– Nämen tjena, det var inte igår. Hur är det?
– Inget vidare faktiskt, jag har mått dåligt ganska länge. Och inte blir det bättre.
– Ja, du ser faktiskt lite vissen ut. Hålögd liksom. Vad är det som hänt?
– Det är inget särskilt, men samtidigt det mesta, under åtminstone 20 år. Men de första riktiga symptomen kom efter att Sverige gick med i EU. Man sa att folk, arbete, pengar skulle få röra sig fritt. Men för mig blev det tvärtom svårare att röra mig. Många började hälsa på ett lite annorlunda sätt. Lite avmätt och avvaktande liksom, som om de hade fått nya och bättre kompisar.

Men jag tänkte att det kanske inte var så farligt och att folk förstod mig ändå. Åsså hade vi ju fått det där med internet som jag hoppades skulle bli en bra kompis. Det såg ganska bra ut till en början. Men sen barkade det åt skogen med bubbelalgoritmer, klickjakt, dömande och snabba åsikter. Jag trivs ju bäst med motsatsen: förnuft, respekt och lite lagom långsamhet. Sen har det bara fortsatt utför. Jag känner mig inte hemma hos myndigheterna, där nu mina gamla ärkefiender Toppstyrning och Byråkrati, tillsammans med deras yngre kusiner Kvalitetssäkringsprojekt och Standardiserat IT-baserat Beslutsstöd, hånflinar mot en från nästan varje rum.
– Så du känner dig inte välkommen längre?
– Nä, knappt någonstans. Inte hos kommunerna heller. Jag brukade trivas i diarierna där lokaltidningarna hämtade nyhetsstoff, och på samrådsmöten och uppvaktningar.  Men nu är det en massa kommunika­tionschefer hämtade från näringslivet som ska införa strömlinjeformat varumärkestänk, och sånt är ju lite som gift för mig. Och allt är så inrutat, inramat, begränsat. Tak hit, juridik dit, och alla godtar det. Nuförtiden kan de inte ens bestämma fritt varifrån man ska köpa sin skolmat, fattar du!? De får inte ens släppa in ungarna i skolköket – om man ens har något!

Jag känner mig tom, overklig, som en mytologisk figur

– Ja, alltså det här EU som…
– Men de som fattade vartåt det barkade på 1990-talet accepterar det. Jag är inträngd i hörnet och de borde lyfta blicken utanför ramarna och hjälpa mig ut. Men de har blicken nedåt, mot varandra, och slåss sinsemellan om smulor i stället. Fan vad besviken jag blir.
– Det låter som du gett upp?
– Nä, man försöker ju ändå. Som i förra veckan när jag kikade in under ett föräldramöte i Bandhagen, där några hade lite förslag på möjliga förbättringar i skolan och i samarbetet med föräldrarna. Men personalen bara klippte av, det blir väl för jobbigt, och de andra föräldrarna himlade mest med ögonen. De orkar inte, utan sitter hemma och blir tjatade till att svara på upplevelseenkäter för att skolan vill presentera fina siffror och locka till sig ”kunder”… men jag vill ju inte att folk ska rösta med fötterna. Tvärtom trivs jag bäst när man anstränger sig tillsammans.
– Nävisst, det är ju viktigt med ansvarsta…
– …så jag känner mig tom, overklig, som en mytologisk figur. Har inte fått äta ordentligt på länge. De pratar om mig precis hela tiden, säger hur viktig jag är, men vill inte se mig i verkligheten… fattar du hur det känns att liksom sitta på en piedestal och höra dem rabbla ”värdegrund” som nån bekännelse eller förkunnelse! Fan host man blir ju galen…
– Oj, mår du bra, du är ju alldeles blå.
– … för jag är inte nån djävla gud utanför verkligheten! Utan handling finns jag inte! Folk säger mitt namn men klarar för helvete inte att skriva ett mötesprotokoll eller ens bete sig på mötena. Vad fan är det!
– Nu måste du nog lugna ne…
– Host… dumheterna kring ”våldsbejakande extremism”. Och så de här djävla välfärdslobbyisterna, deras… harkel… korruption och propa…
– Hallå, 112? Jag behöver en ambulans. Det är en som heter Demokrati som har trillat ihop här på gatan.