga om hållning och värderingar, säger Charlotte Ruge på Det kriminalpreventive råd, DKR, som ungefär motsvarar Brotts­före­byggande rådet, Brå, i Sverige.

Charlotte Ruge menar att myndig­heten ofta får frågor om skillnaderna – och likheterna – mellan dansk och svensk kriminalpolitik, och säger också att länderna ”jämt” hämtar inspiration från varandra.

– Min bedömning är att man egentligen inte har någon aning om vad man ska göra. Att gängkriminaliteten växer och man prövar det ena och det andra, men att man har väldigt lite koll på vad som funkar. Är det sociala problem som ligger bakom eller ska vi fixa det med lag och ordning? säger Drude Dahlerup.

Och om det går bra antar man att det berodde på att man gjorde någonting rätt?

– Ja, men det kan också gå sämre. Och då tror man att det har med politiken att göra.

De danska gängpaketen

Bandepakke 1

Presenterades 2009 av en regering bestående av högerpartiet Venstre och Konservative folkeparti.

Domstolarna ska döma ut dubbla straff i fall med skottlossning eller grova våldsbrott som anses vara en del i gängkonflikter. Föreslaget av M i Sverige.
Skärpta straff för att bära olagliga vapen på offentlig plats. Infört av den socialdemokratiska regeringen i Sverige.
Utvidgade möjligheter att utvisa gängmedlemmar. Föreslagit av Sverige­demokraterna i Sverige.
Utvidgade möjligheter för telefon­avlyssning. Föreslaget av bland andra M i Sverige.
Utvidgade möjligheter att häkta personer som ännu inte är dömda för brott. Före­slaget av KD i Sverige.
Möjlig­het för polisen att införa så kallade zon­förbud. Före­slaget av M i Sverige.
Införandet av sär­skilda av­delningar för gäng­med­lemmar i fängelser och häkten.

Bande­pakke 2

Presenterades 2013 av en social­demokratiskt ledd regering där även höger­partiet Venstre och socialistiska SF ingick.

Utvidgning av be­greppet gäng­konflikt, så att fler brott kan innebära dubbla straff.
Ytterligare höjning av minimi­­straffet för vapen­brott.
Begränsning av fri­släppning och vill­korliga domar för gängmedlemmar under pågående gängkonflikter.
Utvidgat zonförbud.
Ökat stöd till kommunal bekämpning av klubbhus eller lokaler kopplade till kriminella gäng.
Stärkt exit-program.

Bandepakke 3

2017 presenterade höger­regeringen under Lars Løkke Rasmussens Venstre det tredje paketet med kriminalpolitiska reformer.

Ytterligare utvidgningen av brott som kan räknas som gängkonflikt och där­med ge högre straff. Nu ingår även brott som ”kan utlösa en gängkonflikt”.
Kommuner ges rätt att stänga lokaler eller klubbhus som används av gängkriminella.
Brott där skjutvapen eller spräng­ämnen har använts på offentlig plats får ytterligare 50 procent högre straff.
Utvidgning av exit-program till att också omfatta personer med ”perifier” anknytning till gängbrottslighet.
Gängmedlemmar som ingår i exit­­verk­­samhet undan­tas från gäng­be­stämmelsen om dubbla straff.

Utan paket

M, KD och SD har, inspirerade av Danmark, också föreslagit slopad straffrabatt för unga och möjligheten att använda sig av anonyma vittnen i rättegångar.

Kultur 08 november, 2025

Den bortglömda professorn som löste klimatfrågan

Snart 80-årige professorn emeritus Staffan Laestadius ser ljust på framtiden. Foto: Johan Nilsson/TT.

Nationalekonomen Staffan Laestadius tröttnade på att ingen tog hans klimatplaner på allvar, så i sin nya bok iscensätter han i stället framtiden som hade kunnat bli av. Rasmus Landström imponeras av den tidigare vänsteraktivistens framåtanda.

