I april står jag i min pappas lägenhet i Stockholm och hjälper honom att rensa ut allt det han inte ska ta med sig till Peru. Det känns konstigt att läsa och skriva om nyutgåvan av den mexikanska poeten Gloria Gervitz dikt Migrationer 1976–2022 samtidigt som min egen pappa, efter mer än 30 år i Sverige, beslutat sig för att flytta tillbaka till Peru.

Jag åker till Malmö med en påse fylld med min pappas gamla ägodelar; en blå morgonrock, hibiskuste, ett gammalt tangentbord jag inte vet varför jag tagit. Medan jag packar upp sakerna i min lägenhet lyssnar jag på det peruanska bandet Los Shapis, och någonstans mellan att jag hänger upp morgonrocken medan Los Shapis sjunger si se marchó sin un adiós, que se vaya, que se vaya, och att jag försöker smälta det faktum att min pappa snart kommer att befinna sig på en annan kontinent, mottar jag meddelandet om Gervitz död.

I en intervju med poeten, kritikern och essäisten Jose Angel Leyva berättar Gervitz att hon gift sig med poesin på samma sätt som nunnor gifter sig med Gud. Hon känner igen sig i hur nunnorna vid enstaka stunder känner en mycket nära kontakt med Gud, som om han talade direkt till dem. Sedan finns alla andra stunder då de fyllda av tvivel frågar sig själva: vad gör jag här?

Gervitz arbetade med Migrationer i över 40 år och skrivandet tog henne från idén om att hon skrev på flera olika dikter till insikten om att allt var en och samma dikt. Detta arbete innehöll långa perioder då Gervitz inte skrev alls, och under tiden kände hon ibland samma tvivel som nunnorna. För Jose Angel Leyva berättar Gervitz att dikten kommer när den vill; yo solamente lo espero.

Samtidigt som vi packade ihop lakan, stek­pannor, ler­grytor och böcker frågade jag min pappa hur det kändes att återvända. Hur känns det? frågade jag. En idiotisk fråga att ställa. Hur känns vad? Vad är det jag syftar på?

Det känns som om allt kommer att vara annorlunda, sade min pappa.

Gervitz skriver om erfarenheter av migration och exil, hon skriver om kroppar, sexualitet, hon skriver om drömmar och död. Poesin i Migrationer är en bildernas poesi. Gervitz tar mig genom marknaden där mameyfrukter ligger öppna som vulvor. Jag går med henne genom stånden bland svarta krabbor och offerkransar.

Det finns en röst i dikten som talar till sig själv i en ensam monolog, där frågorna som ställs slungas tillbaka till frågeställaren. Det finns ett jag som njuter, som onanerar tills hon kissar på sig, som berör och blir berörd, som i slutet av dikten nästan bedjande säger:

heta passionerade kropp / lämna mig inte.

Trots att den ensamma rösten ibland känns övergiven är Gervitz dikt inte obefolkad. Där finns ett du och där finns kvinnorna: modern och mormodern, barnflickan Lupe som syns i varenda fotografi med jaget, men som en dag försvinner med trädgårdsmästaren.

Titeln, Migrationer, är inte bara ett centralt tema i dikten utan beskriver också skriv­processen. Arbetet har inne­burit ett för­flyttande av ord och stycken. Meningar har migrerat från sida till sida. Dikten har växt och justerats i varje ny version.

När jag läser Gervitz poesi tänker jag på minnets roll i relation till migration. Jag tycker mig skönja en vilja att bevara och hålla kvar. Då tänker jag inte främst på den geografiska platsen, utan på tiden. Diktjaget säger:

jag har inte platsen bara platsens längtan vanan / och tiden som går.

Jag säger till min pappa att det enda jag tycker är detsamma när vi hälsar på familjen i Peru är farmors hus och vulkanen som reser sig över staden. Min pappa var ungefär 30 år när han kom till Sverige, i år fyller jag 31 och i år flyttar han tillbaka – inte en cirkel som sluts utan en spiral som fortsätter. Varje gång han ringer min farmor ställer hon samma fråga (när kommer du?) och jag inser att slutet på hennes saknad är början på min.

Gervitz lät en dikt uppta nästan en hel livstid. Är det så konstigt att vissa saker tar decennier att hitta ord för? Jag tycker inte det. Det som fascinerar mig är förmågan att vara trogen ett och samma verk. Gervitz poesi visar på att ett litterärt liv inte behöver existera i dikotomin av antingen färdigt eller ofärdigt. Ett verk kan få existera och förändras, och vi som läsare kan få vara åskådare till den processen. Nyutgåvan, utgiven på svenska av Rámus förlag och översatt av Hanna Nordenhök, är enligt Gervitz den slutgiltiga versionen. Om det inte vore för det faktum att Gervitz inte längre finns med oss föreställer jag mig hur hon skulle kunna ångra sig och fortsätta.

Några dagar efter Gervitz bortgång pratar jag med poeten Burcu Sahin som skrivit efter­ordet till Migrationer 1976–2022. Hon säger någonting som jag tänker på under hela helgen medan jag skriver och försöker hitta en plats i mitt hem för min pappas saker. Hon säger: Det är så mycket vi inte vet, och Gervitz poesi visar på att det går att skriva utifrån den insikten. Ur längtan och ovisshet.