Medan krigen ekar över världen har stödet dragits in till den gamla skolans fredsrörelse. Nu kämpar en ny grupp partier och individer om makten över fredsfrågan. Flammans reporter ger sig ut för att möta vaccinskeptiker, Palmenostalgiker och högerextremister.
10 september, 2024. Riksdagen öppnar en solig, blåsig tisdag, Mynttorget är fullt av sorl, Palestinaflaggor och klimatplakat signerade Extinction Rebellion.
En riksdagsledamot, MP-politikern Rebecka Le Moine, anländer till platsen och bestämmer sig för att gå och hälsa på en liten klunga demonstranter bredvid, där flaggorna för det mesta är helt vita.
– Vem är hon?
– Äh, någon miljöpartistslampa.
Marie Jakobsson skrattar högt åt den andra kvinnans kommentar, innan hon vänder sig mot mig. Hon har åkt ända från Borlänge för att delta i Vita flaggans dag. Som engagerad Knapptryckare är det en tur hon gör ganska ofta.
– Jag vill tycka och tänka själv! Jag gillar inte krig, och jag tror ingen vanlig Svensson gör det. Möjligen de i militären, eller de som tjänar pengar på det.
De direktdemokratiska Knapptryckarna är en av fredsmanifestationens arrangörer, tillsammans med partierna Mod (Mänskliga rättigheter och demokrati), Enhet, och Schillerinstitutet. Den sistnämnda organisationen har täta band till Europeiska Arbetarpartiet och LaRoucherörelsen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– De som är just här tycker lika om de stora frågorna, tror jag. Framför allt om hur de kan göra stora grejer utan att vi får tycka till. Jag hade röstat nej till DCA och Nato, jag hade gått ur EU, jag anser att de styr oss hejvilt. Om de tror att folk vill det hade de väl kunnat ha en fullständig folkomröstning?
Knapptryckarna, liksom Mod, beskrivs i rapporten Rutten demokrati från Totalförsvarets forskningsinstitut som antidemokratiska organisationer med konspiratorisk världsbild.
I värmländska Forshaga, den enda kommun där Knapptryckarna har mandat i fullmäktige, kallades de en ”foliehattarnas sammansvärjning” av den lokala ledarskribenten Susanne Sjöstedt.
Marie Jakobsson fortsätter lista organisationer hon vill att Sverige ska gå ur, och vurmen för alliansfrihet börjar gå över i något annat.
– Jag vill inte att vi ska ha någon koppling till WHO över huvud taget, de försöker bland annat sexualisera våra barn och det gillar jag inte. Det står i läroplanen 2022, säger hon, och hänvisar till en bloggare som också säljer alternativa kosttillskott.
Desirée Sterner, ordförande för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) kommer från en rörelse av äldre, mer etablerade fredsorganisationer – och en som de senaste åren har fått mattan undandragen. 20 miljoner kronor, hela det statliga stödet, har avskaffats.
– Fler vaknar upp och känner att det här är viktigt. Vi har fått hundratals nya medlemmar och vuxit som organisation, men minskat som kansli. Vi har ingen kommunikatör längre på grund av nedskärningarna, och det är svårt att nå ut som det är. Man har kanske tänkt att allting går bra för att vi funnits i över hundra år och har bidrag, men vi är under hot.
Hon ser ett mönster bland dem som i stället gått över till alternativa ytterkanter, och kopplar det till ett utvidgat fokus för en feministisk fredsorganisation som IKFF.
– Jag tror det spelar in att världen känns mer komplicerad i dag. Det märker jag när jag pratar med personer i vår rörelse som har varit med sedan 70-talet, när vi nu har ett mer intersektionellt perspektiv och pratar om maskulinitet och miljö. Många är nostalgiska över att det var lättare förr, när man inte pratade om alla frågor. Vissa känner att de inte hör hemma i den etablerade fredsrörelsen längre, men det tror jag är för att vi har blivit hårdare i vad vi tar ställning för, och vad vi accepterar från våra medlemmar.
Jag kryssar mellan kameramän från Swebbtv och Frihetsnytt, fram till Mod-partiledaren Andreas Sidkvist. Han är en av de drivande för Vita flaggans dag, och berättar om dess tyska förlaga.