Få känner till att mellan 2013 och 2021 gav en pensionerad professor i industriell ekonomi ut en sensationell trilogi klimatböcker. Dessa publicerades av små förlag och recenserades knappt, kanske för att de hade torra titlar som Klimatet och välfärden, Klimatet och omställningen och En strimma hopp. Författaren Staffan Laestadius, en gammal vänsteraktivist, insisterade på att omställningen är ett ingenjörs- mer än ett teknikproblem. Det vill säga att det handlade om att implementera tekniken som redan fanns snarare än att uppfinna ny.

Låter det tråkigt? Inte för en sekund. För det Laestadius gjorde var något närmast vidunderligt: likt en kommissarie Clouseau kom han sent till brottsplatsen, ifrågasatte några detaljer – och vips var klimatomställningen löst. Till exempel: medan alla andra talade om grön tillväxt eller nedväxt visade Laestadius att den strukturomvandlingspolitik som präglade svenskt 60-tal kunde tjäna som föredöme för en socialt hållbar omställning. Snarare än att växa eller krympa ekonomin, menade Laestadius, borde vi fokusera på hur staten kan styra arbetskraften från bruna till gröna industrier. Genast kändes diskussionen om tillväxtens vara eller icke-vara överflödig. Laestadius var dessutom lika bekväm med beräkningar på järnvägsinvesteringar som i den marxistiska filosofen Ernst Blochs tankar – likt en utopisk ingenjör. På det stora hela var Laestadius böcker en gåva till det svenska folket: en närmast perfekt manual för en svensk omställning – präglad av stundens allvar och radikal hoppfullhet.
Synd bara att ingen politiker lyssnade på Laestadius.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 november, 2025

Lea Ypi: ”Nationalstaten håller vänstern gisslan”

Lea Ypi är professor i statsvetenskap vid London School of Economics, men har också en bakgrund inom filosofin. Foto: Ada Berg Arbro & Vera von Otter.

I Lea Ypis litteratur får Albaniens turbulenta 1900-talshistoria liv. Genom livsödena framträder ett budskap: vänstern har allt att vinna på att återfinna sina transnationella rötter.

–Varifrån kommer din familj?

Det är moderatorn och kulturjournalisten Rebecca Haimis inledande fråga till den albanska filosofen och författaren Lea Ypi på Kulturhuset i Stockholm. Ett dämpat fnitter sprider sig i rummet. Haimi, och alla som känner till Ypis bakgrund, vet att det som framstår som en enkel fråga i själva verket är mycket komplicerad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 07 november, 2025

Hur jag slutade ängslas och började älska Halloween

Lyssna inte på hatarna, SVT, serien var kul ju. Foto: SVT.

I år firade jag för första gången Halloween ordentligt.

Vi skar en pumpa till en kattlykta under ledning av min pyssliga nioåriga dotter, som även gick på Halloween-kalas, medan min femåriga son var för rädd för att busa i kvarteret. I fjol spökade han i glansrosa prinsessklänning och skrämde absolut ingen.

Över sådana här helger ser man svenska progressiva klaga på högtiden. ”Hur kan man föredra detta kommersiella, amerikanska skit när vi har en så fin högtid som Alla helgon?” Jag vet, för jag har själv sagt det tusen gånger. Men jag har ändrat mig, och barnboksdebatten har fått mig att förstå varför.

Den började när Victor Malm avfärdade genren som en ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd för Konstfackstudenter utan utsikter på den internationella konstmarknaden”. Som exempel tog han Sara Lundbergs böcker, som han menar är vackra för vuxna men tråkiga för barn. Han fick mothugg av Jonas Thente och Rasmus Landström, som båda tyckte att det krävdes större kompetens än att vara småbarnsförälder för att kritisera barnlitteratur.

Och nog borde expertisen ta större plats i debatter, inte minst i vårt populistiska tidevarv. Men i så fall genom att bidra med kunskap, inte tillrättavisningar. I det här fallet framstår den uppfostrande tonen snarare som ett rop på hjälp från en bransch i kris.

Se bara på gnället mot nya SVT-serien Så byggdes Sverige, där Petra Mede, Gert Wingårdh och Mark Isitt viner runt i en tidsmaskin för att berätta om Sveriges arkitekturhistoria.

