Sedan Jugoslaviens upplösning talas bosniska i Sarajevo, kroatiska i Zagreb, serbiska i Belgrad och montenegrinska i Podgorica. Men de språkliga skillnaderna är minimala mellan dessa varianter av serbokroatiskan, som är ett av de europeiska språk som kodifierades först. Nu vill vissa återupprätta det gemensamma språkets ställning.
Under den jugoslaviska eran rådde det ingen tvekan om att det språk som talades av 15 miljoner människor på Balkan och i den stora diasporan var ett och samma språk. Det kallades ”serbokroatiska”, eller ”kroatoserbiska”, och skrevs och lärdes ut på både det latinska och det kyrilliska alfabetet. Det var det språk som användes i den federala byråkratin och av den Jugoslaviska folkarmén (JNA). Det samexisterade med de andra språk som talades i federationen: slovenska och makedonska (de officiella språken i de två delrepublikerna), men även albanska, italienska, ungerska, romani, rutenska, tjeckiska, turkiska, slovakiska, och så vidare.
Strävan att förena och standardisera de tungomål som talades av den sydslaviska befolkningen innebar samtidigt att en gemensam identitet artikulerades för de olika folken. Det var under Wien-konventionen 1850 som serbiska och kroatiska intellektuella enades om att förena de olika varianterna som talades av det språk som skulle komma att döpas till ”serbokroatiska”. Standardiseringen gjordes av serben Vuk Karadžic (1787–1864) och kroaten Ljudevit Gaj (1809–1872), som ledde den illyriska enighetsrörelsen.
Franskans speciella historia är knappast representativ för de euroepiska språken. Det etablerades i och med Villers-Cotterêts-förordningen 1539 som en del av den absolutistiska monarkins suveränitet och kodifierades så tidigt som 1635, när Franska akademin grundades. I slutet av 1800-talet var varken finskan eller tyskan kodifierade språk, och den moderna svenskan uppstod först kring sekelskiftet. Serbokroatiskan hör till de europeiska språk som standardiserades först.
De två alfabeten är sammankopplade genom ett strikt korrespondenssystem: vissa bokstäver existerar inte i det ryska eller bulgariska skriftspråket, medan det latinska alfabetet kompletteras av diakritiska tecken för att uttrycka vissa ljud, såsom ”haken” eller caron, ett upp-och-nedvänt cirkumflex som placeras ovanför ž (”j”), š (”ch”) eller č (”tch”). Den fonetiska transkriberingen av språket baseras på en av Karadžic principer: ”Skriv som du talar!” Lingvister skiljer mellan tre varianter, beroende på hur man uttalar frågan ”vad?”: štokavisk, kajkavisk och čakavisk. Den första är den mest förekommande, medan de två andra formerna används i vissa delar av Kroatien. (1) Dessa dialektala nyanser är geografiska, möjligen sociala, men aldrig ”nationella”: en bosnier, en kroat och en serb från samma stad eller region i Bosnien och Hercegovina talar samma lingvistiska form, med samma accent.
I Kroatien har hårda ansträngningar gjorts sedan 1990 för att framhäva de ”kroatiska” skillnaderna mot den gemensamma normen. Kroaterna har för vana att uppfinna nya ord eller göra översättningslån för att ersätta utländska termer: de säger till exempel zračna luka (”flyghamn”) medan bosnierna och serberna säger aerodrom. Kroaterna använder termen pasolstvo, som även finns på ryska, för att beskriva en diplomatisk beskickning, medan grannarna säger ambasada. Varje år utses det ”bästa kroatiska nyordet” i en tävling som får stor uppmärksamhet. I Serbien kretsar debatten i stället kring det kyrilliska alfabetet, som ivrigt försvaras av den mäktiga ortodoxa kyrkan. Det faktum att detta hotas av kommunikationsverktyg som internet, där det latinska alfabetet som också används i landet dominerar, har knappast gjort kyrkan mindre benägen att lyfta fram den kyrilliska skriften som en symbol för serbiskhet.
Spänningarna kring språket leder ibland till komiska situationer. Till exempel använder kroaterna, liksom belaruserna och ukrainarna, gamla slaviska former för att namnge årets månader: de säger travanj (bokstavligen ”gräsets månad”) för april, medan grannarna säger april. I blandade områden använder talare ofta perifraser, för att undvika nationella attribut, och kallar den därför den ”fjärde månaden”. Situationen kompliceras ytterligare av bosniskan, som utmärks av vissa ord med turkiskt ursprung och som knappt används i dagligt tal. Erkännandet av dessa ord har aldrig varit ett hinder för den ömsesidiga förståelsen mellan folkgrupper i de olika länderna. Enligt den kroatiske lingvisten i Bosnien och Hercegovina Josip Baotic begränsar sig skillnaderna mellan de olika varianterna av serbokroatiskan till mindre än tio procent av ordboken. Debatten som förs sedan 1990-talet är inte baserad på någon vetenskap, utan är först och främst politiskt motiverad. Ett bevis på denna ”ömsesidiga förståelse som möjliggör en nästan perfekt kommunikation mellan talare i komplexa sammanhang” (2) är att en uppsjö regionala medier har grundats, till exempel Radio Slobodna Evropa (en lokal variant av Radio Free Europe), Al-Jazeera Balkans och nyhetskanalen N1, som är en del av Cable News Network (CNN). Trots vissa ekonomiska problem – böcker är mycket dyrare i Kroatien än i Serbien och Bosnien och Hercegovina – har flera utgivningsprojekt antagit den utmaning som en gränsöverskridande produktion utgör.
2009 grundade författaren och översättaren Vladimir Arsenijevic organisationen Krokodil, i syfte att ”främja en kultur av dialog, försoning och återuppbyggande av de band som kapats i denna region som vi kallar västra Balkan”, för att åter skänka den sydslaviska litteraturen dess forna glans.
– Jag växte upp i Kroatien, men jag bor i Serbien och jag använder ord från båda varianterna. När jag började skriva hade jag problem med förläggare som ville ändra orden, säger han.
Liknande tongångar hörs från sociologen Igor Štiks, som är född i Sarajevo, studerade i Zagreb och Paris och numera bor i Belgrad.
– Jag frågar alltid mina översättare vilket språk jag skriver på, men ingen vet vad de ska svara mig, säger han skämtsamt.
Den serbiske lingvisten Ranko Bugarski är inte heller nöjd med utvecklingen.
– Med hjälp av påhittade skillnader mellan våra språk förstärker man de rådande gränserna och upprättar nya. Den lingvistiska politiken i de fyra staterna, som alla insisterar på skillnaderna, har fått särskilt destruktiva och farliga konsekvenser, såsom den oförsvarliga och tragiska segregeringen av skolbarn baserad på deras ”modersmål”, vilket innebär att man uppfostrar nya generationer av nationalister.
Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatiques månadsmagasin Manière de voir.
Översättning: Jonas Elvander.