– Sahra Wagenknecht, som tidigare var med i Die Linke, har startat ett liknande fredsupprop i Tyskland som jag översatt och gjort en svensk variant av. I stället för att skicka vapen och miljarder som förlänger kriget vill man att Tyskland ska agera för fred.
Både Knapptryckarna och Mod grundades pandemiåret 2021, och Andreas Sidkvists parti profilerade sig till en började med motståndet mot vaccinpass. Han säger att partiet inte är emot säkra och effektiva vacciner, men att covidvaccinen är ”varken eller”, och går raskt in på munskyddstvång och ”masspsykoser”.

Erik Glaad, reporter på Expo som skrivit om rörelsen, menar att fredsfrågan är ”ett sätt för den konspirationistiska miljön att slå mynt av något man tänker sig att vanliga människor är engagerade i.”
– Den går att sammankoppla med deras vurm för Ryssland, och det som många ur den här miljön anser att Ryssland och Putin står för: en annan samhällsordning än den vi har i väst.
Även i frågan om Ukrainakriget hamnar Sidkvist snabbt i oortodoxa analyser, baserade på information ”de flesta inte känner till”.
– Nato låg bakom statskuppen 2014. USA har ju varit med och tillsatt dem som styrde i första regeringen i Ukraina, med amerikaner som ministrar. Nu börjar även presidentkandidaten Robert F. Kennedy Jr. säga att neokonservativa drivit på det här sedan starten. USA vill ha det här kriget, helt enkelt.
”Sluta döda Gazas barn!” börjar skanderas från Extinction Rebellion-sidan av Mynttorget. Ett fåtal stämmer in från den vitflaggande klungan. Andreas Sidkvist fortsätter:
– Om vi vill ha fred behöver vi seriösa fredsförhandlingar, där man tar hänsyn till både Ukrainas och Rysslands säkerhetskrav. Att inte Ukraina ska gå med i Nato är egentligen det enda kravet de har, säger han och hänvisar till de två statsvetarna Glenn Diesen och Ola Tunander.

Båda har anklagats för att sprida konspirationsteorier, bland annat att tvillingtornen sprängdes av USA själva, och att israeler låg bakom Anders Behring Breiviks terrordåd. RFK Jr. är profilerad vaccinskeptiker.
En annan Ola, som håller i två svenska flaggor och en vit, har också starka åsikter om Ukraina. Både han och vännen Leif Olsson är med i högerextrema Alternativ för Sverige.
– Jag är nationellt inriktad, som Knapptryckarna och de flesta här nog är, säger Ola övertygat, och tillägger att alla åtminstone borde kunna enas om att det är bättre med fred än krig i Ukraina.
Jag frågar vilka som egentligen är för krig. Leif fnittrar, och pekar mot riksdagen.
– Ja, det är de där inne.
Ola menar att det kan vara bättre att ”göra lite eftergifter” om man slipper ett världskrig, att det finns en storrysk befolkning i Ukraina vars behov måste ses till, och att ”båda två kan jämka”.
– Man måste släppa på prestigen, helt enkelt.
Även IKFF:s Desirée Sterner kallar debatten kring Ukrainakriget knivig – från båda sidor.
– Det har varit svårt att debattera Ryssland utan att klumpas ihop med dem som försvarar Rysslands agerande, eller bara tycker att Sverige ska låta bli att lägga sig i konflikter utanför Sverige. Vi vill ju att Sverige ska bry sig, men att man behöver lägga mer krut på att förebygga och stötta demokratiska krafter än på så kallad avskräckning.
Det bästa fredsarbetet är, enligt Desirée Sterner, ”det du aldrig hört talas om”.
– Det är ett väldigt otacksamt arbete, långsiktiga processer som inte är lika flashiga som att bara ”få slut på kriget”. Fredsarbetare i krig som nyss brutit ut får höra ”var var ni förut?” Jo, vi har varit på marken i tio år.
Vi förflyttar oss till Norrbro, där demonstranterna ska stå medan den kungliga kortegen åker förbi. Där återkommer Leif Olsson till diskussionen om att kunna kompromissa, men inom den egna rörelsen.