”Löjeväckande larv när Petra Mede tar publiken för idioter”, skriver DN:s tv-kritiker Johan Croneman. ”Detta är så gränslöst förnedrande. För alla inblandade. För alla som tar del av det. För vår tid. För eftervärlden. För arkitekturen”, skriver arkitekten Pär Eliaeson, redaktör på arkitekturtidskriften Kritik, från tidningens Facebooksida klockan 00:27.

Men behövs det verkligen en fyrtioandra K-special där arkitekturhistoriker går runt bland avskalade pilastrar i Skogskyrkogården? Tro mig, jag har sett alla fyrtioett, men nog finns även plats för något busigare.

Jag inser att det som stör mig med debatten är den tillknäppta strängheten som inte bara är ett kärnvärde i de August-tillvända barnböckerna själva, och i de arga svaren – utan i hela den svenska kulturborgerligheten. Och när jag väl tänkt på det ser jag den överallt.

Se på SVT-serien Svenska designklassiker. Visst älskar jag mycket av det: Bruno Mathssons svävande liggfåtöljer, och hemma har jag faktiskt en Alvar Aalto-stol som jag räddade från återvinningsrummet. Men jag förstår också 80-talets skrikiga motreaktion, hur mycket den än ger mig ögonskabb. Intervjun med Fiona Fitzpatrick och Tommie X, som driver den obstinata designloppisen Magasin de Gauche i Stockholm, är förlösande. Inte minst att de använder ”fult” som beröm med tanke på allt det fina i Sverige är så tråkigt.

Jag känner exakt samma sak när jag sätter mig i en bildad människas lantställe, och vardagsrummet är fullt av karga repfåtöljer i ljust trä – som ger mig träsmak snabbare än en Ingmar Bergman-film. Jag älskar hur folkhemmet lät snygg design ta plats i alla offentliga lokaler, men det finns samtidigt något kargt med den.

De barnböcker jag främst förknippar med den svenska medelklassens olidliga stramhet är systrarna Adbåges böcker, som alla har gråbruna omslag och handlar om gråbruna saker som att en gråbrun tall förstör livet för en gråbrun familj (Furan). Det är som att läsa havregröt utan sylt.

Samtidigt som jag skulle försvara denna karga kulturkanon med vapen i hand, känner jag mig också omåttligt sugen på att hoppa in i Mark Isitts och Gert Wingårdhs baksäte. Att ägna mig åt lite löjeväckande larv också. Måste allt vara så jävla allvarligt?

Så förlåt Gert för att jag i Dagens Nyheter avfärdade din tillbyggnad på Tingshuset i Örnsköldsvik som en ”ögonplåga” och jättelik ”barnbyrå med alla lådor utdragna”. Som om det vore något fel. Jag var där nyligen, och det är en av stadens tjusigaste byggnader.

Så ja, jag kommer fortsätta tända ljus på Skogskyrkogården och minnas mina släktingar som en värdig svensk. Men nu kommer jag också att fira Halloween, så att högtiden även görs begriplig för barn. Och vem vet, kanske är det inte de som behöver lära sig att göra ännu en sak på ett vuxet sätt, i det här fallet att minnas de döda. Det kanske är vi som måste bli bättre på att närma oss världen med barnets nyfikenhet.

Även du, Johan Croneman.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

Kärnkraft eller demokrati – du väljer

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) talar på Nordic-Baltic Nuclear Investment Summit på Grand hotel, en internationell konferens som regeringen bjudit in till om ny kärnkraft, den 7 oktober 2025. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Nu kommer jag skriva något som intuitivt känns märkligt. Men läs noga och försök ta in det: Tidö-gänget håller just nu på att pausa delar av vår demokrati – för att kunna infria löftet om ny kärnkraft.

”Är du galen, så långt har de väl ändå inte gått?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

”Situationen för barn med fler än två föräldrar måste förbättras”

Lovise Brade är ny ordförande för RFSL. Foto: Pressbild.

Lovise Brade är ny ordförande i RFSL. Flamman ställde tre frågor om hbtq-politik inför valåret 2026.

Sverige har i dag den mest konservativa regeringen på decennier. Hur påverkar det livet för landets hbtq-personer?

