När min äldsta son var drygt sex månader slutade jag amma och började jobba. Visserligen grät både jag och min son när jag slog igen dörren om mornarna. Men det kändes ändå bra.Jag kände mig stark. Jag kände mig modern. Jag hade minsann inte fastnat i någon kvinnofälla, min sambo hade tagit över barnavården efter bara sex månader. Jag hade gjort en feministisk prestation.
Idag, nästan två år senare, har jag börjat fundera på om det var så mycket till prestation. Jag lyssnade nyligen på ett seminarium med författaren Nina Björk. Hon ifrågasatte några av de saker som jag tagit för givet som vänsterfeminist. Till exempel att jag som småbarnsmamma borde börja jobba så snart som möjligt efter det att jag fött barn. För när vi söker efter rättvisa mellan män och kvinnor inom det rådande kapitalistiska systemet, säger Nina Björk, vad är det då vi egentligen strävar efter? Ta en medelålders man i övre medelklassen med fulltecknad almanacka som sitter i ett flygplan på väg till Bryssel. Är det vårt ideal? Att vi kvinnor också ska få åka affärsresor och förstöra klimatet. Att vi också ska fylla våra liv med allt annat förutom hemmet och ungarna. Att vi också ska göra oss maximalt tillgängliga för våra arbetsgivare så att hen ska kunna tjäna så mycket pengar som möjligt på vårt arbete?

Om jag tolkat Nina Björk rätt menar hon att vi kvinnor förlorar något viktigt på vägen om den mannen på flyget blir vårt ideal. Vi förlorar en del av vår mänsklighet. För vad är mer mänskligt än att torka snor och byta blöjor. Vad kan möjligtvis vara viktigare än att ta hand om och leka med våra barn. En del av mig protesterar högt när jag hörde detta. Vadå, menar hon att jag borde stanna hemma och torka snor medan männen får tjäna stora pengar? Hon är inte klok i huvudet! Men en annan del av mig stannar upp och tänker efter lite. Hur mycket betyder egentligen mina söners barndom mot mitt yrkesliv och – för den delen – mitt engagemang i Vänsterpartiet?
För historien upprepade sig när jag fick mitt andra barn. Jag ville återigen göra en feministisk prestation. Jobbet kom först, även under föräldraledigheten. För inte kunde väl jag, nyligen omvald ordförande för Vänsterpartiets största distrikt, lämna uppdraget helt för en stund och fokusera på en bebis. Jag älskade ju mitt jobb! Och jag var ju den moderna högpresterande yrkeskvinnan. Inte skulle barnen få stå i vägen mellan mig och den feministiska kampen. Men ändå. Det jag frågar mig är om jag förlorade något viktigt på vägen. Missade jag min sons första skratt när jag pratade i telefon istället för att titta på honom? Var jag ouppmärksam på om han ville ha tröst när jag satt framför mailen? Glömde jag gosa med honom de dagarna jag tog med honom på möten? Sista månaderna av föräldraledigheten släppte jag i alla fall jobbet helt. Ett beslut som var kantat av skuldkänslor, men som jag såhär i efterhand ändå är väldigt lycklig för att jag tog.

Slutsatsen av allt det här är inte att vi borde sluta sträva efter rättvisa mellan män och kvinnor. Självklart ska föräldraledigheten delas lika, inget snack om saken. Men kvinnors rätt att få jobba och tjäna pengar får aldrig stå i vägen för vår rätt att välja bort detsamma för ett tag. Ibland måste barnen helt enkelt få gå före. Och det är inget fult i det.