– Vi kommer från olika politiska läger, och ser att det är väldigt svårt att prata om vissa frågor. Mod har en framträdande roll i vaccinkritiken, så de är mycket intressanta, men att överhuvudtaget ta upp migrationsfrågan är tabu.
Vi demoniseras medvetet som konspirationister och antivaccinister, för att splittra människor.
Att som AFS-medlem kompromissa om invandring är en svårsläppt prestige. Leif vill trots det inte sluta försöka.
– Vi kan absolut samarbeta, tror jag, exklusive det. Vi är ofta på samma typ av demonstrationer, men ska det ned på papper blir det svårt.
Han kallar dagens uppslutning på drygt hundra personer ”fruktansvärt dålig”, och menar att den ”folkresning” man vill tala om nästan inte finns. Jag frågar ifall anspråket på ”det folk verkligen tycker ute i stugorna” verkligen håller.
– Folk har ju åsikter om allt möjligt kring köksbordet, och med nationalismen och det här har det blivit väldigt mycket slitningar i familjerna. De kan inte prata med varandra om politiska frågor längre.
Pratar du ur personlig erfarenhet?
– Jodå. Jag har syskon och föräldrar, som…
Leif avbryts tvärt, räddad av gonggongen. Nu kommer kungen.
Medborgarplatsen, Vita flaggans dag den 28 september. Jag finner mig än en gång avbruten i en intervju med Mods Andreas Sidkvist, denna gång av en mäktig Hollywoodamerikansk stämma som strömmar genom högtalarna. Det är ett inspelat tal av Douglas McGregor, en pensionerad överste som gästat både Fox News och Russia Today.
– I dag är västvärlden fångad i galenskap. Den är baserad på den falska uppfattningen att Ryssland är ett omedelbart, existentiellt hot mot väst. Det är det inte. Dagens Ryssland har inget gemensamt med Sovjetunionen, delar inte den erövrarideologin, och utgör inget hot mot sina grannländer.

En förbipasserande man ställer sig plötsligt längst fram vid scenen, och skriker ”Olof Palme! Olof Palme! Länge leve!” Tilltaget får en skäggig man i solglasögon att skaka på huvudet.
– ”Olof Palme forever”, vadå? Han var ju spion. Han fattar ingenting, den där killen.
Han fortsätter diskutera talet med en annan deltagare.
– Vi har ingenting att frukta i Ryssland, jag tror inte de kommer göra någonting. Det är Sverige som propagerar för det.
När jag några dagar senare får kontakt med Oscar Ernerot, generalsekreterare för arbetarrörelsedrivna Palmecentret, är han på väg att stiga på ett 17-timmarsflyg till Sydamerika.
– Vi från den gamla fredsrörelsen skulle också vilja komma ifrån diskussionen om att man kramar Putin eller andra diktatorer bara för att man pratar fred. Man måste kunna klara av båda sakerna.
Jag minns det allra första jag hörde när jag anlände till Medborgarplatsen – talaren Hans Öhrn som menade att ”fredsförespråkare stämplas som Putinkramare och antisemiter”, i det ”krigarland” Sverige blivit. Det blir dock snabbt tydligt var skiljelinjen går för Oscar Ernerot.
– Men när det kommer till öppna konflikter, där man bryter de universella mänskliga rättigheterna och folkrätten, kan man inte utesluta att militära medel behöver användas. Exempelvis i Ukraina.
Man kan ju tycka att det är en dålig idé att Ukraina borde förhandla bort territorium till Ryssland, men det är det väl på ett sätt en mer radikal fredssyn?
– Jag säger inte att man är putinist för det, men jag tror inte att en sådan fred skulle innebära att Ryssland lämnar allting som de har ockuperat. Det finns stora risker då att Ryssland bara fortsätter framåt, så det blir en väldigt kort seger. Putin är totalt oberäknelig. Att krigets lagar följs och att han till slut sätts i domstolen i Haag är en mer realistisk utmaning.
