I Lea Ypis mästerliga “Förödmjukelsen” visar hon att innebörden av att vara mänsklig handlar om att minnas de döda.
2021 publicerades Lea Ypis Fri: en uppväxt vid historiens slut och blev en mindre sensation. Ypi, professor i politisk teori vid London School of Economics, berättade där om sin uppväxt i Enver Hoxhas totalitära Albanien, samt om tonåren under den efterföljande rövarkapitalismen. Det var en finstämd memoar, präglad av barnets naturliga förhållande till absurda omständigheter – i stil med Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Men det som gjorde Fri till något utöver det vanliga var att den också var en tankebok som körde socialismen genom den skräcktunnel som var det kommunistiska Albanien – och sedan plockade upp spillrorna med en bibehållen tro på marxismens idé om frihet. Resultatet kan beskrivas som ett blåslaget försvar av socialismen.
I bakgrunden i memoaren fick man små inblickar i Ypis släkt, så sammanflätad med makten att den fick klanen Kennedy att framstå som medelsvenssons. Om detta handlar hennes nya bok Förödmjukelse (Albert Bonniers förlag, 2025), närmare bestämt om hennes farmor Leman. Men om den första memoaren var mer traditionellt reflekterande, är den nya boken (utmärkt översatt av Amanda Svensson) snarare rent dokumentär.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Leman föds i Thessaloniki i utkanten av det sönderfallande osmanska riket i början av 1900-talet. Hon kommer från en burgen familj, med rottrådar in i maktens centrum och hon börjar snabbt frigöra sig på ett typiskt sätt för det nya seklets intellektuella. Hon kedjeröker, läser vänstertidskrifter, utvecklar protofeministiska tankar och flyttar till Albanien där hon får jobb som stenograf i premiärministerns stab.
I det nya landet träffar hon också en ung jurist vid namn Asllan – barn till landets tidigare premiärminister – och en lika principfast man som sin lejon-namne i Narnia. De gifter sig, får ett barn, men kort därefter fängslas Asllan av den nya kommunistregimen. Hans brott är knappast kontrarevolutionär verksamhet – Asllan är marxist, men tror lika fast på demokrati och klasskamp, likt en albansk Ernst Wigforss.
I samband med gripandet degraderas Leman från intellektuell nobless till ensamstående morsa som sopar betonggolv med stålborste i kooperativet.
Förödmjukelse är en helvetesvandring som beskriver hur Albanien genomgår mutationer snarare än utveckling.
Där är den – förödmjukelsen. Men egentligen är Ypi mer intresserad av dess motsats, nämligen värdigheten som Leman utvecklar. Förödmjukelse är en helvetesvandring som beskriver hur Albanien genomgår mutationer snarare än utveckling. Ett bondeland som ockuperas av italienska fascister, varefter det blir en otidsenlig monarki – Ypi reflekterar intressant över huruvida den kortlivade envåldshärskaren Kung Zog hade kunnat göra Albanien till en fullfjädrad fasciststat om han i stället valt det trendiga ”führer” i stället för det föråldrade ”kung”. Sedan en kommuniststat som först bryter med Sovjet, sedan med Kina. Slutligen: Hoxhas paranoida diktatur med flest bunkrar per capita i världen.
Genom att Ypi själv tittar in i berättelsen, och berättar om sitt arkivarbete, öppnas små revor i gestaltningen. Sättet att varva konturskarpa scener med tankeprosa är just dokumentärromanens signum och påminner om exempelvis P. O. Enquists böcker. Det är en ärlig gestaltning av det historiska materialet, ett slags fiktion med källkoden blottad. Ibland erkänner Ypi att hon inte vet hur något gick till, varpå hon gestaltar en hypotes. Som när hon låter Leman fria till Asslan under kung Zogs bröllop, i samband med en diskussion om en ny hipp ekonom som heter Keynes, och med Hoxha i kulissen. Lite för bra för att vara sant – men lite för oemotståndligt när dokumenten skriker: ”Alla var där”.
Jag blir stormförtjust i Förödmjukelse och imponeras storligen av Ypis förmåga att fiktionalisera. Ett tag tänker jag att nästa bok borde vara en renodlad roman. Men så funderar jag: varför det? Varför ska hon överge sin talang att gestalta och tänka om vartannat? Ypis förmåga att bryta ut ord ur vardagsspråk – som frihet, värdighet, förödmjukelse – och ge dem ett svindlande djup, är helt enkelt enastående.
I slutet av boken skriver Ypi att ordet ”humanitet” har sin rot i ordet ”humāle”, som betyder ”att begrava”. I Förödmjukelse visar Ypi att innebörden av att vara mänsklig handlar om att minnas de döda på rätt sätt.