– Den restriktiva asyl- och migrationspolitiken och nedskärningarna i biståndet är förödande för många. Det ekonomiska läget blir extra tufft för särskilt utsatta grupper och samarbetet med SD oroar oss mycket. Samtidigt har vi lyckats driva igenom en ny könstillhörighetslag under denna mandatperiod. Inför valet vill RFSL se en politik som stärker hbtqi-personers rättigheter och inte gör oss till slagträn i debatten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Nazister återuppväcker Salemmarschen

En person håller upp en lapp med namnet på en person som mördats av nazister, under en tyst manifestation mot Salemmarschen 2010. Foto: Fredrik Persson / Scanpix.

För första gången sedan 2010 vill nynazister marschera genom Salem. Bakom inbjudan står nazistiska Nordfront. Pia Ortiz-Venegas, som var drivande i motdemonstrationerna för tjugo år sedan, överväger nu att åka tillbaka.

Den 6 december planeras en demonstration i Salem kommun utanför Stockholm. Under parollen ”Vi glömmer inte, vi förlåter inte” bjuds deltagarna in för att hedra vad man beskriver som ”svenskar som fallit offer för mångkulturen”.

Salemmarschen arrangerades årligen mellan 2000 och 2010, för att minnas den mördade skinnskallen Daniel Wretström. Bland de grupper som deltog fanns bland annat Nationaldemokraterna, Nordiska motståndsrörelsen och Info 14. Som mest samlade marschen runt 2 000-3 000 personer, men deltagarantalet sjönk under 00-talet innan marschen slutligen lades ned.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Fatemeh Khavari om återvandring: ”Absurt”

Fatemeh Khavari kom till Sverige som 15-åring och blev ansiktet utåt för organisationen Ung i Sverige, som samlade nyanlända flyktingungdomar. Foto: Tim Aro / TT.

Regeringens pilotprojekt för återvandring till Afghanistan ska nå papperslösa via ”betrodda mellanhänder” i föreningslivet. Men för författaren och människorättsaktivisten Fatemeh Khavari, som själv kom till Sverige som tonåring, väcker upplägget vrede. ”De har rotat sig här. Det är inte information de saknar, det är trygghet”, säger hon till Flamman.

När regeringen i september lanserade sitt pilotprojekt för att få 200 afghanska flyktingar i Sverige att återvända till sitt hemland, var civilsamhället en central del av planen.

I projektplanen, som Flamman tagit del av, framgår att stiftelsen Seefar Foundation ska ta ”diskret kontakt med betrodda mellanhänder” – föreningar, nätverk och personer med koppling till den afghanska diasporan – för att nå dem som annars undviker myndighetskontakter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 06 november, 2025

De demonstrerar mot grymheterna i Sudan: ”Folkmord”

Foto: Hussein Malla/AP / Privat.

På lördag arrangeras en demonstration i Stockholm mot krigsbrotten i Sudan. Flamman talade med en av initiativtagarna.

Adam Buchara är till vardags elektroingenjör, men är även ordförande för Darfur Association in Sweden – samt en av initiativtagarna till en demonstration i Stockholm för att uppmärksamma den senaste veckans massaker på civila i staden Al-Fashir i Darfur, Sudan.

Rykten går att blodigheterna, med tusentals mördade, lemlästade och våldtagna, är synliga från rymden. Enligt forskare som uttalat sig i The Telegraph kan hastigheten i mördandet endast jämföras med folkmordet i Rwanda 1994, då runt en halv miljon människor dödades under drygt tre månader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 06 november, 2025

Uruguay sade nej till att straffa barn – nu måste Sverige göra detsamma

Sis-hemmet i Tysslinge, som är till för pojkar med med psykosocial problematik och kriminell bakgrund, har fått ett nytt skalskydd. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Jag var med i den unga sociala rörelse i Uruguay som 2014 satte stopp för att sänka straffåldern till 16. När den svenska regeringen överväger att sätta 13-åringar i fängelse behövs samma motkraft: organisering som tar människors oro över kriminalitet på allvar.

Klockan var runt 20.30, och jag befann mig i kampanjens högkvarter för Nej till sänkningen av straffåldern, i en liten hörnlokal i centrala Montevideo. Tystnadsplikten hade hävts och vi stod tätt samlade framför en tv medan de första prognoserna rullade in: vi hade förlorat. Min frisyr, prydd med en kolibri fastbunden i håret (kampanjens logga) var vid det laget i oordning, och jag började gråta okontrollerat.