I den rörelsen finns det säkert några få som har ett gott uppsåt, men de kanske inte har tillräckligt på fötterna för att inse vad de är i för sammanhang.
Han associerar till Imperiets gamla textrad ”Är det verkligen fred vi vill ha?”, och menar att en alltför idealistisk fredskamp kan bli verklighetsfrånvänd. Fokus måste också ligga på sådant som konkret bygger långsiktig fred, menar Oscar Ernerot.
– Mindre ojämlika samhällen, att kvinnor och män har lika rättigheter, och så vidare. Det är ju extremt olyckligt om det kapas av konspirationsteoretiker och antivaxare, med andra agendor än den som faktiskt handlar om fred. I den rörelsen finns det säkert några få som har ett gott uppsåt, men de kanske inte har tillräckligt på fötterna för att inse vad de är i för sammanhang.
Han har samtidigt förståelse för flera av tankarna jag mött på Medborgarplatsen: om Sveriges förändrade politiska klimat, och en fredsrörelse som tystnat sedan Palmes dagar.
– Det är klart att den traditionella civilsamhällesrörelsen skulle kunna göra mer, men de senaste åren har samtalsutrymmet varit väldigt litet. Där måste många goda krafter gå samman och börja prata om fred, precis som vi gjorde på 80-talet. Jag var ett barn av dem, som satt på en förälders axlar på fredsdemonstrationen -82.
Även Andreas Sidkvist från Mod bekänner sig till nostalgikerna.

– Jag saknar den rörelse som fanns på 90- och 2000-talet, med Göteborgsdemonstrationerna mot George Bushs krig. Fredsrörelsen har också blivit kidnappad, eller liberaliserad. Svenska Freds säger att de inte får någon medieuppmärksamhet, men de har ändå mest resurser och medlemmar i hela Sverige.
Han nämner Attac-rörelsen och vänsterpartisten America Vera-Zavala som grundade dess svenska gren, och sörjer förlusten av en ”stark vänster”. Jag frågar hur han får ihop det med att i dag demonstrera tillsammans med Alternativ för Sverige. Svaret, menar Andreas Sidkvist, ligger i ett politiskt spektrum som hamnat ”helt upp-och-ned”.
– Vänstern har blivit etablissemangsbejakande på många sätt, och folk går till SD i stället. Vi behöver ett vänsteralternativ som Sarah Wagenknechts parti i Tyskland, som fångar upp de här besvikna väljarna. Vi demoniseras medvetet som konspirationister och antivaccinister, för att splittra människor.
Han börjar prata om 15-minuters-städer – tanken att allt viktigt ska finnas inom en kvarts promenad eller cykeltur, i hans värld ett sätt att kontrollera folket. Jag sneglar på baksidan av en skylt som tycks vara återanvänd. På framsidan står ”fredsuppropet.se”, på den inre baksidan ”exitwho.se”.
– Förr i tiden var det inte helt ovanligt att se till exempel Vaken.se i vänstersammanhang. Konspirationsmiljön är väldigt bra på att plocka upp tendenser i samhället, och det som har varit framgångsrikt att söka sig till i dag är ju ytterhögern, säger Expos Erik Glaad.
– Där har man vunnit vänner, och odlat gemensamma gräsrötter. Extremhögern i sig är inte sällan konspirationsteoretiskt lagd.
– Den här antiglobalismen och skepticismen mot internationella samarbeten delar vi ju absolut inte, säger Palmecentrets Oscar Ernerot.
– Däremot har jag nyligen argumenterat i Expressen för att Sverige har en skyldighet att ta till en hög röst i det internationella samfundet trots att vi är med i EU, FN, och Nato, lite som Norge gör. Där ser jag med oro på hur Sverige utvecklas nu, när utrikesministern inte vågar säga eller ställa krav på någonting. Det är väldigt långt ifrån den suveräna utrikespolitik som Sverige har stått för i frågan om Vietnam och Sydafrika.
När jag frågar om Palmecentrets hållning till DCA-avtalet blir svaret kortare.
– Vi tyckte det gick alldeles för fort. Det finns stora problem med det, och det beslutades helt utan transparens. Frågan är om vi egentligen vet vad det innebär, på riktigt.