På måndagen den 17 april gick de MTR-anställda lokförare som kör SL:s pendeltåg ut i strejk i protest mot avskaffandet av tågvärdarna. Strejken är en direkt reaktion på genomförandet av det beslut det politiska styret i Region Stockholms trafiknämnd fattade i juni 2021 om att ersätta tågvärdarna med kameror, vilket enligt lokförarna kommer att försämra både deras arbetsförhållanden och säkerheten i kollektivtrafiken.

Men varför körs SL:s pendeltåg av MTR:s anställda och inte SL:s egen personal? Bakgrunden till detta står att finna i den stora omorganisationen av SL som genomfördes mellan 1988 och 1998.
Från och med att SL grundades 1967 hade det av landstinget helägda företaget haft monopol på alla delar av driften och planeringen av kollektivtrafiken. I slutet på 1980-talet hade företaget omkring 13 500 heltidsanställda, däribland busschaufförer, lokförare, lokalvårdare, vagnreparatörer och annan personal som behövdes för verksamheten.

Omkring denna tidpunkt höjdes röster för att SL behövde förändras i grunden. Kostnaderna för kollektivtrafiken hade under flera år stigit kraftigt och graden av skattefinansiering, 70 procent, var den högsta någonsin.

Landstingets politiska styre och SL:s företagsledning ansåg att verksamheten måste konkurrensutsättas. Hösten 1988 inleddes omorganisationsprojektet SL90, genom vilket driften av kollektivtrafiken gradvis lades ut på entreprenad genom upphandling. Målsättningen var att verksamheten skulle bli billigare och effektivare. Under samma period inleddes liknande omorganisationer i flera andra delar av Stockholms Landsting med syftet att marknadisera den offentliga förvaltningen. Så många verksamheter som möjligt skulle läggas ut på entreprenad.

När omorganisationen avslutades 1998 hade SL förändrats i grunden. Antalet heltidsanställda hade reducerats till färre än 1 000. Organisationen hade genomgått vad som internt benämndes som en ”kulturrevolution”.

SL90 var i vissa avseenden ett lyckat projekt. Under ett antal år på 1990-talet minskade kostnaderna för kollektivtrafiken kraftigt samtidigt som antalet resenärer ökade. Men omorganisationen hade omfattande påverkan på dem som arbetade i kollektivtrafiken. Målsättningarna om en billigare kollektivtrafik förverkligades i stor utsträckning genom att försämra förhållandena för personalen.

När driften av kollektivtrafiken togs över av privata företag ökade pressen på arbetarna.
I Att tåla en jämförelse: SL:s utveckling under 90-talet, en bok SL publicerade om SL90-processen några år efter dess slutförande, redogörs i detalj för hur arbetstempot hade skruvats upp kraftigt och att många anställda hade fått radikalt sämre anställningsvillkor. Det fackliga inflytandet över kollektivtrafikens organisation hade också minskats när Kommunal i samband med omorganisationen blev av med sin representant i SL:s styrelse.

Lokförarstrejken har potential att bli starten på ett skifte bort från den långa raden av försämringar av arbetsförhållandena i denna centrala samhällsinfrastruktur.

Det finns både stora likheter och en kontinuitet mellan de försämringar SL90-processen gav upphov till och dagens arbetsförhållanden i kollektivtrafiken. Under de senaste åren har det exempelvis vid ett flertal tillfällen uppmärksammats hur de allt mer stressfyllda arbetsförhållandena för chaufförerna som kör SL:s bussar har lett till uppsägningar och rekryteringsproblem. Det nyligen införda kravet på att lokförare ska utföra det arbete som tidigare hanterades av tågvärdarna framstår även det som ett sätt att minska kostnaderna för kollektivtrafiken genom att öka intensiteten i arbetet.

Det måste understrykas att allt knappast var perfekt när SL hade monopol på driften av kollektivtrafiken och att delar av facket initialt stödde vissa av förändringarna SL90 syftade till att åstadkomma.

Sammantaget är det dock ett faktum att försök att minska kostnader genom att försämra arbetsvillkoren i Stockholms kollektivtrafiksystem har genomförts vid ett stort antal tillfällen under SL:s moderna historia.

Lokförarstrejken har potential att bli starten på ett skifte bort från den långa raden av försämringar av arbetsförhållandena i denna centrala samhällsinfrastruktur.

De strejkande lokförarna har anfört en rad starka skäl till varför beslutet att avskaffa tågvärdarna måste ändras. Till detta kan också tilläggas att kollektivtrafiken av klimatskäl framöver kommer att behöva spela en ännu större roll i Stockholms transportsystem. För att detta ska kunna bli verklighet krävs radikala förbättringar av arbetsvillkoren för alla dem som sliter för att få den att fungera