En timme senare stod vi framför pressbordet, höll varandras händer och försökte hålla tillbaka lyckan inför kamerorna, medan representanterna sade:

”Tydligen är vi apatiska, opolitiska, ointresserade av allt utom nuet. Och ändå var det till största delen vi unga som lyckades resa upp denna fana från marken och kämpa tills den blev en gemensam sak för oss alla.”

Det hade varit nära, men Nej till sänkningen av straffmyndighetsåldern hade segrat. Gatan förvandlades till ett dansgolv som varade långt in på natten.

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga.

Det är inte min avsikt att jämföra det uruguayanska och det svenska rättssystemet. Men som dotter till en uruguayansk politisk flykting i Sverige växte jag upp med Sverige som föredöme gällande mänskliga rättigheter. Det är med chock jag ser hur kriminalvården håller på att utforma fängelser till 13-åringar på uppdrag av regeringen. För i Uruguay sade vi redan för mer än tio år sedan nej till att sänka straffmyndighetsåldern, och sedan dess har frågan aldrig åter lagts på bordet.

Det var år 2012 när kommissionen Para vivir en paz (”För att leva i fred”) samlade in 350 000 underskrifter för att sänka straffmyndighetsåldern för grova brott i Uruguay, från 18 till 16 år. Folkomröstningen planerades till 2014, samtidigt som de nationella valen. För de politiska analytikerna var slaget redan förlorat, undersökningarna visade att 65 procent tänkte rösta ja.

I ett politiskt klimat där kriminaliteten dominerade samtalen framstod förslaget som ett konkret svar på samhällets problem. När vi började delta i paneldebatter och knacka dörr fick vi ofta höra samma fråga:

”Och om en minderårig skulle döda en familjemedlem till dig då?”

När opinionen inte svängde efter nästan två års kampanjande blev det tydligt att det inte räckte att bygga en bred koalition av organisationer, även den andra sidan behövde övertygas. Kvällarna i kulturhuset Casa Bertolt Brecht var långa och konfliktfyllda. För att förändra opinionen behövde vi lämna vår komfortzon, tala om otryggheten och kriminaliteten som verkliga problem och söka verkliga lösningar.

En verktygslåda skapades för att möta argumenten från oppositionen. Tre huvudargument utvecklades och testades genom fokusgruppsstudier.

I dessa studier upptäcktes det att personer som till en början stödde förslaget ändrade uppfattning när de konfronterades med argumenten baserade på fakta och som samtidigt direkt adresserade problemet med kriminalitet.

Läs mer

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga. Det är ett sätt att rikta blicken bort från klassklyftor, segregation och ett samhälle som svikit. I stället för att acceptera högerns berättelse om den apatiska och kriminella ungdomen visade kampanjen något annat: en generation som organiserade sig, krävde sin plats och vägrade låta sig demoniseras. När unga själva tog ordet blev det tydligt att problemet aldrig handlat om dem, utan om ett samhälle som hellre fängslar barn än tar ansvar för framtiden.

Även i Sverige måste de förenklade lösningarna bemötas med kunskap och deltagande. Alternativet är en generation som växer upp i mörker.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 06 november, 2025

Ungdomsförbunden växer – LUF och SSU vinnare

Allt fler unga blir medlemmar i riksdagspartiernas ungdomsförbund. Genrebild. Foto: Fredrik Persson/TT.

Allt fler unga engagerar sig i partipolitiken. Bland riksdagspartiernas ungdomsförbund är det bara Ung Vänster som backar – medan LUF mer än fördubblar sitt medlemsantal. Både de och SSU märker av en motreaktion på den konservativa vågen bland unga.

Nästan samtliga av Sveriges ungdomsförbund växer. Det visar färska siffror från MUCF, som nyligen fick in ansökningarna om bidrag för nästa års verksamhet.

Allra bäst går det för Liberala ungdomsförbundet, som har växt från 1 800 till 3 900 medlemmar på ett år. Majoriteten av förbundets medlemmar är i högstadie- och gymnasieålder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)